En stor fördel med att sitta på frilanskontor är kollegorna. Hur katten står de ut som har kontor hemma? Att varje dag kunna mötas och prata om frilanslivets värden och våndor, men också om livet i övrigt förstås, är i alla fall för mig en omistlig del av min jobbtillvaro. För mig stod det klart redan innan jag ens var igång som frilans att jag ville sitta på kontor tillsammans med andra. Det var lika bra att satsa rejält från början, vad sparar man i kronor på att sitta hemma i stället? Kanske 2000 per månad. De pengarna har man dessutom snabbt igen genom alla de fördelar det innebär att vara en del av ett nätverk inom sin bransch, vilket man ju automatiskt blir när man delar kontor med andra yrkesverksamma.

Inte minst våndorna är en stor förmån att få dela. När vi bär varandras bördor blir de lite lättare, har jag lärt mig. Som till exempel när almanackan är lite för blank och idéerna tryter. Hjälp, då är det läskigt att vara frilans. Men när man fått prata av sig med en lyssnande kollega, så händer något. Inte sällan så tar den där lösa tanken som irrade runt i ens hjärna en form som kan bli en idé som kan bli ett nytt jobb. Ibland bara genom att man får formulera sig och sätta ord på tankarna. Ibland genom att ens kollega bollar tillbaka och hjälper en hitta tvisten eller idén.

Den senaste veckan har lite enkelt prat kollegor emellan lett till flera nya idéer som jag skickat till kunder. Med god respons från kunderna! Även juni och augusti ska nog kunna fyllas med jobb. Tack kära kollegor!

Nu har det kommit forskning som bekräftar det vi frilansar vetat länge: det kan ge en kreativ kick att jobba på kafé. I DN jobb i helgen som gick presenterades de nya rönen på ett uppslag med stor bild på en intervjuad produktionsassistent på café String, ett café som ligger här i SoFo ett stenkast från Garbo reportages lokaler.

Det som gör att cafémiljön lockar fram kreativiteten är den lagom höga och varierande ljudridån av ”prat, kaffemaskiner och klirrande
koppar”. Genom att testa hur studenter på tre nordamerikanska universitet löste uppgifter i några olika miljöer, såg forskarna att resultaten blev både bättre och mer uppfinningsrika i de cafélika miljöerna. Lagom mycket ljud ger en sorts distraktion som stimulerar hjärnan och tankarna, vilket i sin tur ökar kreativiteten, blev slutsatsen.

I artikeln fanns också en enkät med tre chefer på olika företag, med frågan: Är det okej att jobba från ett kafé? Underliggande handlade förstås frågan om det är Ok att anställda jobbar på kafé. Jodå, två av tre svarade reservationslöst att bara man sköter sina arbetsuppgifter på bästa sätt. En chef slingrade sig och sa att om cafémiljöer är de bästa, så skapar de sådana miljöer på kontoret. Ni anar säkert vart jag vill komma. Just det. När jag som frilans behöver ny inspiration och kreativitet, och därför bestämmer mig för en förmiddag på kafé, så behöver jag inte vare sig fråga eller informera någon chef.

Det är en av frilanslivets alla lyxiga förmåner. Någon av de närmaste dagarna tänker jag ta med mig datorn och sätta mig på ett kafé i närheten. Kanske det nyöppnade i 50-talsstil som ligger ett par kvarter bort. Och jag tänker inte fråga någon om lov.

Så var en av dessa, för alla fastanställda, åtråvärda långhelger till ända. Och även för en frilans skulle det ju kunna vara åtminstone vilsamt med fyra dagars ledigt på sträck, så att man återigen bleve redo att kavla upp ärmarna, som min Garbo-kollega och bänkgranne Charlotta ystert skrev här på bloggen i lördags. Men, tji att några dagars ledigt från förvärvsarbetet alltid ger nya krafter. Med olika små fixar-projekt hemma och på det hålla smågossarna glada och däremellan utfordra dem, och sig själv, med två lagade mål om dagen, och sopa upp kastade makaroner från golvet och grus i hallen och så vidare, så kände jag i går kväll att, puh, vad skönt att vara tillbaka på jobbet imorgon igen. Vad skönt att få ta sig en stund i soffan med dagens tidning, att hinna beta av mejlen och att få tänka på annat än hur dagens planering ska optimeras så att allt flyter så smidigt som möjligt.

På skrivbordet väntade mig när jag kom i morse en rätt så lång att-göra-lista (trots att experterna säger att man bara ska ha två, tre saker uppskrivna, som man garanterat har möjlighet att hinna). Den har jag tagit itu med, i lagom takt. Vad skönt, det är verkligen frilansens privilegium, att de dagar och veckor som inte massa deadlines hänger över en kunnata det lite lugnare och pusta ut efter allt hemmajobb.

Och ute skiner vårsolen med oförminskad styrka. Kanske kan jag också unna mig den ensamma stunden i solen som den hektiska helgen aldrig medgav? DET ger nya krafter och lust att återigen kavla upp ärmarna.

”Somliga blir tanter redan när de är 16.” Så brukade min mamma säga till mig när jag var i tonåren och missnöjd gnällde över småsaker. Samma omdöme förlänade hon en del av sina (kvinnliga) elever som visade upp en ovanligt neggig och trulig framtoning. Detta var på 80-talet och ”tant” var inget någon ville identifiera sig med. Bland annat för gnälligheten och surheten, som inlästes i begreppet.

Men tiderna förändrar sig och sista halvåret har det skrivits ett flertal böcker, till och med en avhandling (och därmed spaltmetrar i både morgontidningar och magasin), om tanten som nu fått upprättelse och blivit stilbildande för yngre generationer. Till stor del verkar det vara fråga om just stil, yttre attribut och estetiska markörer i kläder, inredning, porslin, matlagning, intressen, men också tantens (förmodade) egenskaper lyfts fram: hon har civilkurage, står för trygghet och kontinuitet, står för vem hon är och funderar inte ängsligt över hur andra ska uppfatta henne.

Personligen saknar jag i dessa artiklar fler resonemang kring, som jag ser det, några av tantens viktigaste och vackraste egenskaper (även om det antyds i en artikel i DN genom begreppet ”mostrande”, som handlar om att äldre kvinnor stöttar yngre): Förmågan att kunna sätta sig själv i andra rummet, förmågan att se andras behov och beredskapen att försöka fylla dem. En del tanter har förvärvat den djupa erfarenheten att det är ”genom att mista sitt liv, som man finner det”, vilket inte ska ses som ett osunt självutplånande, utan upptäckten av glädjen i att ge, mer än att få. Tanten ÄR trygg i sig själv, och behöver inte lägga massa energi på att genom sitt görande och låtande definiera sig själv i förhållande till sin omgivning, hon har helt enkelt inte det behovet. Istället ser hon andra. Samtidigt vet hon sina egna gränser. Lika självklart som det är för henne att göra en insats som kostar på, lika självklart är det att säga ifrån: nä, nu är jag trött, nu behöver jag vila. Har du henne på besök, sätter hon på en kopp kaffe och letar själv fram tilltugget ur skåpen. Innan hon slår sig till ro i din soffa. Så’na tanter behöver samhället. En så’n tant vill jag (så småningom) bli. Amen.

Så tog några intensiva arbetsveckor slut och jag hinner äntligen ta mina tidningsstunder här på kontoret och ”catcha up” lite vad som hänt på sistone. Med två tvååringar som kladdar vid frukostbordet så har jag inte förmånen att få mig det senaste till livs samtidigt som jag äter min gröt, och deras kvällsvanor är alltför sena för att Rapport eller Aktuellt ska passa in i schemat. Sen, när de somnat, får man välja: röja upp och plocka grejer, läsa någon tidskrift, läsa en bok som påbörjades för länge sen – eller läsa dagens tidning.

Idag, när jag läser den SvD som vi garboiter prenumererar på hit till kontoret så både gläds och förargas jag. Gläds över journalisterna,
som i granskningen av Saudi-affären, gör skäl för epitetet som Tredje statsmakten. Bland allt skräp som vi journalister producerar så glimmar också många pärlor som med besked visar att vi är nödvändiga för en vital demokrati. Förargas (egentligen är det ett för milt ord) gör jag över att svenska myndigheter – oavsett färg på sittande regering – under 25 år hjälpt en diktatur att bygga upp olika militära verksamheter. Vad pysslar de med egentligen? Samtidigt som Sverige i åratal haft en minst sagt hög svansföring när det gäller att värna demokrati och mänskliga rättigheter (i årets biståndsbudget på nästan 36 miljarder är just stöd till demokratisering och yttrandefrihet ett av tre särskilt prioriterade områden), hjälper man denna diktatur där bland annat kvinnors rättigheter är extremt inskränkta och där de som protesterar mot regimen riskerar att utsättas för misshandel och tortyr. Hyckleriet firar sina triumfer. Bakomliggande motiv är förstås, och som alltid i den här typen av affärer, pengar. Svenska arbetstillfällen i svensk försvarsindustri, som inte kan existera om inte Sverige får sälja sin militära expertis och sina militära produkter till andra länder.

Möjligen har medierna och svenska folket haft ett visst tålamod med vårt lands gråfärgade militära samarbeten. Men inte nu längre,
hoppas jag. Det är den viktiga följetongen om Saudiaffären i svenska medier en uppfriskande indikation på.

Emellanåt läser jag frilansjournalisten Camilla Björkmans mycket inspirerande blogg-frilansskola. Häromdagen kom jag att tänka på ett av hennes inlägg som handlar om vad man ska göra om man förlorar en kund. Bland annat pläderade hon för FÖRDELARNA med att mista en uppdragsgivare.

I höstas fick jag lägligt några jobb utlagda på mig av en för mig ny kund. Det var inga toppenspännande jobb, men jag var nöjd ändå – hyfsat lättförtjänta pengar och kanske en ny uppdragsgivare. Jag gjorde ett par kortare reportage, och sen var det tal om ytterligare grejer, men det har heltenkelt inte blivit något mer. Först var jag lite putt, men så tänkte jag på Camillas inlägg. Jag tänkte att: nä, jag ringer inte och krusar dem mer, jag tyckte ju faktiskt ändå inte att det var kul att jobba för dem, nu ska jag ta vara på tiden och göra egna roliga grejer. Så istället fick jag en blåslampa i baken och hittade på massa egna idéer att sälja in. Idéer om ämnen som jag tycker är spännande och viktiga. Och det gick vägen. Just nu har jag fullt upp med jobb som jag tycker känns riktigt kul att göra. De är inte lättförtjänta
pengar, och de flög inte in i munnen som sparvar, men de ger mig mening och arbetsglädje. Så ska frilanslivet vara!

Någonting som vanligt folk, det vill säga anställda, brukar hålla reda på och glädja sig åt är de röda dagarna i almanackan. Vissa har till och med så bra koll att de flera år i förväg kan berätta för vänner och bekanta att ” kring jul och nyår 2020 infaller de röda dagarna så att man behöver ta
minimalt med semesterdagar för att ändå få tre veckors ledigt.” Naturligtvis har de redan en plan för hur denna ledighet ska användas för optimalt utbyte. Det blir förstås en långresa, till Tailand eller kanske Florida. Det gäller ju att
passa på.

Förhållandet till de röda dagarna är en sak som förändrades radikalt när jag blev frilans. Som anställd såg jag förstås fram emot ledighet och
avkortade arbetsveckor, med bibehållen lön. Som frilans innebär förvisso de röda dagarna oftast några sköna lediga dagar. Men i månader med många röda dagar, framför allt kring jul och nyår, och till viss del också i maj och juni då man kan ha oturen att både 1 maj och nationaldagen infaller röda dagar, så blir det kännbart för plånboken. Upplevelsen av en stympad månad då det blir svårare
att nå upp till sitt inkomstmål blir ofta påtaglig. Och att, som på en del håll, jobba halvdag före röd dag, är heller inget man väljer i första taget. Inte heller är de så kallade klämdagarna något man jublar över. Sen jag blev frilans har jag jobbat många klämdagar.

Nu nalkas påsken, med två extra röda dagar som ger en långhelg på fyra dagar. För min del blir det en tur med familjen till Göteborg där mina föräldrar och min bror bor. Jag har beställt ”god mat, uppbackning med barnen och möjlighet att gå på gudstjänster i lugn och ro” av min ömma moder. Kanske kan den nya energin som jag tänker ladda mig med genom ovanstående bidra till att jag gör mina artiklar dubbelt så fort i nästa (korta) vecka. Jag chansar på det, och tar ledigt också skärtorsdagen! Glad påsk!

Ett ämne vi frilansar går igång på är: våra arvoden. De är för låga. De följer inte med den allmänna löneutvecklingen för journalister. Ibland
till och med sänks de. Vi misstänker att vi frilansar får ta en stor smäll när mediehusen måste spara in. Det tycks vara en lag som följt genom mänsklighetens historia, de som är längst ner i kedjan och har som skörast villkor, de är de som får betala priset när ekonomin sviktar.

I senaste konjunktursvackan drabbades mediebranschen hårt, med svångrem både mot anställda och frilansar. En del koncerner har inte hämtat sig än. Journalisten.se rapporterade igår om Stampen, som bland annat äger Göteborgs-Posten. GP har ett kraftigt sparbeting som innebär vikariestopp, övertidsstopp och restriktioner för resor och inköp. Förmodligen också restriktioner för inköp av frilansmaterial, det står inget om det i artikeln men så brukar det vara på redaktioner med sparbeting. Det märkliga är att Stampen delar ut max-bonus till
sin VD och en rekordhög utdelning till aktieägarna. Det sticker i ögonen. Det inte bara sticker i ögonen, det är en orättfärdig fördelning av koncernens ekonomiska börda.

Och igår rapporterade också Medievärlden om förlaget Egmont, som gör sitt bästa resultat någonsin Samma företag skickade under hösten ut så kallade fulavtal till sina frilansar. Fulavtalen går ut på att företagen snor frilansens upphovsrätt för att kunna använda materialet i flera av sina publikationer, oftast utan ingen, eller väldigt låg, extra ersättning. Upphovsrätten och arvodena hänger ihop. Låga arvoden gör att vi inte kan försörja oss. Förlorad upphovsrätt gör att mediebranschen behöver färre artiklar av oss, och då tjänar vi också mindre pengar. Att sno upphovsrätten och betala dåliga arvoden, är båda sätt för förlag och mediehus att spara pengar. Det är som vi misstänkte, vi frilansar drabbas när företagen vill spara, oavsett om de behöver det eller ej.

Journalistkåren kallas ibland den tredje statsmakten, som min kollega Charlotta skrev om häromdagen. Som sådan bör man vara en
demokratins väktare. Därför var det upplyftande att besöka Frilans Riks, mitt fackförbunds, årsmöte i fredags. Tillställningen kändes som ett skolexempel på fungerande föreningsdemokrati. En komplett dagordning, en effektiv mötesordförande som efter de olika besluten knackade med sin hammare i trä, konstruktiva ifrågasättanden av styrelsens arbete, högt i tak, respektfull ton och öppet diskussionsklimat där alla som ville fick säga framföra sin mening.

Några av oss här på Garbo gör ju Frilans Riks nyhetsbrev Frilansjournalisten. Det var av den anledningen vi var fyra från kontoret som besökte årsmötet. Flera av oss har varit där några gånger förut, men för mig var det, av olika anledningar, första gången. Och det var inte bara den föreningsdemokratiska processen som inspirerade mig. Utan också det fackliga arbetet som Frilans Riks utför. Eller kanske om man tänker större. Det viktiga arbetet som de gör tillsammans för att påverka saker och ting (för oss frilansjournalister) i en bättre och mänskligare riktning. Är det inte så här väldigt mycket av all väsentligt förbättring i samhällen här på jorden går till? Man går ihop, man jobbar tillsammans, man förändrar världen. Det är vackert.

DV – inte så noga med integriteten

För ett litet tag sen damp en lagom glassig katalog från Åhléns ner i min brevlåda. Inne i katalogen kunde jag läsa chefredaktör för
Damernas värld, och tillika modeikonen, Martina Bonniers råd för en välklädd vår. I vår är det handväska som gäller, och den ska vara i någon stark färg. Kuvertväskan gör renässans, menade Martina och poserade med en orange variant, givetvis ur Åhléns sortiment.

Intressekonflikt? Det är bara förnamnet om du frågar de flesta journalister. Såklart kan man som journalist inte ha ett kommersiellt samarbete med eller göra reklam för företag man också skriver om. Problematiken kring denna uppenbara journalistiska dödssynd, belystes i lördags av Medierna i P1. Martina och Damernas värld är förvisso inte ensamma syndare, tidningen King
pekades också ut med ett samarbete med ett välkänt klädmärke. Men (som journalisten påpekade), vanligtvis så frispråkiga Martina vägrade svara på frågor om hennes och Åhléns samarbete. Däremot fick vi höra Martinas chef säga att hon står bakom Martina i detta, och att det alls inte innebär några problem för tidningens eller hennes trovärdighet. Förklaringen låg på något fördolt vis i att Martina är ett namn och ett varumärke i sig själv. Jaha. Men hon är också en människa, och människor är dåliga på dubbla lojaliteter, särskilt när det är pengar inblandade. Det är därför man ska vara så ytterligt försiktig med att sitta på dubbla stolar, och det är därför journalister med integritet på sin höjd låter sig bjudas på en kopp kaffe av dem man ska granska (fick jag lära mig av Britt-Marie Citron, hon med Motala-skandalen, när jag pluggade på JMK).

Journalistens huvudfråga i programmet handlade om vad som händer med förtroendet för modejournalistiken när moderedaktörerna är köpta. Det är en viktiga fråga. En ännu viktigare fråga, som inte ställdes direkt, är vad som faktiskt händer med själva modejournalistiken. Och jag tror, är övertygad om, att tidningar som har kommersiella samarbeten med dem de skriver om, i förlängningen alltid kommer göra sämre journalistik, i kvalitativ bemärkelse, oavsett hur läsarnas förtroende ser ut.