Kan man vabba som frilans? Eller bli sjuk? Med sjukförsäkringen är det numera sju karensdagar för oss enmansföretagare, så det blir klart ekonomiskt kännbart att vara borta några dagar. Men i vabben omfattas vi av samma regler som alla. Ersättning från första dagen. Ändå undrar jag, kan man vabba? Anledningen att jag undrar är att ens uppdragsgivare väntar på texter även om man råkar ha sjuka barn. Accepterar de förklaringen: tyvärr, du får texten några dagar senare, jag var tvungen att vara hemma med min sjuka tvååring. Tror knappast det. Och att sumpa en deadline är det man allra minst vill som frilans, det är nämligen en säker biljett till en missnöjd kund och snart även en tappad kund och därmed inkomstbortfall. Jag inbillar mig att det faktiskt är betydligt enklare att vara anställd journalist vare sig man behöver vabba eller sjukskriva sig. Kanske rings en vikarie in för att täcka ens bortfall på redaktionen och cheferna har förstås förståelse för att andra längre jobb man eventuellt har på gång blir klara något senare än planerat.

I morse vaknade en av mina tvillingsöner med feber. Typiskt, just denna vecka då jag har deadline på en stor, svår artikel, plus en del annat. Jag har helt enkelt inte tid att vabba… Idag blev det maken som fick vara hemma med den lilla sjuklingen och hans än så länge friska bror. Imorgon blir det min tur, om de inte kryat på sig.

Nu gäller det att skriva så pennan glöder.

Helgens stora och sorgliga nöjesnyhet var förstås att den en gång så bedårande sångerskan Whitney Houston avlidit, eller gått ur tiden, som en del ibland uttrycker saken. Må hon vila i frid, för fridfullt är allt annat än betecknande för stjärnans liv. Döden blev till slut den oundvikliga konsekvensen av ett destruktivt liv med bland annat ett långvarigt drogberoende. Tidningarna rapporterar förstås. De stora tidningarnas kultursidor gör Den obligatoriska och nostalgiska tillbakablicken på sångerskans karriär, höjdpunkterna och dalarna. Kvällstidningarna vevar tragiken så länge som man tror det går att sälja lösnummer. Hur dog hon, varför dog hon, hur ska hon begravas etc. Expressen fångar i dag upp ett uttalande som berör mina egna funderingar kring Whitneys (och för den delen fler av hennes olyckssystrars- och bröders) för tidiga och onödiga död. Det är stjärnkollegan Celine Dion som säger att: Man vet aldrig vad show business-industrin kan göra med dig.

Kunde inte det vara ett uppslag för nöjesjournalistiken? Vad GÖR show business-industrin med människor egentligen? Varför är det så många som hamnar i drogberoende, dör för tidigt, inte klarar av varaktiga kärleksrelationer…? Är det ett pris man måste räkna med att betala om man siktar mot toppen? Eller, det kanske inte är så många, procentuellt sett? Det vore intressant att läsa om hur mycket större ohälsan och dödligheten är bland dem som jobbar inom showbiz (och i synnerhet i stjärnskiktet), och i så fall varför den är det. Kanske skulle det leda till att Socialstyrelsen måste utfärda varning mot att delta i Idol och Melodifestivalen. Varning: Ett framgångsrikt liv som popsångare kan också leda till för tidig död. Men kanske vill vi inte veta, vi vill ha den sockriga alternativt skvallriga rapporteringen om stjärnornas på ytan glamourösa liv.

Förra veckan var en ovanlig frilansvecka för min del. Jag fick ett inhopp på en för mig ny tidning, som webbreporter och satt under förmiddagarna på tidningens redaktion och skrev nyheter om årsrapporter och samarbetsavtal. Snabbt som katten fick jag sätta mig in i vad som är de journalistiskt mest intressanta nyckeltalen att berätta om utifrån en årsrapport. Omsättning, resultat, resultat per aktie och hur länge kassan räcker om det är ett mindre forskningsintensivt företag, är det viktigaste. Det fick jag klart för mig efter att ha läst några äldre artiklar om ämnet och efter konsultation av kompisen som tidigare varit näringslivsjournalist på en av landets största dagstidningar.

Att sätta sig in i nya ämnen och områden är en av tjusningarna och utmaningarna med journalistyrket. Liksom att börja våga skriva och få till en bra artikel utan att alltid ha tagit reda på precis ALLT. Helt enkelt att hitta nivån ”good enough” i sina alster. Det gäller ju vare sig man jobbar som frilans eller anställd, men kanske ännu mer som anställd ändå, där man ofta förväntas kränga ur sig ett visst antal texter per dag. Det är i alla fall en erfarenhet från olika vik och inhopp jag haft. Tempot är högre, och det finns mindre tid att gå till botten med saker, än när jag sitter på mitt frilanskontor. Kanske är det en av fördelarna med frilanslivet, att det finns lite mer tid att ta reda på saker, lite mer tid för eftertanke och reflektion.

En trevlig bieffekt av tidningsinhoppet är de nya matställen som jag fick chans att testa. Sådant livar alltid upp. Jag kunde inte motstå den berömda korvkiosken Günthers där jag köpte en tysk Türinger (korvarnas Rolls Royce, enligt Günther själv), gjord på kalvkött, med surkål och starka såser, allt nedstoppat i en urtagen baguette. Trendiga Kaffeverket som serverade en läcker rödbetssoppa med cheddarsmörgås är också ett ställe jag kommer besöka igen om jag har vägarna, eller gör mig vägarna, förbi. Till Bönor och bakat och en riktigt tråkig sallad, kommer jag däremot inte återvända. Se där, nu fick jag leka lite Krogkommission också (en hemlig, gammal dröm).

När kidsen somnat och man får en stund över på söndag kväll är Agenda det perfekta programmet för min del. Fördjupning av veckans eller senaste tidens viktigaste nyhetshändelser, både nationellt och internationellt, med duktiga och pålästa Anna Hedenmo, sitter fint då. Inslaget som fångade mig mest i söndagens program var dock inte analyserna av den sorgliga Malmösituationen eller den orättvisa a-kassan, utan ett riktigt roligt inslag om statsminister Fredrik Reinfeldts sätt att uttrycka sig.

Inslaget visade hur Reinfeldt svänger sig med vissa stående uttryck som egentligen inte säger så mycket, men som vid en första anblick kan låta vederhäftigt och statsmannamässigt. Likaså diskuterades några ord som han själv tycks ha uppfunnit, som ”våldsjustis” och ”nedåtrisker”. Inte ens de språkexperter som medverkade i programmet förstod riktigt vad Reinfeldt menade med detta. En fråga man kan ställa sig är hur han hela tiden tycks komma undan med sitt undflyende och kryptiska språk. Hur menar du då?, är en av de frågor vi journalister aldrig ska tveka att ställa om någon säger något som verkar krångligt eller svårt att förstå.

Som journaliststudent får man lära sig att undvika bland annat sådant som kallas stående uttryck, typ ”gick av stapeln”. En del av statsministerns sätt att uttrycka sig, som Givet att…, eller Man kan konstatera att… liknar till sin form dessa stående uttryck. Reinfeldt och hans personliga PR-nissar har tydligen inte lärt sig att man ska undvika sådana. Det borde de se till att göra. Vi vill inte höra mer av den sortens fluffiga och oprecisa uttryck som Agenda tog upp i söndags. Och vi journalister måste bli mer ihärdiga med den viktiga frågan: Hur menar du då?

Bilden från Konsulatet – The place to be

Ända sedan jag var en fattig student och hungrigt läste GP:s restaurang- och krogrecensioner under vinjetten Uteätarna, har jag funderat på hur man egentligen blir en sådan där mattestare och matskribent. Jag och min likaledes matintresserade väninna fantiserade om hur det skulle vara att ha just det jobbet. På den här tiden höll vi båda stenkoll på alla nya restauranger i Göteborg och vad de fått i betyg (som fortfarande anges i fyrar, skala 1-5) av Uteätarna och om de möjligen även fanns med en stjärna i Le guide. Höjden av lyx och fullkomlig lycka var förstås när man någon enstaka gång kunde unna sig att besöka något av etablissemangen som kvalat in på fyra eller fem fyrar. Vårt intresse för jobbet som testätare och matskribent fokuserade ganska givet på själva ätandet. Detta var långt innan jag visste om att jag skulle bli journalist.

Jag kom att tänka på min gamla fäbless för krogrecensioner när jag häromveckan läste i Dagens Media om att det nystartade Bonniermagasinet Icon värvat två anonyma matskribenter som under många år ingått i staben för DN:s Krogkomissionen. Vilka är de här matskribenterna egentligen? Hur blir man en sån? Kan man lita på att de är helt oberoende? Intresset för mat, och därmed mat i media (matprogram, recept, matjournalistik etc etc) har exploderat det senaste decenniet. När DN för två veckor sedan delade ut sina Gulddrakar till krogar i olika kategorier, hade man förstås en särskild sajt med rapportering om eventet.

Testätarna och matskribenterna har stor makt över vad människor äter och vilka restauranger vi besöker. Det skulle vara spännande med någon slags journalistisk granskning av fenomenet.

Igår läste jag en kommentar om Juholt och det påstådda mediedrevet som fångar några tankar som jag själv haft angående saken. Det är tidningen Dagens duktiga ledarskribent Hasse Boström som krasst konstaterar att ”Den tråkiga sanningen är att Håkan Juholt fick chans att göra karriär över sin förmåga. Att ta ett uppdrag över sin förmåga är det många före honom som har gjort, inte bara i politiken utan i arbetslivet i stort. En del biter sig kvar – och det blir katastrof, andra inser i tid när de ska kliva av.”

Juholt var en kompromisskandidat redan från början, och han valdes efter en tids vaskande när många andra, kompententa sållats bort bland annat eftersom de alltför tydligt kunde placeras i något av de så kallade höger- eller vänsterfalangerna. Några favoriter hade också tackat nej till jobbet. Själv ska Juholt, en tid innan han erbjöds partiledarposten ha sagt om sig själv att han inte trodde sig passa för eller klara ett sådant uppdrag. Vart den självinsikten fanns när han fick frågan om jobbet, det kan man undra. Men ansvarskänsla för ett sammanhang man älskar, i kombination med den mänskliga svagheten för smickrande förfrågningar, kan nog få de flesta att kasta oss in i uppgifter vi inte är rustade för.

Det jag tycker är så sorgligt i denna historia, är att Juholt får bära hundhuvudet och framstå som den misslyckade (och där har definitivt media ett ansvar), när det till stor del är partiet som inte kunnat enas om att välja en kandidat med kompetens för jobbet. Att inte klara ett partiledarjobb för sossarna är inget att skämmas över. De gör de flesta av oss inte. Det hoppas jag att Juholt ska påminna sig om när han rannsakar sig, att visst, han gjorde många dumma misstag, men att han också ser på sig själv med lite nåd.

Men visst kan det också vara så att det funnits en mediabevakning som varit snedvriden och oproportionerlig, att man inte ställt de extra frågorna, att man inte letat efter de stora sammanhangen. Min kollega Ana kommenterar saken på ett förtjänstfullt sätt i sitt inlägg i måndags. Och som Boström också skriver i sin krönika: ”man får man hoppas att någon eller några forskare så småningom tar sig an frågan och ger en så objektiv bedömning som möjligt.”

 Ibland får man se baksidan på mattväven, någon av alla de knutar som är med och bildar mattans mönster och helhet. Gårdagens SvD och fredagens Dagen berättar om en sådan knut. Framsidan av mattans väv har fokuserats i medierna sedan 18 december 2010, då en man tände eld på sig själv. Något som satte fart på den tunisiska revolutionen, störtade landets diktator Ben Ali och spred sig i form av den arabiska våren till flera andra länder i Nordafrika och på den arabiska halvön. De stora politiska och samhälleliga förändringarna som formar den arabiska våren har varit och är huvudfokus i medierapporteringen. Utan att förstå de stora linjerna förstår man inte heller de enskilda berättelserna. Men att med de stora linjerna som fond, få ta del av en enskild berättelse, fördjupar förståelsen och ger kött och blod åt helheten. Därför är det så spännande, och viktigt, att läsa om en knut, om en enskild människas historia och envisa kamp som blir ett bidrag i den stora mattväven. Och därför är det så viktigt att vi journalister rapporterar både om det stora mattmönstret och knutarna.

Artiklarna i SvD och Dagen handlar om Mehdi Gharbi, uppvuxen i Tunisien och boende i Sverige sedan 1987. Under mer än tio år skickade han det anonyma nyhetsbrevet Tunis News med regimkritisk information som slank förbi censuren och nådde hans landsmän i Tunisien. Denna kamp förde han från sin lägenhet i Sollentuna kväll efter kväll när han kommit hem från sitt vanliga jobb som civilingenjör och brokonstruktör. Efter Ben Alis fall har Mehdi Gharbi äntligen kunnat återse sina föräldrar och även orättvist fängslade personer som han kämpat för. Att Gharbis oförtrutna arbete med nyhetsbrevet påverkat utvecklingen mot frihet och demokrati i Tunisien är ovedersägligt. För det mottog han igår Svenska baptistsamfundets Martin Luther King-pris.

Det vilar något visst över krossade människor, tycker jag. Människor som på ena eller andra viset misslyckats eller gjort bort sig å det allra grövsta, och inte längre har något att försvara. De väcker en slags medkänsla hos mig. När mediedrevet går med det allt mer indignerade ”hur kunde hon/han?” tänker jag: Vem kan vara säker på att själv inte göra samma sak, eller liknande, i andra omständigheter? Orden kommer till mig: döm inte, så blir ni inte dömda. Mekanismen som leder mot det utblommande haveriet är, tror jag, ett stegvis förfall. Det börjar i det lilla, i tanken, för att bli småfiffel, för att efterhand leda till ett förmörkat och tappat omdöme. Och väl där kan vad som helst hända.

Det var därför jag hajade till direkt när jag fick mejl om Publicistklubbens arrangemang Bilden och verkligheten som hålls på måndag. En av de inbjudna att diskutera fejkade bilder och vem man i hela världen kan lita på, är Terje Hellesö. Ni vet, fotografen från Mullsjö vars prisbelönta lodjursbilder visade sig vara manipulerade. Efter avslöjandet fråntogs han utmärkelsen som Årets naturfotograf 2010 som han fått av Naturvårdsverket.

I fallet Hellesö kom erkännandet nästan direkt. Och med det ursäkterna, ångern, avbönen. Ja, vad skulle han göra, ertappad som han var med händerna i syltburken. Men för mig vittnar det också om mod och ödmjukhet, om en hjärtats för-krosselse, att fortsätta våga vara offentlig och nu att medverka i Publicistklubbens debatt. Därför omnämns han också som särskild gäst. Jag är säker på att det blir en spännande debatt, men lika spännande skulle det vara att höra Hellesös egen berättelse om en fotografs och människas uppgång, fall och fortsatta verkan i spåren av ett stort personligt misslyckande.

Jag är på kontoret första dagen för det här frilansåret, så gott som ensam större delen av dagen. Efter en seg decembermånad har jag nu en av jobb fullmatad januari. En intervju med en annan frilans, till Frilansjournalistens första nummer, står på schemat. När man frågar oss frilansar vad vi uppskattar mest med vårt jobb så säger väldigt många: friheten. Och det gör också Erik som jag intervjuar idag. Friheten att disponera tiden som jag vill, att vara min egen chef, att röra mig mellan olika ämnesområden. Samtidigt innebär ju denna frihet en hel del osäkerhet, inte minst i ekonomiskt avseende. Frilansliv är definitivt inget för kontrollfreaken.

Som frilans behöver jag, förutom att arbeta hårt och målmedvetet, leva i någon slags tillit. Det är så mycket i vårt jobb som inte går att kontrollera eller förutse. Det gäller att lita på att de goda idéerna kommer till en när man behöver, att man får tag på rätt personer i tid innan deadline och att de har något vettigt att säga, att nya kunder hör av sig på tips, att befintliga kunder då och då lägger ut större (och välbetalda) jobb. Att frilansa är faktiskt en övning i tillit. Det ordnar sig på något sätt. När jag ser tillbaka på året som gått så har jag arbetat på ganska bra, men jag har också fått en hel del jobb utlagda på mig när det varit blankt i almanackan framåt. Jag har fått en ny kund utan någon större insats från min sida. När huvudet hart varit tomt på idéer, ibland till denna blogg, så har något plötsligt dykt upp att skriva om. I efterhand kan jag se att jag inte hade behövt oroa mig. Det här året ska jag försöka leva mer i tillit. Och om det av någon anledning trots allt inte skulle funka: Jag är en människa. Det räcker!

Årets sista blogginlägg. Det förpliktigar. Eller uppmuntrar till avstämning med tillbakablick på det gånga året och avstamp inför det nya. I alla fall fylls medierna av årskrönikor, året som gått, nyårskarameller etc så här års. Varje nyhetsprogram och varje tidning har sin egen variant. I sista numret av Journalisten summerar Helena Giertta 2011 som det år då vi journalister ”tuffade till oss”. ”Vi pratar innehåll, vi pratar kvalitet och etik. Vi hukar inte under den stora frågan om framtiden”, skriver hon. Inne i tidningen finns en önskelista inför medieåret 2012 signerat ett antal mer eller mindre inflytelserika mediepersonligheter.

Kanske kan det verka fantasilöst med alla dessa nyårskrönikor och önskelistor år efter år. Men jag tror vi behöver dem, i alla fall behöver vi dem på det personliga planet. Allt maler inte på i en enda grå jämn takt, ibland får vi stanna upp och göra bokslut, börja på nytt. Nyår är en sådan möjlighet, även om man i teorin kan göra sina bokslut och omstarter när som helst förstås. Det känns skönt, tycker jag, att göra min egen avstämning över året som gått. Vad blev bra, vad blev mindre bra, vad blev riktigt dåligt. Det här vill jag göra annorlunda nästa år. Det här hoppas jag på. Lever vi förövrigt inte väldigt mycket av våra förhoppningar? Det är de som gör att vi fortsätter, tror jag. Att vi fortfarande hoppas. Att vi hoppas och tror att saker i våra liv, i våra närmstas liv och i världen kan förändras till det bättre.

Vad hoppas jag på inför året som kommer? Många saker. För mitt eget journalistvärv är några förhoppningar följande:

• Fler jobb som bygger på egna, unika reportageidéer.
• Någon eller några nya kunder.
• Nystart för ett bokprojekt.
• En bra rytm och balans i vardagslogistiken.
• Mer klirr i kassan.

Ett Gott Nytt 2012 med flera infriade förhoppningar, önskar jag er alla!