I höst har svallvågorna har gått höga om Greklands sargade ekonomi och om Sydeuropas korruption. Ja, det finns knappt en j-l som inte gjort sig rolig över grekernas trixande och fixande.

Till historien om Carema dök upp. Och Juholt. Och pensionerna som våra riksdagsmän – i fyrtioårsåldern, bör tilläggas – kvitterar ut trots att de jobbar. Och tusen saker till.

Visst, Sydeuropa är kanske korrumperat – jag har själv bott där i många år – men det är Sverige också. Det är hög tid att sopa rent utanför vår egen dörr om inte vi ska gå samma öde till mötes.

Det blir man varse om vid varje nytt scoop och inte minst när man läser Isobels Hadley Kamptz senaste blogg.

För det är likadant i Sverige som i Spanien och Grekland: En massa högt uppsatta människor får pengar för något de inte gör medan många andra – bland dem majoriteten frilansar – förväntas jobba gratis genom att fylla kanaler, webbsidor, tidningar och debattforum med innehåll.

Det är inte bara förnedrande för dem som blir utan ersättning utan också farligt för samhällsekonomin. För som Isobel skriver, jag citerar fritt: ”Alla andra har betalt. Vakten i dörren, den som servar kaffeautomaten, receptionisten, sminkösen, men inte du”.

Och varje gång hör jag samma förklaring: Kanalen/tidningen/webbsidan har inte råd. Trots att de ägs av MTG eller nåt’ annat stort bolag. Men orka fatta! Det är klart att det finns pengar. De åker bara iväg till någon annans konto i ett skatteparadis.

Och om företagets webb råkar gå dåligt så BÖRJA TA BETALT FÖR DEN DÅ istället för att använda skrivslavar! Det fattar väl alla att välskrivna analyser, texter och reportage inte kan vara gratis för att de distribueras digitalt.

Men konsekvenserna är på sikt mycket värre än så. För vad händer då med oss andra, som inte får fakturera? Vi får en j-t dålig lön och kan alltså inte betala in skatt, får låg pension och taskig allmän försäkring och av en slump (eller hur) råkar majoriteten vara kvinnor.

Någon som börjar känna igen nåt’ här? Just det. Greklands sak är vår, så att säga.

Även Sveriges regering konstaterar fakta: Svenska kvinnor måste jobba mer. Nu gäller ju det här inte i förts hand den minoritet som arbetar i mediaträsket. Det är dock uppenbarligen likadant i de privata vårdbolagen. Låga löner och deltider, pressad personal och lite skatt till staten. Medan miljonerna rullar in i New Jersey.

Det farliga med detta är också att det inbjuder till att sko sig själv på samhällets bekostnad. Tillslut blir var och en sin egen lyckas smed och skapar sina egna lagar av vad man ”får göra” och inte. Köpa svarta lägenhetskontrakt (ja), ta ut föräldradagar men ändå jobba i den egna firman (ja), lyfta bidrag från försäkringskassan (tydligen) eller göra semesterresor till arbetsdito (ja).

Speciellt när politierna gör just så här, skor sig. De som ska vara våra förebilder. För det är så klart att det är mysigt att plocka ut en pension i 40-årsåldern och driver ett litet gulligt förlag utan någon som helst vinst.

Men i tjänstesamhället är det just tjänster vi säljer. Att dumpa priserna är att sätta reglerna ur spel. Och då kommer korruptionen som ett brev på posten. För tillslut måste alla rädda sitt eget skin.

Idag skriver Behrang Behjou i DN en reflektion om att leva som man lär. Han har förstås helt rätt.

Vilken ankdamm. Sida upp och sida ned om Ljugholts – förlåt, jag menar Juholts – göranden och harvanden. Men snälla nån’, kan vi diskutera ideologier istället för att förfölja en enstaka person?

För det jag oftast hör i fikarummet är att ”hur kunde Juholt vara så dum att han inte fattade att hans sambo inte kan bo gratis…”.

Så klart att han fattade och visste det (liksom sambon också måste ha vetat) men när fan blir gammal blir han religiös.

Och just det har hänt med socialdemokratin.

Den försvaras av en bunt människor som alla lever som nyliberaler. Det är sossarnas stora dilemma, som de snart MÅSTE våga se och ta i tu med.

Vad menar jag med det?

Jo. Socialdemokrati bygger på TOTAL ärlighet, gemenskap och känsla för gruppen. Den funkar inte annars för det är själva basen för hela den ideologin:

Mindre lön själv för att alla ska få en rimlig lägstanivå. Lika skola för alla. Att vi hjälper varandra. När någon inte har, rycker de andra in. Den som har nöjer sig med det näst bästa till förmån för gruppen.

På riktigt, inte bara som fasad.

Men det var tyvärr mycket länge sedan verkligheten fungerade så. Oavsett vad du lagt din röst på.

Nu är det homestyling, friskolor, utförsäljning och armbågar som gäller och sossekollektivet är inte sena att hänga på.

Ministrar röstar ja till ombildning ”jag kan inte vägra min familj den här affären”, klubbar igenom lönehöjningar när alla andra får spara ”annars flyr kompetensen landet” åker taxi ”för att MINA barn behöver MIG” (inga andra barn saknar sina mammor som jobbar sent, tydligen) och köper hus och landställen i parti och minut.

Ja, bor inte Mona Sahlin typ på Solsidan i Saltsjöbaaaaden? Sossar lever helt enkelt som Fredrik och Filippa men påstår sig ha hjärtat till vänster.

Det är väldigt svårt. Ja, enligt mig är det faktiskt oförenligt med grundideologin.

Och därför blir det så fel.

Väldigt många roffar åt sig på samma vis som sina meningsmotståndare och faller därför pladask i girighetsfällan: Det gäller såväl sjukpenning, jobb och löner som pensioner. Det är ju inte direkt våra riksdagsledamöter som blir fattigpensionärer precis.

För en socialdemokrat ska inte begära ersättning ÖVER HUVUDTAGET för dubbelt boende om man har en lön på över 100 000 och en sambo som borde betala hälften av hyran.

Grunden till framgång är ju ändå att tro på det man gör, leva efter de principerna och vilja ha det så själv. OAVSETT vad andra pysslar med.

Eller vad var det nu igen för mantra som nyliberalism ständigt upprepar likt en reklamgingel på tv4?

Jo, att alla har ett val. Det går att leva annorlunda. Till exempel i hyresrätt, handla rättvist och ägna sig åt ideell föreningsverksamhet.

Nu anser ju inte socialdemokratin att det fria valet ska styra allt. Men att det går att leva utan att ta emot ett bidrag som någon annan behöver bättre, torde vara ganska grundläggande för varendaste sosse.

Ska det vara så svårt att förstå?

Kolla ovan. Där ser ni en riktig girigbuk.

Jag har just fått lån till min första bostadsrätt, en ombildad hyresrätt, och därmed tagit steget in i de girigas skara.

Åtminstone om man resonerar som Mattias Ronge och som han själv skrivit så bra om i DN häromdagen. Det är dessutom ämnet för hans nya bok.

Jag kan inte annat än att hålla med. Åtminstone till viss del. Jag gör en riktigt bra affär på bekostnad av förra generationens skattepengar.

Det är lätt att peka ut andra som sämre men inte se sina egna val – bortförklaringarna står som spön i backen.

”De hade ändå blivit en ombildning utan att jag röstade ja.” (om fler hade tagit ett moraliskt ansvar så hade hela Stockholm inte varit utsålt, tro mig)

”Alla andra flyger med Ryan Air.” (med bas i Irland så att det är möjligt att ge personalen endast provisionsbaserad lön)

”Jag får ju dra av det här på firman!” (visst, men du måste inte)

Ja, ungefär så.

Mattias Ronge trodde aldrig själv att han skulle bli en skattesmitare med adress på Isle of Wight. Men det blev han. Han betalde ju ändå så mycket skatt, bidrog till det allmänna, tyckte han. Lite kunde han väl få lägga undan.

Och egentligen är det ju heltokigt att vi som redan har pengar så att det räcker – den övre medelklassen – får skattesubventionerad städhjälp via rutavdraget. Ändå är vi inte sena med att använda det. Fastän många har råd att betala ur egen ficka utan bidrag. Men då tycker vi att det blir så dyrt. Och det blir det ju. I våra designade vita hem.

Pengarna vi får över går förstås till oss själva och svår egen konsumtion. Thailandsresor, bostadsrätter och kaffe latte i parti och minut. Mycket vill ha mer.

Men det gör inte att debatten är enkel.

För det är ju en skillnad att snuva staten på skatt genom ett skatteparadis än att använda ett bidrag som faktiskt erbjuds alla via staten. Och det är svårt att mena att folk, som kanske aldrig haft chansen förut, ska avstå från sitt livs bostadsaffär.

Det är helt enkelt så att om vi ställer för höga krav på våra medmänniskor så får det motsatt effekt. Ingen kommer att orka leva upp till den nivån och därför blunda för sanningen, fortsätta att göra fel och betala en slant till välgörenhet för att döva samvetet.

Det är därför det är en politisk gimmick att säga att allt vi gör handlar om personliga val och personligt ansvar.

Stor profit klarar inte en vanlig människa att säga nej till. Speciellt inte ett samhälle som grundar sig på den kapitalistiska principen.

Nej, sådant ska vi ha våra politiker till. För med sociala styrmedel och trygghet blir folk faktiskt mindre giriga. Osäkerhet – läs valfrihet – ökar däremot habegäret.

Även om vi så klart måste se över våra egna handlingar också och sluta ljuga för oss själva.

Därför kan jag bara själv konstatera att jag har fallit i fällan. Givetvis har jag nåt’ att skylla på. Men det tänker jag inte skriva här.

Jag tröstar mig med att det är mänskligt att fela.

Ibland undrar jag vilken bransch jag arbetar i, faktiskt. När rekryteringen till roliga och/eller fasta jobb är lika hemlig som cocacola-receptet.

Ändå vet alla. Det gäller att ha en relation till den som ska välja (läs anställa). Ungefär som på skolgården för länge sedan. När somliga var ”populära” och andra inte. Dessutom ska du förstås leverera no-matter-what men inte visa att du konkurrerar eller klaga på dålig stämning eller konstiga arbetsuppgifter. Och absolut inte skriva arga bloggar om rekrytering.

Och inte ska du protestera över att bli presenterad som ett drömlag – alltså anses som lite bättre än dina kollegor.

Själv tycker jag att det suger.

Så klart att alla ska få känna sig duktiga men inte på bekostnad av någon annan, om du frågar mig.

Tvärtom så ska man väl jobba ihop ett team – än att hetsa medarbetarna mot varandra. Att jämföra oss är vi journalister så bra på ändå.

Men när DN:s nya ”drömlag” presenteras så listas en efter en och chefen berättar vilka styrkor varje journalist har.

”Stack ut i mängden” var till exempel ett epitet som gav jobb – i just Eric Ljunggren ögon, bör tilläggas. För det vet ju alla. Man väljer dem som man känner igen sig i, som liknar flickvännen (jo då, Eric Ljunggrens dito nämns i sammanhanget), brorsan, mamma eller bästa kompisen.

Och att skicka många sms till chefen var visst också bra. Eller att hitta i Stockholm.

Nu tror jag verkligen att hela ”drömlaget” på DN Stockholm är förträffliga allihopa – jätteduktiga journalister som säkert är beredda att jobba ihjäl sig.

Jag tycker bara att det är så hemskt att det är så här de presenteras. Alla ska listas och kategoriseras och hängas ut till allmän beskådan efter att ha passerat nålsögat.

Kan vi inte bara få vara de vi är? Journalister med erfarenhet (den hade varit mer spännande att höra om) från olika jobb.

Det räcker.

Kick off – smaka på ordet – inget för en frilans, va? Det är ju sånt som fastanställda med prasseljackor på, ägnar sig åt.

Men så behöver det inte vara, tyckte Sanna, och menade att vi kunde göra vår egen sådan.

Sagt och gjort.

Vi bokade en heldag i skärgården med båtur, frukost, finluch på värdshus och yogaklass i gräset. Bad i Östersjön för den som ville.

Så kul det blev! Jag fixade en skrivövning, Ana höll i yogaklassen och Hanna och Charlotta fixade frukost. Och så passade vi på att fira våra två födelsedagsbarn som fyllt 40 (Ana) och 50 (Magnus). Ulrika var chef för presenterna. Typiskt nog var Sanna den enda som inte kunde komma med fastän just hon kläckt idén.

Ett gruppfoto hann vi ta också.

På båten hem konstaterade vi att det bara var fyllan och sexet som fattades. Det har man ju hört att sånt hör till konferenser och kickoff.

”Nästa gång får det bli övernattning och drinkar i baren, då minsann!” utbrast en i gänget.

”Vi får dela på Magnus och Anders” konstaterade kvinnorna i gruppen eller ”frångå den heteronormativa mallen”.

”Men det finns väl fler än vi på Grinda värdshus”, konstaterade jag, som under lunchen i stora matsalen, spanat in en snygg seglare.

Den här gången fick vi dock hålla till godo med sju A4-papperlånga noveller, som var och en av oss satt ihop utifrån vissa kriterier.

Magnus berättade att hans person, Carmelo Burbo, är ägnad att bli världens rikaste fiktiva person – det har han lovat sin son. Sex verkade Carmelo dock inte ägna sig så mycket åt. Han söp bara. Det var det bara min novell som handlade om.

Men vad det är ett tecken på tänker jag dock inte beröra närmare på denna blogg.

Att jobba med feature innebär blandade känslor för nästan alla journalister. Visst finns det historier som bör berättas men ofta är det lite väl gulligt alltihopa. Det gäller i allra högsta grad även matreportage.

Men så ibland hamnar man på något som gör en så där extra glad, när man känner att det finns en journalistisk gärning i det som görs. Det hände mig häromdagen.

Då var jag på Klefsta gård där Märtha Jonsson och hennes make bor och arbetar och där de fostrat sina fem barn.

Trendiga stylister och egna loggor lyste med sin frånvaro. Istället möttes jag av en lantegendom. Där skörden ska bärgas och djuren få mat, grisar slaktas. Där dag läggs till dag och utgångspunkten alltid är vad som finns på plats.

Och det susade så vackert i de 150-åriga lindarna.

Här har Märtha vid sidan om andra sysslor drivit sin gårdsrestaurang baserat på det närodlade. Alltid hårt arbetande och många gånger ifrågasatt men alltid övertygad.

En duktig yrkeskvinna som talat om närodlat långt innan ordet ens fanns, som inte är ett dugg trendig på det där ängsliga sättet utan bara väldigt kunnig. En kvinna som med förfäran ser hur vi vuxna idag sällan har koll på hur frukt, bär och annat som trädgård och odlingslotter i vår närhet ger. Som konstaterar att vi helt enkelt står handfallna inför villaträdgårdens äppelskörd och därför gladeligen köper frukt från Asien till tårtan vi ska göra – medan plommonen ruttnar i trädgården.

Så vad gjorde Märtha?

Jo, som den handlingens kvinna hon är samlade Märtha och hennes äldsta dotter Kinna in alla gamla recept och instruktioner från tre generationer husmödrar. Ni vet de där som blivit nedklottrade i gamla vaxduksböcker.

Recepten och tipsen har de sedan varsamt renoverat, provlagat, syltat och saftat och gjort till en busenkel kokbok. Hur den ser ut? Som en vaxduksbok förstås!

Och sådant – som befinner sig långt bort från södermalms trendkänslighet – bör så klart få plats i media. Det är så kallad tyst kunskap – som förmedlats från matmor till matmor på den tiden kvinnorna tog hand om hushållet och mannen åkern.

Därför kändes ett sådant matreportage extra viktigt och roligt att få göra. Det är inte varje dag jag får berätta om ett kulturarv.

Som en extra bonus bjöd Märtha på provsmakning av olika sorters marmelad och sylt, bland annat på tomater, och en ljuvlig lunch av råvaror i säsong.

Matreportage när det är som bäst, helt enkelt!

Nu har det hänt igen.

En galning har skjutit ned en massa ungdomar i Norge.

Ofattbart vidrigt.

Jag sörjer med Norge och med de drabbade.

Men undrar samtidigt: När ska vi alla börja förstå? Börja förstå att våldsdåd av denna typ säger något om det samhälle vi kreerat. Ett samhälle, som trots att de flesta i vår priviligerade del av världen har mat på bordet och någonstans att bo, inte är för alla.

Kraven har blivit för höga. Individens eget ansvar för stort.

Att vara lyckad och passa in går inte för många – även om man vill.

Samtidigt finns det tillgång till det mesta bara ett knapptryck bort. Vapen, konstgödsel, biluthyrning.

För den som inga gränser har blir det förstår enkelt att organisera HÄMNDEN. Hämnden för att aldrig ha fått vara med, aldrig ha blivit förstådd. Det som sitter som en tagg och skaver men som inte går att förstå. Som blir SAKEN.

Ofta handlar det om rädsla för det nya. Det vill säga integration eller en politisk åsikt som man inte förstår.

Och visst, ni kan protestera. Säga att vi alla måste ta vårt eget ansvar. Men så kommer aldrig att ske.

Vissa fixar inte det. De har inte förmågan – även om de vill.

För det handlar om en funktionsnedsättning som personen i fråga inte rår för att de har. Nämligen Asperger/Autism.

En funktionsnedsättning som slår olika hos män och kvinnor. Varför vet jag inte, jag kan bara konstatera att det är så. Förmodligen är genusspöket framme igen.

Vuxna missförstådda män med Asperger faller lätt in i extremvåld. För det krävs något mer än bara berått mod för att skjuta ned ungdomar med en AK4 – för sakens skull.

Hur många Breivik finns det där ute, frågar tidningen?

Förmodligen ganska många. Men inte förrän vi vågar ta bladet från munnen och tala öppet om asperger/autism, och hur vi ska hantera alla med oförmåga till empati kommer skjutningarna få ett stopp.

Idag får de utsatta i bästa fall en diagnos och så går vi alla vidare i jakten på att vara rätt, och ha maximal frihet.

Och vi tar stora ord i vår mun.

Vad har en mamma eller en pappa eller en initierad lärare att sätta emot det när de ser att barnen inte klarar av att läsa och förstå koderna?

För tillsammans med dem är barnen – som slutar som massmördare – underbara.

Med allt äldre förstagångsföräldrar och ett allt mer komplicerat samhälle i kombination med stort individansvar kommer detta förnekande att stå oss dyrt.

Massakrer kommer att ske. Igen och igen och igen.

Tidningarna kommet att fortsätta rapportera om expertutlåtanden om ”inåtvändhet” ”mobbad” ”dragning till det extrema” och ”socialt inkapabel”.

Att skylla på Asperger är förstås ingen lösning. Så klart beror det inte på en oförmåga i sig och inte på uppfostran heller. Men vi måste sluta att tillbe perfektionism.

Istället måste vi inse att vi alla hör ihop, hjälpa varandra. Och förstå att dessa speciella människoblommor – som så lätt kan förbytas till en motsats – är den svagaste länken i kedjan och att vi måste skapa ett samhälle där även de får plats.

Oavsett vi vill eller inte. Först då tror jag att dödsskjutningarna får ett slut.

Jag är just hemkommen från senaste och förmodligen sista Harry Potter- filmen, som jag och sonen sett i kväll. Vi är stora fan av hela denna underbara fantasysaga båda två.

Ändå kan jag inte låta bli att irritera mig.

På de extremt gammalmodiga könsrollerna och jag har sett så lite debatt om det i tidningarna. Det här konsumerar ju nästa generation, det formar våra barn och blir förebilder att jämföra sig med.

Måste det till en Astrid Lindgren för att skapa en figur som gör segertåg över världen och samtidigt är flicka?

I Harry Potter lyser de helt med sin frånvaro i alla fall.

Striderna avgörs helt mellan olika maktfullkomliga män medan kvinnorna – och flickorna – bara är rekvisita. Rowling låter visserligen några av dem vara både eldfängda och smarta men de spelar alltid en biroll. Alltid.

Tyvärr är det ju inte helt olikt verkligheten. Där striderna än idag tycks pågå mellan olika starka män. Fast som i Harry Potter är det i alla fall inte.

För mig förstör det här Harry Potter-äventyret lite grann. Jag kan inte identifiera mig med att stå utanför den riktiga fajten, att inte vara betrodd och att jag blir galen av att se gammeldags ideal gnuggas in i nya intet ont anande barn och ungdomar.

För när man nu ändå skriver en saga som innehåller så många fantastiska scener, så många fantasivarelser och som går mellan liv och död helt utan respekt så skulle väl ändå kvinnorna kunnat få en lite mer framskjutande roll?

Vara lite mer oförutsägbara och nydanande? Det gäller förstås killarna också i allra högsta grad. Som i bok efter bok aldrig behöver läsa läxor, ta sig fram på tur och mest bara flyter omkring.

Dessutom var ju Rowling ensam morsa med tre barn, fattig och emlig när hon skrev detta epos. Ändå lever alla i lyckad tvåsamhet. Det är det som gäller på alla plan.

Hon hade ju till exempel kunnat uppfinna tvåkönade varelser. När hon ändå höll på, menar jag. Eller i alla fall en frånskild j-l.

Det  blir faktiskt tröttsamt. Tur för Rowling att hon lyckats så bra med resten. Annars skulle jag aldrig ha läst böckerna till slut.

Nästa gång – för det kommer alltid en sådan även om ingen tror det – hoppas jag att det är VÄRSTA BÄSTA FRÅNSKILDA SVARTA flatan som slår världen med häpnad. Och att inte varenda tjej måste vara snygg och bry sig om smycken, att killarna inte bara slåss och glider runt och att inte alla lever lyckliga liv med de  (heterosexuella)partners som de hittade på skolan och sedan hållit fast vid.

Näe, låt det rocka lite mer än så. Det är dags för det nu, 2011.

Det är ju inget nytt under solen att redaktionerna blir mindre och frilansarna fler. Ändå är det sällan som alla dessa hårt arbetande daglönare uppskattas.

På DN t ex är varken de eller vikarierna bjudna när det vankas baluns.

Herre g-d! De sparar ju säkert flera hundra kronor på detta!

Annat var det när mattidningen Laga Lätt firade sina nya Orvestosiffror. Trots att det bara var ett litet trevligt mingel, en vanlig tisdag på redaktionen, var FRILANSARNA bjudna.

Kloka redaktionschefen inser ju att frilansarna till stor del gör hennes tidning. Utan dem – inte lika bra siffror, inte lika många läsare. Och tänk så lite vi behöver belönas för att känna oss behövda. Ett glas bubbel och några snittar kostar varken speciellt mycket pengar eller besvär. Ändå blir vi så glada.

Titta bara på Anna Sjögren och Tove Nilsson! De gör dessutom stora delar av tidningen.

Men ofta är det allstå just detta som det sparas in på. En resa per år för de anställda, festen, fredagsfikat.

Kanske är det allra direktörer och chefer i toppen som blivit trötta på champagnemiddagar och representation och tror att folk vill vara ifred. För så kan det ju också vara för den som befinner sig högre upp i hierarkin.

Men då kan man faktiskt säga nej tack alldeles själv.

För jag kan tala om här och nu att många känner sig både osedda och uttråkade. Nere på golvet, i maskineriet, där de flesta befinner sig som jobbar med magasin, är varje dag sig lik.

Därför är festen så viktig. Och det gäller förstås frilansarna också. Dem har man ju ofta inte ens hunnit mejla och tacka för texten.

Och som vi ju alla vet – hoppas jag – är det alla dessa vanliga dagar som kommer och går, som är livet.

Förgyll dem därför gärna med ett glas champagne!

En refuserad debattartikel om abort är senaste stormen i ankdammen. Den drog visst förbi ovanligt fort men ändå. Bakom skapelsen en bruten man. Som ändå bör tänka sig för, tycker jag. Plats i medierna kräver ansvar.

Tidningskonkurrenterna var nämligen inte sena att hänga på. Både Dagen och SvD publicerade den istället  för DN och skrattar väl gott åt det.

Men skrattet fastnar lätt i halsen när jag inser att denna artikel skulle ha hamnat på debattsidan.

För Birro berättar känslosamt om hur ”friska foster läggs i slasken och får kämpa för sitt liv” och att vi borde ha ”en debatt om abortfrågan”. Han anklagar den ansvarige utgivaren för att vara feg.

Och visst, det kanske behövs en abortdebatt, men inte handlar den debatten i så fall om detta.

Att mista en bäbis i magen, eller tvingas abortera mot sin vilja för att fostret är sjukt, är naturligtvis jättehemskt och svårt för många.

Men skilj för guds skulle på din egen sorg och sakfrågan Birro!

Ytterst få aborter görs efter vecka 18 eftersom speciellt tillstånd krävs.

Foster som aborteras då är sjuka. Mycket sjuka. Så sjuka att de är livsodugliga.

Kvinnans rätt till sin egen kropp och därmed till fri abort är en grundpelare i demokrati och jämställdhet.

Kvinnor i fertil ålder springer inte omkring och gör sena aborter i tid och otid (Det säger mer om din uppfattning om kvinnor, Birro!).

När ett foster blir ett barn är däremot svårare att ha en åsikt om. Men klart är att fostret/barnet inte kan klara sig utanför kvinnokroppen vid denna tidpunkt – mer än några minuter då – och därför räknas som en del av kvinnans kropp.

Att de långt tidigare blir en individ för oss som väntar på dem har inte med det att göra utan hör till drömmar och önskningar.

Vad jag undrar är: Är du glad nu Birro, när du lyckats gå de ärkekonservativa, kvinnohatare och bibeltrognas ärenden?

Lite klantigt, om du frågar mig.

Ta hand om din sorg istället för att göra ned kvinnor. Speciellt de kvinnor som redan har en sorg att bära. Den över att ett önskat barn aldrig fick chansen att bli just det.

Och skriv en krönika om varför män har så svårt att gråta och ta hand om sitt själsliga bagage.

Det bör vi nämligen verkligen diskutera istället.