Det bränner på kinderna, söndagssolen och jag har glömt hur skönt vi har det ihop, bara vi två där på gräsmattan öga mot öga. Och jag har glömt att det här är bästa
sättet att bli sjukt kreativ. Att ta en paus. Att smita ifrån vardagens otillräcklighet, från all överstressad små-ångest och måsten, som det stod att
man skulle där i söndagens frasigt nybakade DN som jag avnjöt med lite gott balkongkaffe där i förmiddagssolen. Orden kommer ur stressdoktorns mun, Tomas
Danielsson, som helst kallar sig väckelsepastor i mental hälsa, och säger till mig och alla andra DN-prasslare att coola ner, ta det lugnt Sköna Maj är här.
Lugn och jovialisk står han där på sidan med en utsträckt hand med solsken i och ropar till oss att släppa vad stress vi har för händer och komma ut i luften
och svalka av våra hjärnor och kroppar, så att vi sedan orkar hitta tillbaka in igen till lust och kreativitet, på riktigt. Jag fattar ju att jag inte bara kan
slänga mig in i en taxi och dra till mallis, men ändå… Jag karbonpapprar den vise och osmale stressdoktorns sanning om ”att den där timmen av
ostrukturerad promenerad längs vattnet, utan särskilda förväntningar, är den bästa avkopplingen för mitt huvud. Vi måste våga ta paus utan skuld och bejaka
vårt inre kaos. ” Så sant som det är sagt, så jag rusar ut ur lägenheten innan barnaklanen i tevesoffan och mannen i köket fattar vad som hänt och småspringer
ner till Årstaviken för lite tillåten verklighetsflykt, dimper ner på en gräsmatta, blundar och njuter…

Det är godis för själen det.

Man vet att det är lite mycket när man för tredje gången samma dag glömmer kortet i kortbetalaren, och får ringa tillbaka till pressbyrån med automaten och fråga om kortet är kvar och jo, då, det ligger här, toppen säger man, men kunde ni inte ha ringt mig då? Nja, tänkte inte på det, tillbaka på kontoret påbörjar man mejl som man inser att man faktiskt skrev och skickade redan igår.

På kaféet pustar jag så ut med mitt kollegieblock, nöjd och glad med kaffekopp och smörgås och inväntar jag mitt intervjuobjekt samtidigt som klockan tickar och det börjar gå upp för mig att intervjupersonen som borde sitta mittemot mig, panik!, sitter på ett annat kafé. Så vad gör jag? Jag tar liksom med min nyköpta kaffe och nyköpta macka (ivrigt påhejad av kafebiträdet) och cyklar iväg – har ställt kaffemuggen i cykelkorgen, så galet korkat, kaffet läcker och jag cyklar vidare och tänker att ”allt går” – till caféet där Sara Lövestam (författaren jag ska intervjua)sitter och väntar på mig med choklad.

Ja, det är inte mitt fel.  Utan almanackans. Och skolans. Och dagis. Och Jesus – med sin påsk, som nu bara kommer tidigare och tidigare och stökar till. Har insett, när jag summerar att april är det nya maj, det är april som är totalt sönderhackad av en massa ledigheter och upp och nervända rutiner och obligatoriska besök hos
släktingar på andra sidan landet –  och inringat av studiedagar och dagisstängningar… Det som är frihet för många fastanställda är rena mardrömmen för en frilansare, deadlinen slutar ju aldrig att ticka bara för att almanackan bestämt att man ska vara go och glad och helgchoklad…. Tur att det snart är Sköna Maj!

Skriva skriva skriva. Ord ord ord. Som journalist kan man
ibland känna sig alldeles ockuperad av alla ord, ordmassan lägger sig som en
våt filt mellan idé och text man vadar simmar i språk ord meningar komman och
tilltal som ska passa alla från intervjuoffer, just den tidningens läsare, redaktören,
ämnet, ens humör……

Mycket snack och lite verkstad heter det ju. Man är liksom
en sån som inte gör, bara ser på och skriver. Men kanske är det faktiskt tvärtom,
ens bråk med orden kanske är minst lika viktigt som att man fått med alla vinklar
och fakta. Ja kanske viktigare till och med. Det tycker i alla fall Jan Eliasson,
en handlingens man  om precis blivit vice boss i FN och under många år  ordvrängts
med krigiska herrar som är i ordluven på varandra.

I senaste numret av Språktidningen tar Eliasson upp när han skulle medla fram humanitär hjälp i Sudan, 1993. I två år hade striderna rasat,
två miljoner människor hade dött. FN fick inte komma in. Så fort Eliasson
föreslog eld upphör isfrös samtalet. Så kom han på nybegreppet humanitära
korridorer, ett nytt uttryck utan belastningar, utan frysta positioner. Sesam öppnade sig.  Och några dygn senare hade
rebelledare och regering accepterat korridorerna. ”Vi räddade liv med ord”, säger Eliasson och
avslutar med: ”Många gånger kan ord vara bättre än handling!”

Så när man sitter där och bara tycker att man sprutar ur sig
pladder eller väger ord på guldvåg och tänker att man nog borde bli ekologisk potatisbonde
eller biståndsarbetare istället, syssla med direkt aktion och inte omskrivningar
kanske man ändå inte ska skämmas.  Man kan då tänka på FN-Jan, ordvrängandets nya musa och inse att det just är ordsnackeri
som i många fall är verkstad, som väcker, inspirerar, hjälper, förmedlar viktigheter,
tankar, känslor och blir till kött i läsarnas liv. Bara att fläska på alltså. Eller som Hasse och Tage typ sa, Släpp fingrarna fria, det är vår!

Förväntningarna är skyhöga. Äntligen egentid, 4 timmar på
tåget, ensam på reportageresa. Jag ska tänka på stort och smått. Jag ska tänka
på hur livet egentligen borde vara. Och hur det ska bli så, på bästa sätt. Nu
jävlar ska jag hinna med det jag inte hinner när jag springer i storstadsdjungeln.
Reportage i Småland och gud vad skön resan ska bli. Fyra tjocka magasin, två
böcker och en anteckningsbok ligger framför mig, ska läsa in mig, tänka nytt,
tänka stort. Förväntansfull som ett barn på julafton sitter jag i SJ:s
fåtöljstol (där de har tagit bort fällfunktionen, varför det??) och tänker att
nu färdas jag på nästan gammeldagsvis, liksom rent fysiskt. Som i en sån där
mondän engelsk överklassfilm med gulvita toner , linnekläder och fladdrande
tåggardiner. De är klart, de skulle till Venedig, jag till Växjö.

Ska snart anteckna och djupläsa den tjocka faktaboken, ska
bara bläddra igenom Kupé först med sitt glansiga omslag med snygg Josefine
Bornebusch som säger att hon vill bli rik, få många barn och resa vore ju också
kul, jag vänder blad och läser Fråga lokföraren om hur långt ett tåg för vara
som mest och om två bröder som undrar varför det stinker så när tåget stannar i
Knivsta. Sedan är det kört. Det har gått 14 minuter och jag mår så illa att det
kallsvettas i pannan. Tåget kränger och Fråga lokföraren får jag lägga ner,
helt. Jag mår bara mer och mer illa. Ingen mer läsning. Inga stora tankar. Vill
bara av, och fram.

Tittar på medresenären mittemot. Nöjd och fräsch är hon,
tågharmonisk. Så drar hon lugnt fram ett vitt paket ur handväskan, trycker
ut  en vit rund halvtuggad tablett och
sträcker fram den mot mig. Titta här, en sån här hjälper, jag lovar, mina
döttrar tipsade mig. Hon har förtroendegivande glasögon och pigg blick, 57
sådär. Så drar hon tillbaka armen; tyvärr har jag bara den här.

Det är okej säger jag och tittar ut mot Södertäljes
bilparkering som vi susar förbi. Synd att hon inte hade sömntabletter. Idealet
vore tabletter skräddarsydda efter tågresans längd. Ta den på centralen, sova
rakt av. Och så pling vaken och redo i Växjö. Utan varken illamående eller storartade
förväntningar på en resa.

Ställer fram varningstriangeln vid kontorsstolen. Vårt ständiga
rumpsittande gör nämligen att vi riskerar att bli kroniskt sjuka i diabetes typ två. Innan trodde forskarna att vårt ohälsosamma sittande kunde hjälpas upp av
lite motion då och då. Men icke, det är det där ständiga sittandet flera timmar
i sträck som är grejen.

Studien publicerad i the American Journal , of Preventive Medicine visade
att risken var ännu högre för kvinnor (varför fattar man inte just nu), alltså
att relationen: sitta mycket- få diabetes två, var mycket starkare hos
kvinnorna. Shit, tänker jag. I studien såg man att de kvinnor som satt flest
timmar i sträck hade högre nivåer av insulin=dåligt.

Så inte ens den där hälsosamma halvtimmespromenaden jag
försökt ta åtminstone var och varannan dag hjälper (som man trodde innan) för
att motverka de negativa hälsoeffekterna som blir av allt sjukt mycket
sittande.

Så vad göra? Espressodansa mellan textstyckena? Gå på toa i urinvägsinfektionstakt? Eller? Fika, oftare, snabbare, och springande! Köpa höjbart skrivbord. Eller kanske följa med lillungen till dagis, med min bärbara dator. Det borde vara sjukt hälsosamt! Skriva leka med barn skriva leka tafatt skriva byta blöja. Eller helt enkelt, som man gör som frilans, ”jabbar”.

Tänk nytt. Tänk stort. Det menar Ann Lagerström, journalist och ledarskapskonsult,  och vänder blicken
mot det blågula ikeavaruhuset och tänker att här finns kanske nycklarna till den nya journalistiken.

I Medievärlden skriver hon att vi bör lära av Kamprad, som tänkte nytt, visionärt, större. För
frågan är vad som skulle hända om vi journalister också backade några steg och började betrakta journalistiken utifrån ett visionärt IKEA-perspektiv. Att inte
som idag  i första hand tänka kanaler, som ska det vara tryckt eller digitalt. Utan som smålandsvisionären tänkte i början av karriären: Att göra billybokhyllor är inte grejen. Grejen är att skapa en bättre vardag för svensken. Tänka stort alltså! Så skriver Ann Lagerström: ” Om vi för en stund släpper taget och ställer en öppen ingvarfråga: Hur skulle en vision för journalistiken se ut om den utgick från vår kompetens och användarnas behov istället för från paketeringen?

Ja? Inte stå kvar och stampa där i medieträsket och syssla med lite finlir alltså utan försöka vara ordentligt kreativ. Bryta våra mönster och våga
se nytt. Se journalistiken och inte bara tryckpressar och iPad:s.

Som våra grottiga förfäder som överlevde tack vare sin kreativitet, tänkte nytt helt enkelt. För det var inte gänget som stod kvar vid det uttorkade floddeltat och hoppades på påfyllning och nya tider som överlevde. Utan de som reste sig upp, borstade av leran från knäna och tänkte nytt. Såg en ny horisont och satte kurs mot den. Hittade nya marker. Och, vågade lita på att de hade hittat en idé som i varje fall var värd att pröva i en föränderlig tid.

Så sjukt lätt det är att slinta på L:et i Kul, och trycka dit ett k istället (det ligger ju och skaver där bredvid varandra på tangentbordet), och oj så många trötta fingrar jag fått styra upp i allra sista minut innan jag skickar iväg ett mejl, det går ju så fort och fingrarna knattrar liksom på av sig själv. Men vad är rätt egentligen i mejlcosmos, hur käck och glad ska man vara? Själv skriver jag ofta Kul! (ja, med l), om jag svarar på ett insålt idémejl, inte trevligt, apkul, coolt, härligt, utan Kul rätt och slut. Jag har en arbetsgivare som skriver skål! det tycker jag är, ja, kul, och så har jag en som säger hejsan svejsan, det gillar jag också. Det värsta är på ngt sätt ett enkelt tack, det är liksom bara-tack. Korrekt och torrt. Sterilt. Och lätt att spinna loss på dåliga dagar, vadå tack, gillade hon-han det inte, kommer jag aldrig att kunna sälja in ett jobb mer nu, vadå har jag tappat det helt, var det tråkigt…

Och dessutom vill jag ju känna….. den där personen bakom avsändarknappen, ibland är ju de där knappa hälsningsfraserna den enda kontakt man har, och ett enkelt komma eller ordval kan vara som skillnaden mellan en kram och ett bortvänt ummande.

Och sedan där det hejdåandet i mejlen, sjukt svårt. Allt gott brukar jag skriva ibland (men senast blev det allt hott!) men ibland känns det för religiöst, för tungt och klapp på huvudet från en ovanstående makt. Så hej, för hejsvejs är ju helt kört (då tänker jag bara få farbror hej och tant svejs i Pernilla Stalfelts Bajsbok) och vi höres och synes känns för femtiotal, hyvens och sneda kepsar.

Så vänligen då, hur känns det. Jo, trevligt, korrekt, och lätt såpadoftande, kliniskt. Puss och kram höll jag lite lätt frånvarande på att säga till en kommunalpamp efter en intervju en gång, men hann bita mig i tungan.

Så läser jag i senaste språktidningen att allt sånt här finlir antagligen inte spelar någon roll, det viktigaste är att man har ett namn som funkar att uttala. En studie visar nämligen att personer med lättuttalade namn har större chans till karriär, de klättrar snabbare helt enkelt, blir oftare förtroendevalda osv.

Slutsats. Varför bry sig om en massa hejdåande i alla mejl? Framgångsreceptet är att trycka till med namnet och hålla tummarna för att det går att uttala.

/Hanna Nolin

(Obs! Alltså inte r i Nolin och med o inte å alltså)

//Eller vid närmare eftertanke Han Na//

Jag har inte hunnit in på ett tag, på Garbo reportage men igår, iskall fredag, hala trottoarer, sura busschaffisar, satt jag på lokalen hela dagen. Som en uppvärmd fjällstation mitt i uteeländet där man sitter runt elden, läs datorn och lojsnackar vardagsliv.

Vi öppnade med Begravningar, vad ska man säga till sitt barn när Döden kommer, ska man säga att japp, that´s it, vi dör och sedan ses vi inte mer eller ska man säga att det där kan man ju tänka som man vill om, och hittar man tröstande tankar så kör på det, att alla tankar som tröstar är bra och vi ses igen och finns det någon åldersgräns för att gå på begravningar.

Sen en kort runda i det dagsaktuella. Stefan Löfven, hur blir han egentligen nu, och hon är ju ganska kul ändå Cicci Wallin.

Och sen det där med barnen; vem var Argast i morse, och hur snabbt gick det med påklädningen. När kan de gå själva till skola? Och frågan är då varför just jag inte har det där Perfekta livet som alla verkar ha, och hur tänker ni nu?

Nej, för nära och vardag, så det blev lite Lajka och ut i rymden, perspektiv, det var tråkigt, sorgligt, tänk att hon  dog där ute alldeles ensam därute i rymden. Men ändå hur var det nu med det där Veckobrevet; föräldrainformationen, positionssystemet håller de på med nu, vad är det? Och här, vi ska ramsräkna från 0-500, i helgen.

Och hur liten kan man vara för att läsa Kamratposten.

Stream of consciousness, my ass! Garbo is it, Det är lojsnacket som gör oss till människor. Småsnacket, storsnacket, mellansnacket, humhumsnacket, det är det som gör skillnad en skittrist i slutetpåjanuarifredag!

Vi avslutade dagen med att äta upp mina barns Fredagsmysgodis, vi behövde det bättre…  (jaja, jag köpte nytt till de små), Charlotta tyckte de var jättegoda men kanske såg de ändå ut som små spermier, lite lätt sockrade, sådär? Nej, de gick ner.

Jag gjorde så klart det jag precis sagt, lovat och heligt bedyrat att jag inte skulle. Jobba helg. I mitt nya nyårsliv  skulle jag ha tydliga gränser mellan arbete och fritid.

 Jag skulle stiga upp vråltidigt, andas djupt, stretcha lite, göra en hälsosam refreshing smoothie och säga godmorgon vackra värld. Dagfångad, klartänkt och lycklig skulle jag skriva förmiddagar, äta raw-foodig lunch och låta eftermiddagen vara fylld av snabba effektiva telefonintervjuer eller djupborrande research.

 Det blev ju inte så. Januarigråheten drog ner mig och såg till att jag var sjukt ineffektiv på dagarna och hetsjobbade på nätterna, och som idag: jobbläsning mellan petshopsleken med mitt mellanbarn, och sedan en intervju på lördagseftermiddagen, gråtande barn hemma och trött sambo, och när jag efter avslutad intervjun (som blev helt sönderhackad eftersom en försupen författare hela tiden kom fram till vårt bord och öppnade med sitt levnadsöde, om och om igen, så därför drog ju intervjun ut på tiden och jag tänkte att nu tänks det många sura tankar därhemma och det är ju inte bra, det ingår inte alls i mitt nya fräscha nyårsliv) så gick jag in i affären på hörnet och handlade fil och yoghurt (som liksom rinner ut ur vårt kylskåp) och middagsmat och GODIS. Och jag tänkte att  nu är det mörkt ute igen och fan vad dyrt det blev och är det verkligen lördag idag? Då lyfter kvinnan bredvid mig, (som också plockat ihop sina varor) upp en solgul paprika och säger: ”är det din?” ”Jamen just ja, det är ju min”, (den enda grönsaken som mitt mellanbarn äter typ) och tack så mycket men då bryter kassören in med sin myndiga stämma och säger: ”fast det går ju inte, för den har du betalat för”, till kvinnan som har pigga ögon och glad mun som då säger: ”Jag bjuder på den idag!” Och solsken i mitt hjärta, tänker jag och att det enkla är det bästa och att nya nyåret kanske är det solglada solgula paprikaåret, i varje fall idag, och det räcker ju ganska långt.

Bjud in mig! Snälla, låt mig komma över din tröskel! Som en blodtörstig True Blood- vampyr står jag och ber mina intervjupersoner om att få komma in, inte bara under huden utan också innanför deras dörr. Är det något man lärt sig som journalist så är det att det är där i hemmet det händer, som intervjuerna blir riktigt bra. Fast tyvärr hamnar man ju mest på kafé. Icke insläppt. Vampyr, nej tack. Så oftast får man ta kaffekoppen där den funkar. På ett fik alltså.

Så. Okej, mitt ultimata intervjufik. Mörkt, fast inte så mörkt att det känns som om man ska dupera sin intervjuperson. Lite hemmaskön belysning sådär och gärna ett fönster med schysst utsikt (men inte mitt framför en väl trafikerad väg/promenadstråk så att hälften av alla människor vänder sig om och tänker att nämen är det inte hon den där som spelade med i den där filmen, eller han som ju är gift med henne och som skrev den där boken jag fick i julklapp.)

Tyst men absolut inte så tyst att det känns som om hela världen stannar  de gånger man inte fattar vad intervjupersonen egentligen pratar om och man undrar vad i researchen som gick fel. Lite mysmusik i bakgrunden. Och det bästa av allt, kaffedoften. Den får oss att slappna av och tänka på mormorsstugan (om det nu var mysigt där) och barndom och kaffe med dopp, lärde jag mig under en kaffelös telefonintervju med professorn i  medicinsk och fysiologisk kemi Charlotte Erlanson Albertsson. Vi känner oss hemma, helt enkelt.