Jag såg nyligen en krönika där författaren Jakob Uddeholt uppenbarligen var ganska motvillig att skriva sin text. Han uttryckte det som att ”jag tycker det är intressantare att göra saker än att tycka”. Jag minns inte mycket vad krönikan handlade om för övrigt men det där har fastnat. Det påminner om en liknande formulering som min förre frilansgruppskollega Jesper Högström sa en gång: det är intressantare med en som upplevt något än en som tycker något.

Skriver man regelbundet krönikor eller bloggar är det svårt att komma ifrån tyckandet och det kan ju så klart finnas kvalité i det också. Men låt mig aldrig glömma de här tankarna. ”Göra saker”, ”uppleva saker”. Komihåg!

Maria Sveland är en debattör jag gärna läser. Hon skriver medryckande, hon har tydliga åsikter och är orädd som skribent. Det innebär inte att jag tycker som hon, ofta inte alls faktiskt. Jag har dessutom en känsla av att hon väljer att förbigå relevanta argument som inte passar in i det hon vill säga.

I dagens DN skriver hon intressant om Magnus Lintons reportagebok ”De hatade” under rubriken Hatet som gör mig politiskt deprimerad. Det är en mestadels bra text om tendensen till högerförskjutning i den allmänna debatten. Men eftersom Sveland svingar vilt hittar jag också tankegångar som känns rätt främmande. Läs följande stycke:

Jag kommer att tänka på det som Susan Brownmiller skrev i sin bok från 1976, ”Against our will – Men, women and rape”, hur det faktum att ett fåtal män våldtar kvinnor upprätthåller en maktobalans och skapar en rädsla som även de män som inte våldtar kvinnor tjänar på – eftersom rädslan för våldtäkt påverkar alla kvinnors beteende, rörelsemönster, självbild, sexualitet. Även de som inte blir våldtagna tvingas förhålla sig till att detta är något som kan ske och sker när som helst.

Enligt detta synsätt skulle alltså jag, i egenskapen av att tillhöra gruppen ”män” (ca 3,5 miljarder individer) ”TJÄNA” på kvinnors rädsla för våldtäkt. Som det sägs i texten: Rädslan för att bli våldtagen påverkar alla kvinnors rörelsemönster, självbild, sexualitet. Ursäkta, jag tycker inte att jag tjänar ett dugg på att kvinnors sexualitet, rörelsemönster och beteende styrs av deras rädsla för våldtäkt (om det nu är så, men det är en annan debatt). Jag anser tvärtom att det vore mycket bättre om kvinnor och män kände sig fria att leva som de önskar. Över huvud taget tycker jag det är ganska tveksamt att klumpa ihop alla män respektive kvinnor till egna enheter och framställa det som att det pågår någon slags kamp mellan dessa kategorier. I min uppfattning av tillvaron finns det oändligt många fler sammanhang där skiljelinjerna inte är sådana att det står män på ena sidan och kvinnor på den andra.

Något vi i Garbogänget talar om då och då är hur vi ska få tillfälle att skriva om sådant som verkligen engagerar oss, och framför allt hur man gör det under vettiga arbetsförhållanden. Det finns en tydlig trend hos de stora förlagen att de vill äga journalisternas texter för att kunna göra vad de vill med dem. De texter du säljer till en viss tidning ska sedan kunna användas vidare av förlaget på det sätt de önskar. Kanske ditt finstämda reportage om en svår skilsmässa som de inblandade gick med på för att det skulle komma i en publikation de gillar nästa gång slås upp stort i en tidning med helt annan spridning. Vilket gör dina intervjupersoner rejält förbannade – på dig. Dessutom utan att du får betalt för vidarepubliceringen.

Jag börjar mer och mer luta åt att försöka göra som till exempel gänget bakom Filter. Det vill säga skapa sitt eget jobb, tillsammans med några andra hängivna själar satsa på att ge ut en egen publikation där man är sin egen schyssta och vettiga arbetsgivare.

Det här kommer förstås att ta tid, låt mig återkomma om fem år… Då har Supportrarnas matchprogram utvecklats ytterligare och blivit en sådan tidning som man kan hitta internationellt – det vill säga ett riktigt magasin tillägnad en enda fotbollsklubb.

Kanske det bara blir en dröm. Det finns en massa skäl till varför detta inte skulle gå att genomföra. Men vem vill leva i en vardag utan drömmar?

Elva år i ett vidrigt etiopiskt fängelse är vad som väntar de båda svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Om nu inte påtryckningarna utifrån lyckas och de blir frigivna av en eller annan anledning (benådning, omprövning av domen eller politisk kohandel eller vad som nu kan komma ifråga). Elva år! Det är svårt att föreställa sig situationen. Jag skulle tro att det är lätt att resignera, bli uppgiven och låta sig nedbrytas. Väldigt mycket måste kännas totalt meningslöst i ett sånt här läge. Tvätta sig varje dag – varför det, vem bryr sig? Engagera sig i politik, kultur, relationer – vad tjänar det till?

Men i stället för att falla i apati är det uppenbart att de försöker hitta sätt att överleva. Förutom det självklara i att fortsätta engagera sig i sin egen sak har de hittat ett projekt att jobba med. Till glädje för dem själva och alla andra på fängelset försöker de skapa ett fängelsebibliotek. Förutom det vettiga i att hitta på projekt som kan fylla den hopplösa vardagen med någon form av mening så är det här ett fiffigt sätt att bli ihågkomna i den internationella opinionen. Läs mer om Ogadensvenskarnas biblioteksprojekt här.

Trots att jag inte röstat på Socialdemokraterna på länge tycker jag att det är viktigt att Sveriges största parti har en bra ledare. Och jag tror det kan bli bra med Stefan Löfven. Det är som med Hammarby inför en ny säsong: innan man har facit brukar jag känna en försiktig optimism. Gammal svetsare – bara en sån sak är ju tilltalande för varje medborgare som inte enbart vill ha politikerbroilers och akademiker i riksdagen.

Jag trodde visserligen att det skulle bli bra med Juholt också men där blev det ju rätt snabbt tydligt att karln inte höll måttet. Åsa Moberg analyserar på ett bra sätt hans brister i dagens DN, hon hittar ett väldigt bra exempel på Juholts ihåliga argumentationsteknik. Mitt tillägg är när han försökte få till att den borgerliga regeringen gjort upp med Sverigedemokraterna i en försvarspolitisk fråga. Förutom felaktigheten i argumentet (sverigedemokraterna satt inte i riksdagen när beslutet togs) är det uselt att dra upp sd-kortet i argumentationen över huvud taget. Ännu har det inte hänt att något riksdagsparti gjort upp med sd i en enda fråga. Däremot har så klart beslut drivits igenom med hjälp av sd-röster – men hur ska man kunna undvika det? Ska partierna bygga sin politik på vad de tror att sd tycker och sedan göra tvärtom?

Nu hoppas och tror jag på en bra säsong för Hammarby och en stabil och bra sosseopinion.

På Spåret tillhör mina favoritprogram i TV. Programledarna är smarta och roliga, tävlingsmomentet är bra uppbyggt och tas på allvar (till skillnad från en del andra tävlingslekprogram där man blajar bort tävlandet), programmet passar många ålderskategorier och de flesta tävlande är starka karaktärer. Några av tävlingsparen har ett underbart smågnabbigt samspel där de kombinerar allmänbildning med spontanitet. Kolla på paret Niklas Strömstedt och Jenny Strömstedt – de är en fröjd att skåda. Precis som Anna-Charlotta Gunnarsson/Ylva Hällén, Martina o Erik Haag eller Jessica Zandén/Claes Ljungmark.

Men det finns en deltagare som har retat upp mig mer och mer under den här tävlingsvändan. Han heter Claes Borgström, advokaten som är före detta JÄMO (jämställdhetsombudsman) och fortfarande engagerad i jämställdhetsfrågor. Han tävlar ihop med Nisti Stêrk, en skådespelare och komiker i 35-årsåldern. Borgström är 67 och framstår som schablonbilden av en äldre man med patriarkialiskt anslag gentemot en yngre kvinna. Att de inte har något vidare samspel kanske inte enbart kan skyllas på honom, problemet med Borgströms attityd är att han inte lyssnar på sin kollega och han hela tiden talar i termen ”JAG kan inte det”. Hörru gubbstrutt – ta och resonera lite med din medtävlande så kanske ni gemensamt kommer fram till ett svar!

Vi har alla fel och brister och det är okej – men det är trist att en karl som håller hög profil i jämställdhetsfrågor i praktiken framstår som mossig i gammalmodig i förhållandet till yngre kvinnor.

Fallet med den övergivna innebandypojken är ett av de bästa exemplen från senare tid på hur viktigt det är att hålla huvudet kallt när en sensationell historia sprids i medierna. Tänk alltid på sentensen ”don´t believe what you read”.

 Här fick vi en dramatisk historia om en vidrig idrottsfarsa som lämnar sin tioåring i snön sju mil hemifrån för att han ”spelat för dåligt”. Enormt många i bloggosfären och i andra forum gick i gång på denna story. Trots att det enda man hade att gå på var ett uttalande från en annan idrottsledare som hänvisade till ett mobilsamtal men som själv sedan inte visste vad som hänt med grabben. Ingen hade talat med pojken, ingen med hans pappa, och han fanns inte kvar i snödrivan i Uppsala så uppenbarligen hade någon tagit hand om honom.

Jag har en känsla av att många bloggare, som normalt är skeptiska till medierna (och gärna kallar dem ”gammelmedier”) omedelbart är beredd att tro på, och framför allt tycka någonting om vad som helst när det passar in i den egna världsbilden. Trots att nyheten ursprungligen är publicerad i de medier man normalt är skeptisk till.  Här fick vi en berättelse som inte gick att låta bli. Men nästa gång; gör det – låt bli alltså – eller skriv på ett sätt som visar att du inte omedelbart köper varje sensationell story.

Hur ofta händer det att jag blir berörd av poesi? I likhet med de flesta människor är jag visserligen ingen storkonsument av diktverk (en genomsnittlig diktsamling säljer under 500 exemplar) men det händer ju att tar mig an en dikt. Jag läste till exempel lite av Tranströmer nu när han var i ropet, och visst var det bra och fina texter – men blev jag verkligen berörd? På allvar? Det ärliga svaret måste bli nej.

Plötsligt hittar jag en dikt som träffar som ett klubbslag. Jag citerar ur texten (nu blir det lite långt, men stå ut, det är värt det):

Du var helt lysande på Singstar i kväll

trakterade den röda mikrofonen

som vore den the real thing

som om det fortfarande var åttioal

då ni satt i din morsas vardagsrum

i chockrosa tights och hårdsprayad permanent

rökte mentolciggaretter

och bläddrade i en tummad årgång av Okej

och vägen till stjärnorna var spikrak

För är man snyggast i klassen

kan man gå hur långt som helst

Men det blev inte som du tänkt dig, Angela

…

Det blev inte som du tänkt dig, Angela

du blev ingen Samantha Fox

du blev inte ens Linda Rosing

Du blev schlagerkvällar och hemmablondering

du blev nätdejting och tequilarace

du blev bantningsångest och bortamatcher

Den fortsatta texten är en slags upprättelse för Angela men det är framför allt de här raderna som biter sig fast. Orden kastar mig tillbaka i tiden, jag minns och känner. Det var ju ”Angela”, ”Micke” och ”Lollo” som gick tvåårig social linje med mig och som jag var med på de där lägenhetsfesterna i gråvita betongklossar i Jakobsberg. Det var Tina jag dansade med på Be-wes diskotek i en skola i Upplands-Bro. Samtidigt distanserade jag mig från dem, jag ville något annat och blev punkare och hatade melodifestivalen, föraktade svennelivet, tyckte Pirre som ville bli polis var dum i huvudet. Men egentligen var vi ju samma sort, bar på vaga drömmar, undrade hur livet skulle bli.

Fotnot. Den citerade dikten är skriven av Marcus Priftis och finns i samlingen ”En käftsmäll är också beröring”.

Året började med en livlig kulturdebatt när DN-krönikören Bengt Ohlsson fick tre dagstidningssidor  på sig att resonera kring huruvida det finns kulturelit som per definition är vänsterorienterad. Vilket han uppenbarligen anser. Diskussionen är intressant, jag är rätt övertygad om att det finns en ganska stark konformism här precis som i många andra sfärer i samhället. Möjligen tappar ”Benke” fokus lite grann i och med att hans resonemang delvis inger känslan av att han själv ser sig som solitär sanningssägare.

Hursomhelst har jag ägnat julen åt att läsa den andre Bengt Ohlsson – författaren. Hans ”Rekviem för John Cummings” är en lysande roman om en rockstjärna vars tid är förbi. Det diskuteras ibland huruvida det är etiskt riktigt att göra roman av ett verkligt människoöde. Hur kan författaren veta vad han/hon tyckte och tänkte? Det kan författaren givetvis inte men en av poängen med författande är väl att sätta sig in i andra människors yttre som inre värld.

Bengt Ohlssons roman om Ramonesgitarristen John Cummings (artistnamnet var Johnny Ramone) som i 50-årsåldern drabbas av prostatacancer är lysande läsning. För mig blev det sträckläsning, dock med en stigande bismak av olust. Cancerns obevekliga grepp är nämligen så infernaliskt bra skildrat att jag blev övertygad om att jag själv kommer att drabbas av prostatacancer.

Allmänt skeptisk. Samtidigt något otydlig när det gäller den ideologiska övertygelsen och viljan/förmågan att omsätta den i praktik.

Ja, det är mig själv jag talar om och ämnet är mitt förhållande till konsumtionssamhället. Eftersom jag inte har lust att bryta ny mark med ärvd spade och börja med självhushåll i Hälsingeskogarna måste jag hitta ett annat sätt att hantera olusten över kommersialismens dåliga sidor. Jag tror jag kom på lösningen häromdagen när jag… eh… konsumerade. Trots att jag gav mig in i den så kallade mellandagshandeln kom jag ut på andra sidan glad och nöjd.

Orsaken: jag handlade i en butik som ägnade just mitt ärende tid och intresse. Jag är övertygad om att personalen i Löplabbet i Skrapan fått höra tusentals berättelser om olika löparskavanker. Ändå kändes det inte så när jag berättade om min hälsena. Tjejen verkade genuint intresserad. Lät mig springa på löpband, filmade mitt sätt att springa, förklarade för mig vilken typ av löpare jag är (jag ”pronerar”), plockade fram tre olika par löparskor som kunde passa just MIG. Allt som allt ägnade hon en halvtimme åt mitt ärende – för att få sälja ett par löparskor för 1 700 kronor.

Nästa gång vet jag vart jag går. Och mitt motto hädanefter ska bli att handla hos återförsäljare som jag vill ska finnas. Är det viktigt för mig att ha butiker i mitt lokala centrum? Använd dem! Föredrar jag den lilla seriebutiken på Söder framför Adlibris? Köp Kapten Stofils julalbum i butik! Tycker jag det är mer värdefullt med en järnhandel i stan än en jättelik i Kungens kurva? Och så vidare.