Att ta del av de politiska journalisternas kommentarer och analyser är något jag tycker är både intressant och ofta ganska underhållande. Man får sammanhangen, de olika politiska skeendena och händelserna, förklarade för sig. Det är bekvämt. Emellanåt har jag dock funderat på hur analyserna och kommentarerna påverkar mig, hur jag och andra påverkas i vår värdering av den politiska verkligheten. De politiska journalisternas kommentarer är ju sällan några objektiva sanningar, utan tolkningar av vad olika skeenden och händelser betyder och kommer att betyda. Kanske, funderar jag, är det något lurigt med att de politiska journalisterna ges så mycket utrymme i att formulera bilden av verkligheten. I senaste numret av Journalisten, i en artikel som i övrigt handlar om hur den politiska bevakningen blivit alltmer person- och
skandalfixerad, säger Ester Pollack, docent i journalistik på JMK i Stockholm att journalisterna inte bara rapporterar om händelser, utan också påverkar utvecklingen. Och särskilt politiska kommentatorer har stort inflytande.

- Deras uttalanden blir ofta självuppfyllande profetior,
säger Pollack

I en artikel i Medievärlden härförleden berättas om hur de politiska kommentatorerna får alltmer utrymme, blir alltmer ensidiga, och att det på sikt kan påverka både politiken och demokratin, genom att de ofta får sista ordet i att beskriva den politiska verkligheten.

Min slutsats är att vi journalister måste akta oss väldigt noga för att bli filter som sorterar och värderar åt dem som tar del av journalistiken. Det är vi ändå, bland annat genom val av intervjupersoner och nyhetsvärdering, men vi måste sträva efter att vara så objektiva som möjligt och låta de som lever i och formar verkligheten få gestalta den i vår rapportering. Vårt eget tyckande får aldrig ta över. Vi ska lämna bedömningarna
åt läsarna, tittarna och lyssnarna. Så mycket som möjligt.

För ett tag sen här på Garbo fick vi en ny kollega. Christoffer, 24 år. Förutom att han är en ovanligt charmig och trevlig person ökar han mångfalden här på kontoret, dels genom att vara betydligt yngre än oss andra som är mer eller mindre medelålders (hu!), och dessutom utjämnar han könsbalansen. Av någon anledning har det nästan alltid varit en ganska stor majoritet kvinnor här på Garbo. Ett tag var Magnus ensam tupp bland hönorna, men så fick han sällis av Anders och idag, sen Christoffer tog sin boning bland oss, så är faktiskt 33 procent av garboiterna män. Trycket för att få hyra plats här hos oss på Garbo har genom åren varit ganska högt, och vi har lite olika idéer om egenskaper en blivande garboit bör ha. En sak, som ofta nämnts i diskussionerna är att ”det vore trevligt med fler killar” eller ”vi borde kvotera in en kille.

Och varför skriver jag nu detta. Jo, som en liten kommentar till den tokiga idén om kön som en helt oviktig kategori för en människa. En idé som bland annat avspeglas i att en del vill göra språket könsneutralt genom att använda pronomenet hen istället för han eller hon (rent språkligt håller jag med om att det finns fall då det skulle kunna vara praktiskt att använda hen, till exempel i texter där man medvetet växlar mellan han och hon för att beskriva en grupp människor). SvD tar idag upp frågan där jämställdhetsminister Sabuni säger sig vara positiv till att hen börjar användas mera, ifall det kan gynna jämställdheten. Men hallå, jag fattar inte, blir det mer jämställt för att man låtsas att mänskligheten inte består av män och kvinnor utan en massa neutrum. Att det finns två sorter av oss, är ju själva grunden för jämställdhetstänket. En sort ska inte ha fördelar på bekostnad av den andra sorten.

Men visst är det så att man får olika förväntningar på sig och olika möjligheter beroende på om man är man eller kvinna, och jag förstår
argumentet att man skulle kunna komma ifrån detta genom att vi könsneutraliserades på olika sätt, kanske med början i språket. Följdresonemanget låter också väldigt bra, det där om att varje person ska ha rätt att definiera sig själv, välja sig själv, skapa sig själv, fri från ”förväntningar knutna till förlegade könsroller”. Men att försöka rekonstruera bort det faktum att (de flesta av oss) är män eller kvinnor tror jag är helt fel väg att gå. Könstillhörigheten är en absolut grundläggande aspekt av att vara människa. Att vi väljer oss själva fritt ur ett intet är en illusion. Kanske blir några få hjälpta av att de inte pressas in i ”två-könsmodellen”, men generellt tror jag att det skulle missgynna de flesta människor att inte få bejaka och känna sig trygg i sin könstillhörighet. Att i varje stund välja och skapa sig själv är, tror jag, inte något som gör oss fria, utan är ett av den moderna människans allra tyngsta ok att bära. Men det är vad jag tror.

SvD har kört en favorit i repris sedan slutet på förra året.
Faktakollen. Den startade första gången inför valet 2010 som en granskning av
politikernas påståenden i debatter, intervjuer och på bloggar. Syftet var
förstås att kolla sanningshalten i det sagda eller skrivna. Det faktakollade
påståendet kunde få rött, gult eller grönt ljus.

Jag tycker att idén är genial. Jag tror inte att de flesta politiker
som lever sitt liv i offentlighetens ljus medvetet fabricerar lögner i vare sig
sina politiska utspel eller i debatter. Men de använder den statistik och de prognoser
som bäst kan underbygga deras politik, och låter bli att nämna om de siffror
eller undersökningar som talar emot dem. Sanningen är sällan endimensionell,
och för en vanlig tittare eller läsare är det inte lätt att genomskåda politikerna
tricksande med siffrorna till deras egen fördel. Därför kan också två
debattörer beskriva verkligheten på två olika sätt. Som i förra veckans Agenda
där V:s Jonas Sjöstedt och utbildningsminister Jan Björklund debatterade
kärnkraft. Sjöstedt menade att kärnkraften står för 40 procent av Sveriges
energiförsörjning, medan Björklund hävdade att den var 50 procent.

I faktakollen veckan efter fick jag veta hur det låg till.
Sjöstedt hade rätt och Björklund fel. Rött ljus för Björklund alltså. Svd
redogjorde föredömligt för hur de båda partiledarna kunde komma fram till olika
siffror och vi fick också veta att både Energimyndigheten och
Energimarknadsinspektionen hade frågetecken kring Björklunds stabs sätt att
räkna fram siffran 50 procent.

Att kolla fakta som journalist är verkligen A och O. Det är
också tidsödande. Faktakollen är ingen billig snabbjournalistik. Men viktig.
Och ännu viktigare kommer den typen av journalistik bli i ett samhälle där ”allt”
kan kallas journalistik. Kanske är det ”hårda fakta” som är framtidsmelodin för
journalistiken.

Kan man vabba som frilans? Eller bli sjuk? Med sjukförsäkringen är det numera sju karensdagar för oss enmansföretagare, så det blir klart ekonomiskt kännbart att vara borta några dagar. Men i vabben omfattas vi av samma regler som alla. Ersättning från första dagen. Ändå undrar jag, kan man vabba? Anledningen att jag undrar är att ens uppdragsgivare väntar på texter även om man råkar ha sjuka barn. Accepterar de förklaringen: tyvärr, du får texten några dagar senare, jag var tvungen att vara hemma med min sjuka tvååring. Tror knappast det. Och att sumpa en deadline är det man allra minst vill som frilans, det är nämligen en säker biljett till en missnöjd kund och snart även en tappad kund och därmed inkomstbortfall. Jag inbillar mig att det faktiskt är betydligt enklare att vara anställd journalist vare sig man behöver vabba eller sjukskriva sig. Kanske rings en vikarie in för att täcka ens bortfall på redaktionen och cheferna har förstås förståelse för att andra längre jobb man eventuellt har på gång blir klara något senare än planerat.

I morse vaknade en av mina tvillingsöner med feber. Typiskt, just denna vecka då jag har deadline på en stor, svår artikel, plus en del annat. Jag har helt enkelt inte tid att vabba… Idag blev det maken som fick vara hemma med den lilla sjuklingen och hans än så länge friska bror. Imorgon blir det min tur, om de inte kryat på sig.

Nu gäller det att skriva så pennan glöder.

Helgens stora och sorgliga nöjesnyhet var förstås att den en gång så bedårande sångerskan Whitney Houston avlidit, eller gått ur tiden, som en del ibland uttrycker saken. Må hon vila i frid, för fridfullt är allt annat än betecknande för stjärnans liv. Döden blev till slut den oundvikliga konsekvensen av ett destruktivt liv med bland annat ett långvarigt drogberoende. Tidningarna rapporterar förstås. De stora tidningarnas kultursidor gör Den obligatoriska och nostalgiska tillbakablicken på sångerskans karriär, höjdpunkterna och dalarna. Kvällstidningarna vevar tragiken så länge som man tror det går att sälja lösnummer. Hur dog hon, varför dog hon, hur ska hon begravas etc. Expressen fångar i dag upp ett uttalande som berör mina egna funderingar kring Whitneys (och för den delen fler av hennes olyckssystrars- och bröders) för tidiga och onödiga död. Det är stjärnkollegan Celine Dion som säger att: Man vet aldrig vad show business-industrin kan göra med dig.

Kunde inte det vara ett uppslag för nöjesjournalistiken? Vad GÖR show business-industrin med människor egentligen? Varför är det så många som hamnar i drogberoende, dör för tidigt, inte klarar av varaktiga kärleksrelationer…? Är det ett pris man måste räkna med att betala om man siktar mot toppen? Eller, det kanske inte är så många, procentuellt sett? Det vore intressant att läsa om hur mycket större ohälsan och dödligheten är bland dem som jobbar inom showbiz (och i synnerhet i stjärnskiktet), och i så fall varför den är det. Kanske skulle det leda till att Socialstyrelsen måste utfärda varning mot att delta i Idol och Melodifestivalen. Varning: Ett framgångsrikt liv som popsångare kan också leda till för tidig död. Men kanske vill vi inte veta, vi vill ha den sockriga alternativt skvallriga rapporteringen om stjärnornas på ytan glamourösa liv.

Förra veckan var en ovanlig frilansvecka för min del. Jag fick ett inhopp på en för mig ny tidning, som webbreporter och satt under förmiddagarna på tidningens redaktion och skrev nyheter om årsrapporter och samarbetsavtal. Snabbt som katten fick jag sätta mig in i vad som är de journalistiskt mest intressanta nyckeltalen att berätta om utifrån en årsrapport. Omsättning, resultat, resultat per aktie och hur länge kassan räcker om det är ett mindre forskningsintensivt företag, är det viktigaste. Det fick jag klart för mig efter att ha läst några äldre artiklar om ämnet och efter konsultation av kompisen som tidigare varit näringslivsjournalist på en av landets största dagstidningar.

Att sätta sig in i nya ämnen och områden är en av tjusningarna och utmaningarna med journalistyrket. Liksom att börja våga skriva och få till en bra artikel utan att alltid ha tagit reda på precis ALLT. Helt enkelt att hitta nivån ”good enough” i sina alster. Det gäller ju vare sig man jobbar som frilans eller anställd, men kanske ännu mer som anställd ändå, där man ofta förväntas kränga ur sig ett visst antal texter per dag. Det är i alla fall en erfarenhet från olika vik och inhopp jag haft. Tempot är högre, och det finns mindre tid att gå till botten med saker, än när jag sitter på mitt frilanskontor. Kanske är det en av fördelarna med frilanslivet, att det finns lite mer tid att ta reda på saker, lite mer tid för eftertanke och reflektion.

En trevlig bieffekt av tidningsinhoppet är de nya matställen som jag fick chans att testa. Sådant livar alltid upp. Jag kunde inte motstå den berömda korvkiosken Günthers där jag köpte en tysk Türinger (korvarnas Rolls Royce, enligt Günther själv), gjord på kalvkött, med surkål och starka såser, allt nedstoppat i en urtagen baguette. Trendiga Kaffeverket som serverade en läcker rödbetssoppa med cheddarsmörgås är också ett ställe jag kommer besöka igen om jag har vägarna, eller gör mig vägarna, förbi. Till Bönor och bakat och en riktigt tråkig sallad, kommer jag däremot inte återvända. Se där, nu fick jag leka lite Krogkommission också (en hemlig, gammal dröm).

När kidsen somnat och man får en stund över på söndag kväll är Agenda det perfekta programmet för min del. Fördjupning av veckans eller senaste tidens viktigaste nyhetshändelser, både nationellt och internationellt, med duktiga och pålästa Anna Hedenmo, sitter fint då. Inslaget som fångade mig mest i söndagens program var dock inte analyserna av den sorgliga Malmösituationen eller den orättvisa a-kassan, utan ett riktigt roligt inslag om statsminister Fredrik Reinfeldts sätt att uttrycka sig.

Inslaget visade hur Reinfeldt svänger sig med vissa stående uttryck som egentligen inte säger så mycket, men som vid en första anblick kan låta vederhäftigt och statsmannamässigt. Likaså diskuterades några ord som han själv tycks ha uppfunnit, som ”våldsjustis” och ”nedåtrisker”. Inte ens de språkexperter som medverkade i programmet förstod riktigt vad Reinfeldt menade med detta. En fråga man kan ställa sig är hur han hela tiden tycks komma undan med sitt undflyende och kryptiska språk. Hur menar du då?, är en av de frågor vi journalister aldrig ska tveka att ställa om någon säger något som verkar krångligt eller svårt att förstå.

Som journaliststudent får man lära sig att undvika bland annat sådant som kallas stående uttryck, typ ”gick av stapeln”. En del av statsministerns sätt att uttrycka sig, som Givet att…, eller Man kan konstatera att… liknar till sin form dessa stående uttryck. Reinfeldt och hans personliga PR-nissar har tydligen inte lärt sig att man ska undvika sådana. Det borde de se till att göra. Vi vill inte höra mer av den sortens fluffiga och oprecisa uttryck som Agenda tog upp i söndags. Och vi journalister måste bli mer ihärdiga med den viktiga frågan: Hur menar du då?

Bilden från Konsulatet – The place to be

Ända sedan jag var en fattig student och hungrigt läste GP:s restaurang- och krogrecensioner under vinjetten Uteätarna, har jag funderat på hur man egentligen blir en sådan där mattestare och matskribent. Jag och min likaledes matintresserade väninna fantiserade om hur det skulle vara att ha just det jobbet. På den här tiden höll vi båda stenkoll på alla nya restauranger i Göteborg och vad de fått i betyg (som fortfarande anges i fyrar, skala 1-5) av Uteätarna och om de möjligen även fanns med en stjärna i Le guide. Höjden av lyx och fullkomlig lycka var förstås när man någon enstaka gång kunde unna sig att besöka något av etablissemangen som kvalat in på fyra eller fem fyrar. Vårt intresse för jobbet som testätare och matskribent fokuserade ganska givet på själva ätandet. Detta var långt innan jag visste om att jag skulle bli journalist.

Jag kom att tänka på min gamla fäbless för krogrecensioner när jag häromveckan läste i Dagens Media om att det nystartade Bonniermagasinet Icon värvat två anonyma matskribenter som under många år ingått i staben för DN:s Krogkomissionen. Vilka är de här matskribenterna egentligen? Hur blir man en sån? Kan man lita på att de är helt oberoende? Intresset för mat, och därmed mat i media (matprogram, recept, matjournalistik etc etc) har exploderat det senaste decenniet. När DN för två veckor sedan delade ut sina Gulddrakar till krogar i olika kategorier, hade man förstås en särskild sajt med rapportering om eventet.

Testätarna och matskribenterna har stor makt över vad människor äter och vilka restauranger vi besöker. Det skulle vara spännande med någon slags journalistisk granskning av fenomenet.

Igår läste jag en kommentar om Juholt och det påstådda mediedrevet som fångar några tankar som jag själv haft angående saken. Det är tidningen Dagens duktiga ledarskribent Hasse Boström som krasst konstaterar att ”Den tråkiga sanningen är att Håkan Juholt fick chans att göra karriär över sin förmåga. Att ta ett uppdrag över sin förmåga är det många före honom som har gjort, inte bara i politiken utan i arbetslivet i stort. En del biter sig kvar – och det blir katastrof, andra inser i tid när de ska kliva av.”

Juholt var en kompromisskandidat redan från början, och han valdes efter en tids vaskande när många andra, kompententa sållats bort bland annat eftersom de alltför tydligt kunde placeras i något av de så kallade höger- eller vänsterfalangerna. Några favoriter hade också tackat nej till jobbet. Själv ska Juholt, en tid innan han erbjöds partiledarposten ha sagt om sig själv att han inte trodde sig passa för eller klara ett sådant uppdrag. Vart den självinsikten fanns när han fick frågan om jobbet, det kan man undra. Men ansvarskänsla för ett sammanhang man älskar, i kombination med den mänskliga svagheten för smickrande förfrågningar, kan nog få de flesta att kasta oss in i uppgifter vi inte är rustade för.

Det jag tycker är så sorgligt i denna historia, är att Juholt får bära hundhuvudet och framstå som den misslyckade (och där har definitivt media ett ansvar), när det till stor del är partiet som inte kunnat enas om att välja en kandidat med kompetens för jobbet. Att inte klara ett partiledarjobb för sossarna är inget att skämmas över. De gör de flesta av oss inte. Det hoppas jag att Juholt ska påminna sig om när han rannsakar sig, att visst, han gjorde många dumma misstag, men att han också ser på sig själv med lite nåd.

Men visst kan det också vara så att det funnits en mediabevakning som varit snedvriden och oproportionerlig, att man inte ställt de extra frågorna, att man inte letat efter de stora sammanhangen. Min kollega Ana kommenterar saken på ett förtjänstfullt sätt i sitt inlägg i måndags. Och som Boström också skriver i sin krönika: ”man får man hoppas att någon eller några forskare så småningom tar sig an frågan och ger en så objektiv bedömning som möjligt.”

 Ibland får man se baksidan på mattväven, någon av alla de knutar som är med och bildar mattans mönster och helhet. Gårdagens SvD och fredagens Dagen berättar om en sådan knut. Framsidan av mattans väv har fokuserats i medierna sedan 18 december 2010, då en man tände eld på sig själv. Något som satte fart på den tunisiska revolutionen, störtade landets diktator Ben Ali och spred sig i form av den arabiska våren till flera andra länder i Nordafrika och på den arabiska halvön. De stora politiska och samhälleliga förändringarna som formar den arabiska våren har varit och är huvudfokus i medierapporteringen. Utan att förstå de stora linjerna förstår man inte heller de enskilda berättelserna. Men att med de stora linjerna som fond, få ta del av en enskild berättelse, fördjupar förståelsen och ger kött och blod åt helheten. Därför är det så spännande, och viktigt, att läsa om en knut, om en enskild människas historia och envisa kamp som blir ett bidrag i den stora mattväven. Och därför är det så viktigt att vi journalister rapporterar både om det stora mattmönstret och knutarna.

Artiklarna i SvD och Dagen handlar om Mehdi Gharbi, uppvuxen i Tunisien och boende i Sverige sedan 1987. Under mer än tio år skickade han det anonyma nyhetsbrevet Tunis News med regimkritisk information som slank förbi censuren och nådde hans landsmän i Tunisien. Denna kamp förde han från sin lägenhet i Sollentuna kväll efter kväll när han kommit hem från sitt vanliga jobb som civilingenjör och brokonstruktör. Efter Ben Alis fall har Mehdi Gharbi äntligen kunnat återse sina föräldrar och även orättvist fängslade personer som han kämpat för. Att Gharbis oförtrutna arbete med nyhetsbrevet påverkat utvecklingen mot frihet och demokrati i Tunisien är ovedersägligt. För det mottog han igår Svenska baptistsamfundets Martin Luther King-pris.