Pinterest har spridit sig som en löpeld över nätet och driver mer trafik än vad Google+, YouTube och LinkedIn gör tillsammans, (enligt en studie från http://blog.shareaholic.com/). 
Frågan är hur företag kan använda sig av Pinterest? 

Medierekryteringsbyrån Triby ställde tre snabba frågor till mig just för att jag fått stort uppmärksammande i bloggsvären för mitt kreativa tänkande och användande av nya medier som Pinterest och Instagram i mitt arbete som PR-ansvarig för Beyond Retro. 

- På vilket sätt har du använt Pinterest och Instagram i ditt PR arbete? 
Anledningen till att jag valt att använda mig av Pinterest och Instagram för Beyond Retro’s räkning är (förutom det faktum att jag själv älskar bilder!) för att det är ett hav av inspiration. Första gången jag loggade in på Pinterest satt jag i timmar och kunde verkligen inte få nog, det är något vi som företag måste ta till vara på för att tilltala användarna och i det långa loppet våra kunder. Det visuella måste alltid gå först, för det är just det man vill åt när man använder sig av Instagram och Pinterest. Jag har valt att skapa många olika boards på Beyond Retro’s Pinterest, just för att valmöjligheten för användarna ska finnas där; man ska följa det som värmer en i hjärtat och det som man gärna vill sprida vidare.

Beyond Retro’s Instagramkonto sköts av många personer i företaget. Jag har engagerat alla våra butiker för att kunna visa de mest attraktiva produkterna vi har i butik precis just nu. Både Pinterest och Instagram handlar såklart för oss om att sprida våra produkter, men inte först och främst. Det är snarare ett verktyg för oss att hjälpa våra kunder att hitta i den stora djungeln vintageshopping faktiskt kan vara. Till exempel kan du på Pinterest följa ”People wearing Beyond Retro”, ett utmärkt sätt för oss att inspirera andra genom att till exempel uppmärksamma bloggares outfits med våra kläder.

Instagram fungerar fantastiskt bra för oss då vi som butik gör jobbet för en del av våra kunder. De vet vad de letar efter, och vi hittar det åt dem. Det är en fantastiskt chans för oss som företag då många personer som besöker Beyond Retro upplever att det är så mycket kläder i våra butiker, att de inte vet var de ska börja. Sedan är Beyond Retro dessutom väldigt personliga, vi tycker om att visa personalens dagens outfit, bilder från personalfesten, events osv. Kort och gott kan man väl säga att vi använder oss av kanalerna för att sprida våra produkter, men alltid med det visuella och användarnas önskemål i absolut fokus.

- Vilken spridning/effekt har det gett?
Vi startade vårt Instagramkonto i augusti 2011 och vi trodde att vi såg en Instagram-boom redan då, vad vi inte visste var att den skulle fortsätta med ännu större kraft (och den är fortfarande inte över). Spridningen för oss är fantastisk, vi får nya följare varje dag, vi kommunicerar mer än någonsin med våra kunder och vi ger dem tips och inspiration vilket vi märker att de uppskattar. Pinterest växer sakta men säkert, och det härliga där är kanske just det att man kan välja vilka boards man vill följa – man väljer sin inspiration. Jag tror över lag att kunder uppskattar ett kreativt företag som är villiga att testa nya vägar, som lyssnar och som inte gör saker ”bara för att man ska”, vilket är något jag och Beyond Retro jobbar mycket med. Hur länge just Instagram och Pinterest håller i sig vet ingen, men jag tror absolut inte att detta är det sista vi ser av bildkommunikation i sociala medier.

För Beyond Retro som arbetar mycket med events, har Instagram dessutom en annan aspekt. Ett Instagram-vänligt event är nämligen nyckeln till enorm spridning, något vi inte alls kunnat se på samma sätt tidigare gonom till exempel Twitter.

- Vad bör man tänka på med användande av Pinterest/Instagram i pr-sammanhang? Tips?
Självfallet är det olika beroende på vilket företag man jobbar för, vad man vill presentera och hur man vill göra det. Över lag tror jag att man ska försöka vara så orädd som möjligt, våga visa, våga vara transparenta. Vara lyhörda och lyssna på det användarna vill ha. Jag tycker att det är viktigt att understryka att bildkommunikationskanaler som Pinterest och Instagram handlar om det visuella, det är inte en plats för företag att pusha ut senaste nytt från sina webbshopar i hopp om att få nya kunder. Om man utgår från det man själv som person skulle uppsklatta med en sån här kanal och försöker applicera det på det företag eller organisation man arbetar för, så tror jag att man kommer långt. Jag tycker mig se en ganska tydlig förändring på Pinterest allt eftersom det kommer fler och fler användare; min feed fylls av produkter märkta med prislappar och länkar till externa webbshoppar. Är det något jag råder andra att inte göra, så är det att hamna i den fällan. Det finns kanske inget som är så oinspirerande som påprackande säljannonser i ett sånt här forum. Förutom det – go wild!

UnderbaraClara skriver inte bara om sig själv när hon skriver om rejäla kvinnor, utan också om mig (och såklart många andra). För mig är det både självklart och problematiskt att vara en rejäl tjej. Jag och min pappa har alltid varit bästa kompisar och han har alltid tagit mig med på alla hans äventyr. Vi har byggt sommarstugor ihop, snickrat, täljt, fiskat, bytt däck, tvättat bilar, lagat lasagne och en massa annat. Han har lärt mig otroligt mycket och det har aldrig varit fråga om att inte hjälpa till. När jag var tio år skulle jag få en ny friggebod, den byggde vi tillsammans under sommarlovet. Man tar inte hjälp av andra när man kan göra det själv, och man kan man göra allt själv.

Min mamma har också lärt mig så väldigt mycket vilket kanske inte förknippas så mycket med rejäla lärdomar just för att mycket av det hon lärt mig är traditionellt kvinnliga sysslor, men absolut inte att underskatta för det. Min poäng är hur som helst att det gett mig otroligt mycket att vi i min familj alltid gjort allting själva och därmed har jag och mina systrar väldigt mycket kunskaper som jag märkt att många andra inte har. All yta under min säng är en verktygslåda, där ligger en slagborr, såg, stege, spikar, skruvar, måttstock, vattenpass, plugg, sandpapper och tusen andra saker. Allt som finns i min lägenhet har jag satt upp själv, sytt själv, och burit dit själv. Det är såklart inte alltid eftersträvansvärt för alla att göra allt själv, och inte heller något man måste stoltsera med – det kan bara få vara så. Men någonstans i allt detta uppstår en konflikt för mig och det är ganska jobbigt ganska ofta.

Som feminist kämpar jag för en jämställd vardag där alla ska få vara som de är och vara lika mycket värda. Dock inser jag ganska ofta att jag spelar dubbelt, jag är nog mer insyltad i systemet än jag vill erkänna. Jag är ofta mer angelägen om att påvisa mina traditionellt manliga färdigheter bara för att jag är rädd för mina traditionellt kvinnliga. Jag vill visa att jag snickrar och kan ta vara på mig själv som en rejäl kvinna, jag vill inte prata om att raka benen, att jag sminkar mig eller att locka håret. Jag gör mig själv illa till mods. Betyder det här att jag värderar vissa saker högre än andra? Eller handlar det mindre om mig själv och mer om att jag tror mig veta hur folk kommer att titta på mig och tolka mig om jag pratar om ytligheter? Att jag inte vill bli dömd. Oavsett är det hela mycket sorgligt. För sanningen är ju inte helt otippat den att jag som de flesta andra har en massa olika sidor, och jag sminkar mig betydligt oftare än jag använder min slagborr.

Precis som UnderbaraClara är jag bonnig, rejäl och redig men jag vill också att det ska betyda att jag är helt öppen och totalt fördomsfri. I själva verket underskattar jag för ofta tjejer i min omgivning och det söker mig om nätterna och äter mig om dagarna. Men så tror jag mig ändå förstå att det handlar om att vi bara kommit en liten bit på väg, oavsett vad alla jämställdhetshaters där ute säger. Det var extra tydligt när jag för några veckor sedan blev intervjuad av en äldre man, jag hade glittrig kofta och röda läppar och jag blev tvungen att bevisa att jag faktiskt prenumererade på en morgontidning.

Foto & tipstack @letobs.

I nio år har Bob Carey drivit fotoprojektet  The Tutu Project. I endast rosa tyllkjol har han poserat  för att samla in pengar till bröstcancerforskning. 2003 insjuknade hans fru Linda i bröstcancer, hon blev frisk men insjuknade igen 2006. Sedan dess har hon behandlats med cellgifter och Bob’s sätt att hjälpa till är bland annat genom det här projektet. Genom The Tutu Projects hemsida kan man köpa prints, fotoböcker och t-shirts, alla pengar går till bröstcancerforskning. Vackert, konstnärligt & roligt! 

Man märker mer och mer att företag använder sig av rörlig bild på olika sätt. Inget konstigt i det, en mycket positiv utveckling om du frågar mig. Filmer väcker intresse och kan ofta vara mycket lättare att ta till sig än skriven text. De senaste filmerna jag sett har använts i kundtjänstsammanhang på nätet, ett ställe där de passar alldeles utmärkt. Visst har man suttit där själv ganska många gånger och försökt klicka sig rätt, men alltid hamnat fel? Bra då att företag tar till vara på kundernas frågor för att förenkla sökandet, vilket dessutom hjälper kundcenter eftersom trycket på enklare frågor lär bli betydligt lägre.

Ett bra exempel är Tradera som  gör det väldigt lätt att hitta rätt genom sina korta instruktionsvideos.

Studentkortet gör det också men på 3,5 minut vilket gör det mer övergripande, men intresset för en hel sajt är väl sällan så stort att man tittar 3,5 minut på en hel informationsfilm. Vet ni fler bra exempel där film är integrerad som en del i ett företags kundtjänst?

Jag älskar att lyssna på Ring P1. Jag gör det nästan varje morgon. Det är ganska sällan jag håller med personen som ringer in, men jag tycker att det känns ganska nyttigt. Jag tror att man är ute på djupt vatten om man bara omger sig av människor som tycker lika som en själv.

Jag gav mig hur som helst lite blygsamt in i debatten om det svenska språket och hur det används. Ken Olofsson tyckte att språket devalveras steg för steg, att man inte borde säga exempelvis ”skitdåligt” eller att ”människor föder ungar”. Det är nämligen bara djur som föder ungar, människor föder barn. Han kritiserar sociala medier, språket vi använder där, och hur det kommer att påverka ungdomars förmåga att skriva en ”riktig” text eller uppsats så småningom.

Andra personer som ringde in menade att förkortningar endast var okej att använda så länge den var grammatiskt korrekta osv. etc. (OBS! Internspråk från Twitter, sry).

Jag försökte just förklara min poäng i programmet, här kommer den långa versionen:

Självklart behöver vi ett gemensamt språk som alla människor kan förstå, så att alla kan ta del av texter både digitalt och i tryck. Vi behöver exempelvis ett nyhetsankare som pratar så att vi förstår vad hen säger, svårt vore det annars. Men har det interna språket som används i vissa grupper och kanaler någonsin hotat detta? Enligt mig, nej.

Vi kan ju börja med att konstatera att språket alltid kommer att förändras, det gör det hela tiden. Vi lägger till vissa ord och tar bort andra. Unni Drougge skrev ett läsvärt inlägg om det för några veckor sedan, hur både språket och betydelsen av ord förändras ständigt. Nina Åkestam analyserade internetdialekter för ganska länge sedan, dialekter som i längden leder till ett språkligt förfall? Kanske, men jag tror inte det.

För det första känns det ganska självklart att vi har språkliga subkulturer överallt. Jag pratar till exempel på ett speciellt sätt med mina vänner, jag skrev på ett speciellt sätt när jag pluggade på JMK och jag kan dessutom identifiera ett twitterspråk; men jag är varken obegriplig eller språkligt missanpassad för det. Det finns en hel del grammatiskt korrekta texter som är rätt obegripliga och jag tror inte att det beror på bristande utbildning i svenska. Ta myndigheter som exempel, är det någon som generellt sett förstår alla deras texter? Förstår ni hur ni fyller i Försäkringskassans blanketter? Hör ni ens vad doktorn säger? Fattar ni vad det egentligen står på DN Debatt? Min poäng är att språkliga skillnader varken är något nytt, konstigt eller hotfullt och att det korrekta också kan utgöra ett hot ibland.

För det andra så tycker jag att det känns underligt att mina tankar genast går till fin- och fulkultur. Måste vi ställa det fula språket mot det fina? Måste det ena vara bättre, och måste det ena konkurrera ut det andra? Jag är inte helt säker på att det är det Ken Olofsson menar, men nog låter det som att han är rädd att ungdomar ska skriva ur sig själva ur det svenska språket? Att de en dag skrivit så mycket påhittade och nya ord att de inte längre förstår en redig mening? Jag tycker att vi vänder på steken istället. Om vi fortsätter att ta sociala medier som exempel; är det inte väldigt bra att det är så många undomar som kan kommunicera fritt i nya kanaler hela tiden? Vi har tagit kommunikationen från dagboken till internet, där du kan diskutera, utveckla åsikter, få en inblick i andras utgångspunkter, få stöd eller bara härja runt. Kanske är det till och med något som kan väcka en skriv- och läslust hos dem? Jag tycker i stort att det är en positiv utveckling att det finns större möjligheter att kommunicera idag än för 10 år sedan. 

För det tredje så tror jag på kombinationen. Jag är född i slutet av 80-talet och jag hade en alldeles fantastisk lärare i svenska. Vi var inte så många som tyckte det just då, men jag älskade svenskalektionerna och jag älskade att hela klassrummet blev tyst när hon gjorde entré. Idag kan jag både härja runt på Twitter med nya ord och förstå vad jag läser i dagens tidning. Jag är fullt medveten om det interna och det icke-korrekta men jag kan likväl använda mig av språket av den enkla anledningen att jag vill det, eller för att jag tycker att det är kul, eller för att det är kris i och med att jag max får använda mig av 140 tecken. Det ena utesluter alltså inte det andra.

För det fjärde så påverkas man alltid av människor i ens närhet och det spelar ingen roll om det är akademiker eller twittrare, det är alltid så och kommer troligtvis alltid att vara så. Jag tycker ändå att det viktigaste är att man kommunicerar och att människor förstår. Om man använder sig av en inkorrekt förkortning eller ett nytt ord spelar mindre roll. Är du professor och pratar i samma termer som en forskningsrapport, vem förstår dig då? Och varför skulle det vara bättre än om en 17-åring pratar slang med dig som du inte förstår? Så länge lärande fortfarande är viktigt så tror jag att det är helt ofarligt att leka med språket. Som Inge Oskarsson sa; ingen äger språket.

Så länge vi förstår vad de säger på nyheterna och kan läsa vad som står i tidningarna, så länge kidsen (ungdomarna) läser en bok då och då, låt de formulera sig hur de vill och låt de hitta på nya ord bäst de vill, låt de missbruka skiljetecken och låt mig få vara en del av denna språkliga lilla interna revolt. Det svenska språket kommer att överleva, även om det möjligen intar en annan form om tjugo år eller så. Och om det fula språket nu tar över Sverige, är det kanske bättre att hänga på än att krampaktigt hålla sig kvar i något som ändå kommer att förändras förr eller senare?

Men, med det sagt vill jag också påpeka att det alltså bara finns en sak som kan gå av stapeln och det är en båt.

Nu ska ni få årets bloggtips helt gratis av mig.

Jag antar att ni precis som jag sitter i en lägga någonstans i Sverige, har en lampa tänd i ett hörn och kanske slås ni ännu en gång av att mörkret liksom aldrig lämnar Sverige. Ibland är det även så att oavsett vad man gör, så känns det som att man aldrig gör någon faktisk nytta. Det finns en värld att rädda, det finns saker man vill läsa som ingen skriver och platser man vill se men som man aldrig får chansen att besöka. Det är därför vi den här våren ska vara glada att vi har Bild 12.

Foto: Erika Berglund 

Fjorton studenter som gör sin sista termin på bildjournalistprogrammet i Sundsvall gör det nämligen möjligt för oss att sitta här i våra lägenheter och se världen samtidigt. Mycket bra! En av mina närmsta vänner Erika for till LA för att göra ett fotoprojekt om dragqueens, någon annan har åkt till Tanzania och utrotningshotade djur, de åker tåg genom Indien, söker upp ockuperade hus i Barcelona, möter irländskt nomadfolk och pilgrimsvandrar i Santiago. Bland annat.

Följ deras resor här så kan vi gå på utställningen ihop sen i slutet av maj.

Foto: Linnea Carlén

Den totala apatin som infinner sig när man ser hyllorna fulla med könsstereotypa leksaker? Herre gud. Vi har gått igenom det förut och jag har väl egentligen ingenting nytt att tillägga. Men äppelbitar? För det första är jag så gammalmodig att jag bara måste fråga; vad är det för fel på ett vanligt äpple? Och för det andra så är det HELT SJUKT att det inte finns någonting som är neutralt. Man kan ju tänka sig att det i de allra flesta fall är den vuxne som köper mat till barnet, vilket borde betyda att det är  de vuxnas konsumtion vi vill åt? Eller så är det så att det snart är det här som krävs för att barn över huvud taget ska vilja äta frukt?

Jag bara hoppas att mitt eventuella barn kommer vara lite som den här tjejen. Det skulle göra mig mycket lycklig.

Den senaste veckan har jag inte kunnat släppa Joseph Kony. Om du inte hängt med i alla svängar så kan du läsa Emelies sammanfattning här. Jag har inte kunnat sluta tänka på filmen, kritiken, barnen och allt engagemang som väcktes hos hela världen under loppet av 30 minuter. Sedan platt fall och förvirring. Jättejobbigt. Hur ska jag kunna veta på vilket sätt vi bör stoppa Joseph Kony? Kritiken var enorm och vad var det egentligen som sa att man skulle lita på den?

Hur som helst, jag tänkte att jag skulle lyfta upp det jag tycker är viktigt med hela den här rörelsen. Här nedan ser du hur jag reagerade efter att jag sett filmen Kony 2012.

Uppenbarligen kände andra människor precis som jag, vi såg en öppning, en möjlighet att faktiskt göra någonting. För visst är det väl så att man oftast fastnar i små donationer vid galor och specifika reklamkampanjer (om ens det), men sedan sitter vi ändå där med pannan i djupa veck för att vi aldrig känner att vi gör tillräckligt? I och med den här filmen fick vi chansen att göra något konkret – hjälpen kunde vara ett klick bort och vi såg resultat på en gång.

Det vi bör ta till vara på är det enorma engagemang som människor visar. Vi pratar om nästan 100 miljoner människor som är beredda att göra sitt, visa sitt stöd, aktivt affischera, skänka pengar och GÖRA NÅGOT. Ett engagemang som förtjänar respekt. 

Hela den här debatten fick mig att tänka på filmen som Jonah Mowry la ut förra året. Den här filmen är så otroligt stark och sann på alla sätt, för även om det Jonah skildrar i filmen inte skulle vara just hans vardag, så finns det hur många andra barn som helst som behöver hjälp, och det förtjänar respekt. 

Kritiken mot Jonah’s video startade efter att han publicerat en ny film, där han tillsammans med en vän skrattar och försöker ta tillbaka den första videon, försöker övertyga alla att den var ett skämt. Att han inte alls är mobbad utan har en massa vänner. En helt naturlig reaktion om du frågar mig. Självförsvar.

Jonah’s film visade sig vara helt sann och det virala engagemanget som följt har varit och är fortfarande helt otroligt. De här två filmerna är väl egentligen väldigt fina exempel på att det finns väldigt många människor som vill hjälpa till och engagera sig? Det är väldigt tråkigt, precis som Emanuel Karlsten skrev i DN igår, att kritiken ska behöva få de personerna som faktiskt reste sig upp ur soffan för att agera, att istället skämmas.

Så ska vi inte ha det tycker jag. Vi ska fortsätta utbilda varandra så att vi tillsammans kan hjälpa till på bästa sätt, absolut. Men vi får inte glömma att engagemanget fan är det finaste vi har.

När jag ändå är igång och pratar om användandet av sociala medier i mitt jobb så tänkte jag att jag kunde berätta lite om vårt användande av Instagram.

Min tanke har hela tiden varit att göra det så enkelt som möjligt, för både Beyond Retro och för kunderna. Det ska vara win-win och inget annat. Förutsättningen för att Instagram-kommunikation ska fungera är att man har en iPhone, produkter och att man vill hjälpa kunden.

I veckan kom rapporter om att Instagram nått över 25 miljoner användare världen över, och därigenom blivit det största mobilbaserade sociala mediet hittills. Tjänsten går, precis som Twitter, ut på att du bygger en feed med personer du följer som delar bilder. Tjänsten finns idag bara för iPhone men de personer som vill följa någons Instagram-flöde kan göra det online genom Copygram, här ser du till exempel Beyond Retro’s feed online.

Det Instagram möjliggör för mig är att jag snabbt och enkelt ta bilder på plagg som finns i butik och sprida dem till våra kunder. Vad som gör det speciellt användbart för just Beyond Retro är dels det att vi bara säljer vintagekläder, dvs. det finns bara ett ex av varje plagg, och dels det att vi inte arbetar med reklam och annonser för att sprida våra produkter. Jag bespar kunden en hel del letande genom att visa de plaggen som har det lilla extra direkt i appen, jag informerar om pris och ca-storlek och vips så har kunden en personal shopper i telefonen.

Ett personligt kommunikationssätt där jag kan pusha olika produkter hela tiden. Jag kan ta emot önskemål från till exempel Lisa som vill köpa en blå bikerjacka, fota den och samtidigt sprida bilden vidare. Win win.

När du använder dig av Instagram får du dessutom utvärderingen helt gratis! Det nya med den här typen av bildkommunikation fångar mottagaren snabbt och lajk-knappen finns nära till hands. Gör en enkel och snabb analys utifrån lajks – vilka typer av bilder uppskattas mest?

Men sedan får vi heller inte glömma att alla företag inte snabbt kan slänga sig in i nya kanaler utan att en beslutsprocess i flera led måste startas och genomföras. Fördelen för mig är att jag jobbar på ett litet företag, med ensamt ansvar för PR på alla nivåer, vilket gör att jag kan utforska allt nytt och göra det snabbt. Värt att tänka på för både stora och små företag är ändå att de små enkla kampanjerna ibland kan vara det bästa. Man måste inte alltid ha ny webbsida, tävlingar som blinkar och och en reklamkampanj på bästa sändningstid som hänvisar till Facebook – det kan gå bra ändå.