Riktigt bra skribenter är sådana att man gillar dem även när man inte alls håller med om vad de säger. Hanna Fahl i DN är en sådan, hon har varit medarbetare i några år och känns som ett riktigt stjärnskott. Och när det vankas melodifestival är hon i sitt esse.

Hon har ett så skönt förhållande till hela spektaklet. Hon gillar det verkligen, är passionerad, men är samtidigt både syrlig och sarkastisk. Kolla hur hon beskrev Thorsten Flincks bidrag vi den första deltävlingen:

I vilket annat sammanhang som helst  hade jag avskytt detta. Det är en blandning av den sämsta gubbrock jag vet: en  tredjedel Thåström, en tredjedel Lundell, en skopa ”Just i dag är jag stark”  med Kenta, plus ett Springsteenpiano som ligger och puttrar i bakgrunden på  refrängerna. Men hela konceptet är så fantastiskt konstigt. Flinck bakom röda  draperier, singelomslaget med den knutna socialistnäven, de flottiga  farbrorsfrisyrerna på scenen – i en arena full av barn­familjer med ballonger,  tiaror och Eric Saade-fetischer. Det hela gör mig glad, av någon anledning.

Kenta Gustafsson, som givetvis är en av mina idoler, har hon uppenbarligen ett horn i sidan till. Och Hammarby står väl inte heller högt i kurs. Vid ett senare tillfälle lät det så här:

Är Flinck bajare? Någon annan som får en  smygande misstanke om att han försöker peta ned den där anskrämliga Kentalåten  från sin position som officiellt Hammarbyanthem?

Läs Hanna Fahl!

I dag är det internationella kvinnodagen och det är ju så
klart något att blogga om. Frågan hur jag ska tackla ämnet – kanske brista ut i
en rent ranelidsk högstämd hyllning till Kvinnan med stort K? Eller som en
redaktör jag hade en gång som uttryckte sig så här: ”kvinnorna är ju det
finaste vi har” och sedan ändrade i ett citat där min intervjuperson sagt att ”Östermalm
är fullt av blåhåriga kärringar”: i stället för kärringar skulle det stå ”äldre
kvinnor”.

Nja.

Kanske ge mig in debatt om något ämne där ordet ”feminism” används?
Vilket betyder att jag kommer att få på skallen – antingen av bindgalna män som
ser rött så fort de ser den minsta antydan till kritik av rådande ordning –
eller också av arga kvinnokämpar som ser rött om jag inte är tillräckligt kritisk till rådande
ordning.

Nej, jag berättar i stället om min mamma. Hon föddes 1936,
växte upp under ganska enkla förhållanden i en by i Hälsingland, gifte sig med
min pappa 1960 när hon väntade mig. De flyttade tillsammans in i en nybyggd
miljonprogramslägenhet i Stockholms nordvästra förorter. Hon fick jobb på
posten och varvade deltidsarbete och heltidsarbete med att ta hand om mig och
min bror, och som jag minns det: sköta i stort sett allt i hushållet. Hon var också
aktiv i olika styrelser (idrottsföreningar, bostadsrättsföreningen). Samtidigt bar
hon på drömmar om ett annat liv och gick på olika kvällskurser, italienska och
annat. En gång skickade hon in en dikt som publicerades i Expressen som
handlade om hur underbart det är att ha två söner. Vid 40 sökte hon till
Journalisthögskolan och kom in och fick därefter jobb vid postens
personaltidning.

I efterhand kan jag inte riktigt förstå hur hon hann med
allt detta, framför allt att ha hand om i stort sett allt vad gäller matinköp,
matlagning, hushållsarbete och oss barn. Jag kan minnas fel, men nog var det
morsan som såg till att vi läste läxorna och hjälpte oss. Det var hon som
packade väskorna när vi skulle åka till landet. Det var hon som satt bredvid
sandlådan när vi var små.

Tack mamma för allt du gjort.

Jag vet inte hur många gånger jag hört åsikten om
kvällstidningar att de ”bara innehåller skvaller” eller ”vinklar allt för att
skapa sensation”. Min känsla är att de som slentrianmässigt klankar ner på
kvällstidningarna själva aldrig läser dem. Men de kan ju givetvis ha rätt ändå.
Därför har jag bestämt mig för att gör ett stickprov på dagens Expressen (papperstidningen
torsdag 1 mars), och helt enkelt kolla vad den innehåller. Så här ser den ut,
sida för sida, när jag beskriver den:

1 Rubrikerna är EM-feber, varmast på 134 år och en teaser
för intervju med Jimmie Åkesson. Rimligt material på en etta enligt min
bedömning.

2 Ledare. Seriöst material, oavsett vad man tycker om
åsikterna i sig.

3 Annons Burger king

4 Debatt om aktiemarknaden. Hyfsad kvalité på inlägget.

5 Läsarnas Expressen. Insändare är alltid bra stoff i en
tidning.

6-7 Kultur. Ambitiöst innehåll.

8-9 Skandalklippet. Om den privatiserade vården, angelägen
diskussion, kanske på tok för mycket bild och referenser till tidigare
händelser i förhållande till ny text.

10. Han mördades mitt i idyllen. Ja, vad säger man –
kriminalmaterial är en rätt typisk kvällstidningsgrej som jag personligen inte
är så road av. Här har vi också den sensationalistiska vinkeln som
kvällstidningarna alltid beskylls för.

11 Vilket vårväder. Vädret intresserar ju väldigt många
människor. Jag kan inte tycka att det är dåligt tidningsstoff även om jag själv
inte är jätteintresserad.

12 Håkan hittad vid liv. Uppföljning av misstänkt
kidnappningshistoria. Se punkt 10.

13 Annons Telia

14-15 Intervju med SD:s partiledare Jimmie Åkesson. Seriöst
material.

16. ”Rolig” bild på älg med pratbubbla. Nja…

17 Bekantas bekanta. Uttalad skvallersida.

18 Valet i Ryssland. Angeläget ämne, men vinkeln är fånig –
handlar om att Putin gjort någon slags ”sexflörtvideo”.

19 Annons V75

20 Annons 3

21 Spaning (livsstil, mode, karriär etc). Denna gång handlar
huvudartikeln om ”hur delar man på en hund?”. Kortfattat men tillräckligt
ambitiös satsning på ämnet, både jurist och hundpsykolog ges eget utrymme.

22 -23 Här kan du koll din vårdcentral. Betygsättning av
landets vårdcentraler. Allmänt får de ganska höga betyg, hela knäcket känns
ganska menlöst.

24 Dokument om ambulanssituationen i Dorotea-Åsele.
Omfattande text. Känns nästan fantastiskt att man månar så mycket om ett ämne
som i praktiken berör ganska få.

25 Annons Åre World Cup

26 Annonser + kort text Ikeachefer i spionerihärva. Seriöst
material om chefsfuffens i Frankrike.

27 Annons Severins kaffemaskin

28 Krönika Cecilia Hagen. Rimligt med en krönikör varje dag.

29 Småannonser med turisttema.

30-31 Melodifestivalen. Tramsigt om och med Thorsten Flinck
och Björn Ranelid.

32-33 Film (recensioner och nyheter). Känns initierat och
engagerat.

34-35 Skvallersidor om kändisar, bland annat att paret Ernst
och Helene Billgren skiljer sig. Typiskt skvaller.

36-38. Bioannonser.

39 Korsord, pyssel, horoskop. Motiverat att ha med i en
dagstidning, möjligen med viss tveksamhet för horoskopet.

40-43. TV-tider. Förväntar sig alla av en dagstidning.

44 Sista sidan. Aktuellt väder. Också sånt som de flesta
vill ha i sin tidning.

Förutom detta ingår en 20-sidig sportbilaga i Expressen
torsdag 1 mars 2012.

Visst hittar vi en hel del skvallerartat i tidning, och en
del texter som är fånigt hårt vinklade. Men proportionerna är ändå inte helt
uppåt väggarna. Jag tycker – särskilt med tanke på kvällstidningarnas rykte –
att relativt mycket av innehållet är både seriöst till innehåll och ambitiöst
utfört.

Med anledning av dagens händelse citerar jag Vilhelm Moberg (textsnutten är hämtad från boken ”Därför är jag republikan”)

 Under senmedeltiden regerade endast valkungar. I landet hade utvecklat sig en bondedemokrati av en styrka, som var märklig för tiden, och allmogen behandlade sina kungar tämligen respektlöst: Från Magnus Ladulås till Gustaf Vasa blev sju stycken monarker fördrivna från tronen.

 Valkung (eller drottning) – är inte detta modellen? De som tycker att monarkitraditionen och ceremonierna är viktiga borde kunna vara nöjda, de som är skeptiska till att statschefsrollen ska gå i arv får också sin vilja igenom. Columbi ägg!

 Jag såg nyligen en krönika där författaren Jakob Uddeholt uppenbarligen var ganska motvillig att skriva sin text. Han uttryckte det som att ”jag tycker det är intressantare att göra saker än att tycka”. Jag minns inte mycket vad krönikan handlade om för övrigt men det där har fastnat. Det påminner om en liknande formulering som min förre frilansgruppskollega Jesper Högström sa en gång: det är intressantare med en som upplevt något än en som tycker något.

Skriver man regelbundet krönikor eller bloggar är det svårt att komma ifrån tyckandet och det kan ju så klart finnas kvalité i det också. Men låt mig aldrig glömma de här tankarna. ”Göra saker”, ”uppleva saker”. Komihåg!

Maria Sveland är en debattör jag gärna läser. Hon skriver medryckande, hon har tydliga åsikter och är orädd som skribent. Det innebär inte att jag tycker som hon, ofta inte alls faktiskt. Jag har dessutom en känsla av att hon väljer att förbigå relevanta argument som inte passar in i det hon vill säga.

I dagens DN skriver hon intressant om Magnus Lintons reportagebok ”De hatade” under rubriken Hatet som gör mig politiskt deprimerad. Det är en mestadels bra text om tendensen till högerförskjutning i den allmänna debatten. Men eftersom Sveland svingar vilt hittar jag också tankegångar som känns rätt främmande. Läs följande stycke:

Jag kommer att tänka på det som Susan Brownmiller skrev i sin bok från 1976, ”Against our will – Men, women and rape”, hur det faktum att ett fåtal män våldtar kvinnor upprätthåller en maktobalans och skapar en rädsla som även de män som inte våldtar kvinnor tjänar på – eftersom rädslan för våldtäkt påverkar alla kvinnors beteende, rörelsemönster, självbild, sexualitet. Även de som inte blir våldtagna tvingas förhålla sig till att detta är något som kan ske och sker när som helst.

Enligt detta synsätt skulle alltså jag, i egenskapen av att tillhöra gruppen ”män” (ca 3,5 miljarder individer) ”TJÄNA” på kvinnors rädsla för våldtäkt. Som det sägs i texten: Rädslan för att bli våldtagen påverkar alla kvinnors rörelsemönster, självbild, sexualitet. Ursäkta, jag tycker inte att jag tjänar ett dugg på att kvinnors sexualitet, rörelsemönster och beteende styrs av deras rädsla för våldtäkt (om det nu är så, men det är en annan debatt). Jag anser tvärtom att det vore mycket bättre om kvinnor och män kände sig fria att leva som de önskar. Över huvud taget tycker jag det är ganska tveksamt att klumpa ihop alla män respektive kvinnor till egna enheter och framställa det som att det pågår någon slags kamp mellan dessa kategorier. I min uppfattning av tillvaron finns det oändligt många fler sammanhang där skiljelinjerna inte är sådana att det står män på ena sidan och kvinnor på den andra.

Något vi i Garbogänget talar om då och då är hur vi ska få tillfälle att skriva om sådant som verkligen engagerar oss, och framför allt hur man gör det under vettiga arbetsförhållanden. Det finns en tydlig trend hos de stora förlagen att de vill äga journalisternas texter för att kunna göra vad de vill med dem. De texter du säljer till en viss tidning ska sedan kunna användas vidare av förlaget på det sätt de önskar. Kanske ditt finstämda reportage om en svår skilsmässa som de inblandade gick med på för att det skulle komma i en publikation de gillar nästa gång slås upp stort i en tidning med helt annan spridning. Vilket gör dina intervjupersoner rejält förbannade – på dig. Dessutom utan att du får betalt för vidarepubliceringen.

Jag börjar mer och mer luta åt att försöka göra som till exempel gänget bakom Filter. Det vill säga skapa sitt eget jobb, tillsammans med några andra hängivna själar satsa på att ge ut en egen publikation där man är sin egen schyssta och vettiga arbetsgivare.

Det här kommer förstås att ta tid, låt mig återkomma om fem år… Då har Supportrarnas matchprogram utvecklats ytterligare och blivit en sådan tidning som man kan hitta internationellt – det vill säga ett riktigt magasin tillägnad en enda fotbollsklubb.

Kanske det bara blir en dröm. Det finns en massa skäl till varför detta inte skulle gå att genomföra. Men vem vill leva i en vardag utan drömmar?

Elva år i ett vidrigt etiopiskt fängelse är vad som väntar de båda svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Om nu inte påtryckningarna utifrån lyckas och de blir frigivna av en eller annan anledning (benådning, omprövning av domen eller politisk kohandel eller vad som nu kan komma ifråga). Elva år! Det är svårt att föreställa sig situationen. Jag skulle tro att det är lätt att resignera, bli uppgiven och låta sig nedbrytas. Väldigt mycket måste kännas totalt meningslöst i ett sånt här läge. Tvätta sig varje dag – varför det, vem bryr sig? Engagera sig i politik, kultur, relationer – vad tjänar det till?

Men i stället för att falla i apati är det uppenbart att de försöker hitta sätt att överleva. Förutom det självklara i att fortsätta engagera sig i sin egen sak har de hittat ett projekt att jobba med. Till glädje för dem själva och alla andra på fängelset försöker de skapa ett fängelsebibliotek. Förutom det vettiga i att hitta på projekt som kan fylla den hopplösa vardagen med någon form av mening så är det här ett fiffigt sätt att bli ihågkomna i den internationella opinionen. Läs mer om Ogadensvenskarnas biblioteksprojekt här.

Trots att jag inte röstat på Socialdemokraterna på länge tycker jag att det är viktigt att Sveriges största parti har en bra ledare. Och jag tror det kan bli bra med Stefan Löfven. Det är som med Hammarby inför en ny säsong: innan man har facit brukar jag känna en försiktig optimism. Gammal svetsare – bara en sån sak är ju tilltalande för varje medborgare som inte enbart vill ha politikerbroilers och akademiker i riksdagen.

Jag trodde visserligen att det skulle bli bra med Juholt också men där blev det ju rätt snabbt tydligt att karln inte höll måttet. Åsa Moberg analyserar på ett bra sätt hans brister i dagens DN, hon hittar ett väldigt bra exempel på Juholts ihåliga argumentationsteknik. Mitt tillägg är när han försökte få till att den borgerliga regeringen gjort upp med Sverigedemokraterna i en försvarspolitisk fråga. Förutom felaktigheten i argumentet (sverigedemokraterna satt inte i riksdagen när beslutet togs) är det uselt att dra upp sd-kortet i argumentationen över huvud taget. Ännu har det inte hänt att något riksdagsparti gjort upp med sd i en enda fråga. Däremot har så klart beslut drivits igenom med hjälp av sd-röster – men hur ska man kunna undvika det? Ska partierna bygga sin politik på vad de tror att sd tycker och sedan göra tvärtom?

Nu hoppas och tror jag på en bra säsong för Hammarby och en stabil och bra sosseopinion.

På Spåret tillhör mina favoritprogram i TV. Programledarna är smarta och roliga, tävlingsmomentet är bra uppbyggt och tas på allvar (till skillnad från en del andra tävlingslekprogram där man blajar bort tävlandet), programmet passar många ålderskategorier och de flesta tävlande är starka karaktärer. Några av tävlingsparen har ett underbart smågnabbigt samspel där de kombinerar allmänbildning med spontanitet. Kolla på paret Niklas Strömstedt och Jenny Strömstedt – de är en fröjd att skåda. Precis som Anna-Charlotta Gunnarsson/Ylva Hällén, Martina o Erik Haag eller Jessica Zandén/Claes Ljungmark.

Men det finns en deltagare som har retat upp mig mer och mer under den här tävlingsvändan. Han heter Claes Borgström, advokaten som är före detta JÄMO (jämställdhetsombudsman) och fortfarande engagerad i jämställdhetsfrågor. Han tävlar ihop med Nisti Stêrk, en skådespelare och komiker i 35-årsåldern. Borgström är 67 och framstår som schablonbilden av en äldre man med patriarkialiskt anslag gentemot en yngre kvinna. Att de inte har något vidare samspel kanske inte enbart kan skyllas på honom, problemet med Borgströms attityd är att han inte lyssnar på sin kollega och han hela tiden talar i termen ”JAG kan inte det”. Hörru gubbstrutt – ta och resonera lite med din medtävlande så kanske ni gemensamt kommer fram till ett svar!

Vi har alla fel och brister och det är okej – men det är trist att en karl som håller hög profil i jämställdhetsfrågor i praktiken framstår som mossig i gammalmodig i förhållandet till yngre kvinnor.