En av de bättre sakerna jag köpt den senaste tiden är
tidskriften är tidningen Johan & Martin för 100 kronor. I tidningshuvudet
beskrivs produkten som ”en tidning till stöd för de fängslade svenskarna i
Etiopien”. Det känns så klart bra att göra något som kan stödja ”Ogadensvenskarna”
som de också kallas.

Det är ett smart drag att skapa en tidning för deras sak –
inte bara för att det blir ett sätt att dra in pengar till advokatkostnader och
all annan nytta som pengarna kan göra. Det andra skälet är att genom att återpublicera
deras texter och bilder blir det väldigt tydligt att de verkligen är
journalister. När man ser deras fina reportage förstår man att just de varit
intresserade av att göra det riskfyllda jobbet i Etiopien. De drivs av ett
patos, de vill berätta om situationer som de flesta av oss inte vet någonting
om eller bara har en vag uppfattning.

Reportagen är hämtade från tredje världen. Som väntat blir
det en hel del korruption, fattigdom, orättvisor. Men ett av jobben sticker ut,
det handlar om hur det är att vara hårdrockare i Botswana. Inte alls något
eländesreportage vilket jag tycker är väldigt bra. Det blir så lätt att all
rapportering från Afrika handlar om katastrofer, krig eller diktatorer. Men
självklart finns det samtidigt vanliga liv med människor som har det hyfsat
stabilt och med andra drivkrafter än att klar sig undan svält eller krig.

Den senaste tiden har jag retat upp mig rätt mycket på utförsäljningar
av vårdcentraler och allmännyttan samt idén att aktieägare ska tjäna pengar på
skolverksamhet. Snöar man in på sånt man tycker är fel är det lätt att känna
att utvecklingen går bakåt, att det bara blir sämre i samhället. Har man som
jag dragning åt nostalgi är det extra lätt att tänka i sådana banor.

Så ser jag på TV och nås av nyheten att USA:s president
Barack Obama personligen tagit ställning för samkönade äktenskap. När man
tänker på den typen av mentala förändringar i samhället blir det uppenbart att
väldigt mycket ändå går framåt i samhället. Det är egentligen ganska oerhört
att en amerikansk president gör ett sådant här uttalande.

Det finns så klart fortfarande en massa inslag i samhället
som diskriminerar homosexuella – men om jag tänker bakåt är det tydligt hur
mycket lättare det blivit att vara homosexuell. På de sista 30 åren har
mentaliteten ändrats drastiskt, massor av människor är öppet homosexuella.
Minns att varken Jacob Dahlin eller Sigsten Herrgårdh ansåg sig våga/kunna vara
öppna med sin läggning – trots att det var ganska uppenbart att de var bögar.
Att någon på min gymnasieskola Jakobsbergsskolan 1979 skulle komma ut som
homosexuell var något totalt otänkbart. Numera förekommer det på många håll att
unga människor som fortfarande är i skolåldern definierar som HBT-person.

Den här våren har jag haft en del uppdrag som jag inte tyckt
varit jätteintressanta. Det mesta kan förvisso bli intressant när man sätter
sig in i det – det kanske är bättre att beskriva det som det handlar om uppdrag
jag inte sökt upp själv.

De här jobben har varit jättebra för mig som tenderar att
göra massor av saker jag brinner för – men som betalar sig ganska dåligt. Det
som är riktigt bra med de här uppdragsjobben är att jag inte säljer mig till
underpris. De är helt enkelt inte värda att göra om inte betalningen är
anständig. Min förhandlingssits blir helt plötsligt en helt annan.

Den här sommaren kommer jag inte behöva ha ångest över att
vara ledig, jag kommer ovanligt nog inte att vara bankrutt när hösten börjar.
Hurra!

Några funderingar angående ”tårtaffären”, det vill säga konstbråket kring den märkliga tårtinstallation föreställande en svart kvinna som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar en bit ur vid invigningen. Detta fick Afrosvenskarnas förbund genom ordföranden Zakaria Zouhir att kräva kulturministerns avgång.

Citerat ur DN:

På nätet är många kritiska även till konstnären, Makode Linde.
Men Afrosvenskarnas riksförbund vill inte ge sig in i den debatten.

 –Vi vill inte in och diskutera det med honom
för då ger vi honom ännu mer publicitet i frågan, säger Zakaria Zouhir,
ordförande för Afrosvenskarna i Stockholm.

Tårtor som föreställer människor har
dykt upp tidigare, men Zakaria Zouhir tycker att man inte ska jämföra med dem.

– Nu har vi ett black face och en
afrikansk kvinnokropp. I min värld ska man visa respekt för de här kvinnorna,
och hänsyn, och inte bete sig på det där sättet att man står och skrattar åt
deras lidande, säger Zouhir om det faktum att tårtan skulle vara ett inlägg i
debatten om könsstympning.

Konstnären själv, Makode Linde, är förstås av en annan åsikt. Han anser sig
arbeta med antirasistiska teman och att verket är en del i detta. Så här
skriver han på Aftonbladet debatt:

En känsla av avsmak sprider sig dock i kroppen när jag
blir jämförd med Breivik och mitt verk kallas rasistiskt. Struntprat! Det är
det inte. Jag är inte rasist, kulturministern är inte det och kulturtanterna
som applåderar på bilden är det inte. Men världen vi lever i är det. Det är
först när den dolda rasismen blir synliggjord som den kan krossas. Det är detta
som mitt konstnärskap vill belysa. Utifrån ­ dessa premisser
är jag är inte rädd för att påstå att jag lyckats rätt bra med min tårta.

Det jag undrar över är Afrosvenskarnas förbunds agerande. Missar de inte chansen att hålla liv i en viktig  debatt genom att fokusera på kulturministern i stället för att lyfta fram den ursprungliga sakfrågan (som är att debattera könsstympning)? Och varför vill man bara ställa kulturministern till svars och inte den som faktiskt utfört  konstverket? Eller är det helt enkelt otroligt smart att lyfta upp händelsen genom att kräva en ministeravgång och på så sätt få frågan att leva?

Ibland läser man texter som fastnar så pass att man bär dem
med sig långt efter läsningen. Jag tänker på Stig Dagermans ”Att döda ett bar
till exempel”. Omöjlig att glömma – och jag blir lika berörd när jag läser den
igen. Nyss läste jag en text i DN som också stannat kvar, men av helt annan
anledning.  Rubriken ”Så sorterar du
äggskalen” väckte mitt intresse när jag läste min morgontidning. Så bra att få
reda på något om detta – kan man lägga påskens äggskalsrester i påsen för
hushållsavfall? Eller är skalen svår att bryta och bör läggas bland de sopor
som eldas upp?

Det märkliga råd man hade att komma med var detta (citerat
ur DN):

– Det bästa avfallet
är det som inte uppstår. Det finns mycket som kan sparas till nästa års
påskfirande. Gamla äggskal och äggkartonger kan vara bra att spara för att ha
till hands när det ska pysslas nästa gång inför påsk, säger Ann Wulf,
informationsansvarig på återvinnings- och avfallsföretaget Sita.

Intervjupersonen och tidningen har alltså inget bättre att
komma med än att man ska spara påskens äggkartonger och äggskal för att använda
dem till pyssel. Efter att ha läst texten har jag burit på flera frågor:

a) hur pysslar man med äggskal? Eftersom jag har små barn
vet jag att äggkartonger ibland kommer till användning, men äggskal?!

b) kan man verkligen utgå från att läsarna verkligen är
intresserade av den här sortens pyssel? Okej, man pysslar lite i min familj där
barnen är i rätt pysselåder – men hur intressant är det för övriga läsare?
Ungkarlen i 40-årsåldern, det medelålders paret, den 25-åriga statsvetarstudenten,
handbollstjejen som tränar fem dagar i veckan?

c) varför ska man spara just påskens äggskal och kartonger
för framtida pyssel? Rimligen måste det väl vara vettigt att spara dessa rester
även under övriga året om man nu har inställningen att det ska sparas och inte
kastas. Vilket ju innebär att jag kommer att 52 äggkartonger och rester från
300 äg om ett år.

I dag har jag upplevt tidningsdöden. Alltid lika obehagligt.
Men det är klart – långfredagen är väl en dg när man ska lida. Det ligger
verkligen ett grått täcke över de här dagarna när morgontidningen inte kommer.

En av de första sakerna jag gjorde när jag som 20-åring
flyttade hemifrån var att skaffa en prenumeration på Dagens Nyheter och jag
hoppas att den ska följa mig till min död. En morgon utan att kunna bläddra i
tidningen till frukosten är helt enkelt värdelös.

Men jag måste ändå säga att utvecklingen gått framåt –
numera går det i alla fall att få tag i Expressen eller Aftonbladet under de
extremt röda helgdagarna. Minns ni ”helgtidningarna”? Det var några märkliga
publikationer som såg ut som dagstidningar och låtsades vara det men trycktes
långt i förväg. En stående artikelrubrik var ”stökigt och bråkigt på många håll
i landet” vilket man ju i stort sett alltid kan ta till efter en storhelg.

I dag har jag upplevt tidningsdöden. Alltid lika obehagligt.
Men det är klart – långfredagen är väl en dg när man ska lida. Det ligger
verkligen ett grått täcke över de här dagarna när morgontidningen inte kommer.

En av de första sakerna jag gjorde när jag som 20-åring
flyttade hemifrån var att skaffa en prenumeration på Dagens Nyheter och jag
hoppas att den ska följa mig till min död. En morgon utan att kunna bläddra i
tidningen till frukosten är helt enkelt värdelös.

Men jag måste ändå säga att utvecklingen gått framåt –
numera går det i alla fall att få tag i Expressen eller Aftonbladet under de
extremt röda helgdagarna. Minns ni ”helgtidningarna”? Det var några märkliga
publikationer som såg ut som dagstidningar och låtsades vara det men trycktes
långt i förväg. En stående artikelrubrik var ”stökigt och bråkigt på många håll
i landet” vilket man ju i stort sett alltid kan ta till efter en storhelg.

Nja, nu kanske jag tog i. Men kul att läsa var i alla fall
flickboken ”Jag vill bli journalist” från 1946. På bokryggen betecknas boken
som ”ett betydande bidrag till förnyelsen av ungflickslitteraturen” och
faktiskt känns den överraskande modern. Bokens huvudperson lämnar Köpenhamn för
att praktisera som journalist i den lilla fiktiva staden Fjordköping och vi får
följa henne via både framgångar och bakslag, både inom journalistiken och livet
utanför. Jag blir lite avundsjuk på unga fröken Inger Behrend. Den lilla
tidningsredaktionen känns så mysig, ungefär som jag föreställde mig redaktioner
när jag var barn och började drömma om att jobba på tidning. I livet utanför
får hon sina smällar, till exempel förstår man att hon gör sexuell debut (”Hon
är inte barn längre utan kvinna”) med en person som inte alls är den rätta. Och
det är hon förstås inte glad över, men det är heller ingen katastrof som
inträffat.

Jag skulle vilja kalla boken ”ett betydande bidrag till
förbättrandet av Magnus Hagströms allmänbildning och välbefinnande”.

En åsikt som kommer från ett helt annat håll än man  förväntar sig får ett annat värde. Frågor om fotboll och publikkultur har ju
kommit att bli ett av mina ämnen och jag brukar kunna de flesta argument i  olika riktningar. Motpolerna brukar vara typen ”hederlig skattebetalare” som  tycker det ”daltas för mycket” och unga hängivna fotbollsfans med skygglappar som anser att eventuella publikproblem är en fabrikation av massmedierna (båda  har fel).

I lördags fick jag uppleva det uppfriskande i att en äldre man tog det perspektiv som brukar framföras av ynglingar inspirerade av internationell läktarkultur. I  en debattartikel rubricerad ”Mot den moderna fotbollen” i DN var det en äldre  man som fått nog. Inte av svordomar, busliv och våldsamheter på läktarna – utan  av den förbannade trevlighetskultur som är riktningskompassen när man bygger nya arenor. Karln har uppenbarligen gått på Råsunda i många år men hävdar att nu  är det slut,  den nya nationalarenan (som  ska heta Friends arena) kommer aldrig att bli hans hem som Råsunda  uppenbarligen varit.

”Att flytta från sig själv. Vi  är många som är på väg att bli berövade en viktig del av vår identitet. Våra  hem, våra läktare, stadion där vi vuxit upp. De allra flesta av oss kommer alldeles säkert att flytta med sitt lag till det nya där det inte luktar piss  på toaletterna och där sponsorerna i sina loger ser matchen bättre på  widescreen än på riktigt. Där det kanske serveras sushi, ciabatta och kaffet har kanelsmak. De gör så för att de vill följa sitt lag snarare än för att de  brinner för att omfamna den moderna fotbollen. Ingen skugga över dem.

Men här går min gräns. Jag vägrar att delta i det kulturmord en flytt medför. Jag  kommer inte att sätta min fot på den arena som byggts för att underhålla mig på  ett bekvämt sätt. Underhållning och bekvämlighet har nämligen inte det minsta  med mig och passionen att göra. ”

Som sagt – uppfriskande när rösten kommer från ett helt annat håll än vad som är förväntat.

Hans namn är Niklas Wahllöf och uppdraget är att tråka ihjäl
sina läsare. Troligen är han utsänd från någon konkurrenttidning. Jag ser
scenen framför mig när han öppnar det hemliga, krypterade meddelandet på en väl
avskiljd plats: infiltrera Dagens Nyheter, ta över TV-bevakningen och var så
deprimerande trist att ingen vill läsa tidningen.

Mannen är på god väg att lyckas. Karln är alltså satt att
skriva om TV-mediet, hans vinkel är i 99 procent av fallen att leta rätt på vad
han anser vara en tendens i tiden och sedan slå ner på densamma. Den här veckan
retar han sig på att många program inleds med en liten sketch och exemplifierar
med ett inslag i ”Smartare än en femteklassare”, så här:

Det lilla dramat tog 1 minut och 49
sekunder, och det var vad jag fick se av ”Smartare än en femteklassare”. Sedan
var jag tvungen att koncentrera mig på andningen.

Tydligen var det så vämjeligt att denne TV-kritiker, vars
jobb alltså är att titta på TV, att stänga av. Jag är inte generellt emot
sågningar (hans DN-kollega Johan Croneman gör sådana med stor finess och
sarkastisk humor) men problemet med Wahllöf är att han aldrig någonsin verkar
tycka om att titta på TV.

Ordet ”hen” upphör inte att engagera. Många blir jättearga
när det används medan andra förespråkar att det ska införlivas i språket. Det
är fascinerande att ett ord väcker så starka känslor – kan man inte bara låta
tiden ha sin gång och konstatera att folk börjar använda det/alternativt inte
börjar använda det? Det är ju så språkutveckling fungerar, kommer det ett nytt
ord som fyller någon slags funktion eller blir populärt av annan anledning – ja
då kommer det att införlivas i språket. Jag tycker att hen är ett rätt bra ord
i vissa sammanhang men kommer troligen ändå inte att börja använda det frekvent,  helt enkelt för att jag inte är uppväxt med ordet. Det känns inte riktigt
bekvämt i min mun, jag säger inte heller att något jag gillar ”rockar fett”. Däremot  kommer det kanske nya generationer som använder ”hen” som ett helt naturligt ordval.

Angående ord: senast jag var bandy hade jag en kille i
30-årsåldern bakom mig som hade åsikter om det mesta och högljutt brölade ut
sina tankar. Vilket är helt okej, det är en av förtjänsterna med sportpubliken
att den säger vad den tycker till skillnad från teaterpublik som applåderar
oavsett om föreställningen var bra eller ej. Jag höll väl inte med om allt vad
den här killen sa men jag gillade skarpt när han helt naturligt slängde in
ordet ”kisar” i sin svada. Kisar! Jag trodde Söderslang av den typen var utdöd
sedan länge, men uppenbarligen lever vokabulären på idrottsläktaren. Vajert
Stickan!