Så sjukt lätt det är att slinta på L:et i Kul, och trycka dit ett k istället (det ligger ju och skaver där bredvid varandra på tangentbordet), och oj så många trötta fingrar jag fått styra upp i allra sista minut innan jag skickar iväg ett mejl, det går ju så fort och fingrarna knattrar liksom på av sig själv. Men vad är rätt egentligen i mejlcosmos, hur käck och glad ska man vara? Själv skriver jag ofta Kul! (ja, med l), om jag svarar på ett insålt idémejl, inte trevligt, apkul, coolt, härligt, utan Kul rätt och slut. Jag har en arbetsgivare som skriver skål! det tycker jag är, ja, kul, och så har jag en som säger hejsan svejsan, det gillar jag också. Det värsta är på ngt sätt ett enkelt tack, det är liksom bara-tack. Korrekt och torrt. Sterilt. Och lätt att spinna loss på dåliga dagar, vadå tack, gillade hon-han det inte, kommer jag aldrig att kunna sälja in ett jobb mer nu, vadå har jag tappat det helt, var det tråkigt…

Och dessutom vill jag ju känna….. den där personen bakom avsändarknappen, ibland är ju de där knappa hälsningsfraserna den enda kontakt man har, och ett enkelt komma eller ordval kan vara som skillnaden mellan en kram och ett bortvänt ummande.

Och sedan där det hejdåandet i mejlen, sjukt svårt. Allt gott brukar jag skriva ibland (men senast blev det allt hott!) men ibland känns det för religiöst, för tungt och klapp på huvudet från en ovanstående makt. Så hej, för hejsvejs är ju helt kört (då tänker jag bara få farbror hej och tant svejs i Pernilla Stalfelts Bajsbok) och vi höres och synes känns för femtiotal, hyvens och sneda kepsar.

Så vänligen då, hur känns det. Jo, trevligt, korrekt, och lätt såpadoftande, kliniskt. Puss och kram höll jag lite lätt frånvarande på att säga till en kommunalpamp efter en intervju en gång, men hann bita mig i tungan.

Så läser jag i senaste språktidningen att allt sånt här finlir antagligen inte spelar någon roll, det viktigaste är att man har ett namn som funkar att uttala. En studie visar nämligen att personer med lättuttalade namn har större chans till karriär, de klättrar snabbare helt enkelt, blir oftare förtroendevalda osv.

Slutsats. Varför bry sig om en massa hejdåande i alla mejl? Framgångsreceptet är att trycka till med namnet och hålla tummarna för att det går att uttala.

/Hanna Nolin

(Obs! Alltså inte r i Nolin och med o inte å alltså)

//Eller vid närmare eftertanke Han Na//

Jag har inte hunnit in på ett tag, på Garbo reportage men igår, iskall fredag, hala trottoarer, sura busschaffisar, satt jag på lokalen hela dagen. Som en uppvärmd fjällstation mitt i uteeländet där man sitter runt elden, läs datorn och lojsnackar vardagsliv.

Vi öppnade med Begravningar, vad ska man säga till sitt barn när Döden kommer, ska man säga att japp, that´s it, vi dör och sedan ses vi inte mer eller ska man säga att det där kan man ju tänka som man vill om, och hittar man tröstande tankar så kör på det, att alla tankar som tröstar är bra och vi ses igen och finns det någon åldersgräns för att gå på begravningar.

Sen en kort runda i det dagsaktuella. Stefan Löfven, hur blir han egentligen nu, och hon är ju ganska kul ändå Cicci Wallin.

Och sen det där med barnen; vem var Argast i morse, och hur snabbt gick det med påklädningen. När kan de gå själva till skola? Och frågan är då varför just jag inte har det där Perfekta livet som alla verkar ha, och hur tänker ni nu?

Nej, för nära och vardag, så det blev lite Lajka och ut i rymden, perspektiv, det var tråkigt, sorgligt, tänk att hon  dog där ute alldeles ensam därute i rymden. Men ändå hur var det nu med det där Veckobrevet; föräldrainformationen, positionssystemet håller de på med nu, vad är det? Och här, vi ska ramsräkna från 0-500, i helgen.

Och hur liten kan man vara för att läsa Kamratposten.

Stream of consciousness, my ass! Garbo is it, Det är lojsnacket som gör oss till människor. Småsnacket, storsnacket, mellansnacket, humhumsnacket, det är det som gör skillnad en skittrist i slutetpåjanuarifredag!

Vi avslutade dagen med att äta upp mina barns Fredagsmysgodis, vi behövde det bättre…  (jaja, jag köpte nytt till de små), Charlotta tyckte de var jättegoda men kanske såg de ändå ut som små spermier, lite lätt sockrade, sådär? Nej, de gick ner.

Jag gjorde så klart det jag precis sagt, lovat och heligt bedyrat att jag inte skulle. Jobba helg. I mitt nya nyårsliv  skulle jag ha tydliga gränser mellan arbete och fritid.

 Jag skulle stiga upp vråltidigt, andas djupt, stretcha lite, göra en hälsosam refreshing smoothie och säga godmorgon vackra värld. Dagfångad, klartänkt och lycklig skulle jag skriva förmiddagar, äta raw-foodig lunch och låta eftermiddagen vara fylld av snabba effektiva telefonintervjuer eller djupborrande research.

 Det blev ju inte så. Januarigråheten drog ner mig och såg till att jag var sjukt ineffektiv på dagarna och hetsjobbade på nätterna, och som idag: jobbläsning mellan petshopsleken med mitt mellanbarn, och sedan en intervju på lördagseftermiddagen, gråtande barn hemma och trött sambo, och när jag efter avslutad intervjun (som blev helt sönderhackad eftersom en försupen författare hela tiden kom fram till vårt bord och öppnade med sitt levnadsöde, om och om igen, så därför drog ju intervjun ut på tiden och jag tänkte att nu tänks det många sura tankar därhemma och det är ju inte bra, det ingår inte alls i mitt nya fräscha nyårsliv) så gick jag in i affären på hörnet och handlade fil och yoghurt (som liksom rinner ut ur vårt kylskåp) och middagsmat och GODIS. Och jag tänkte att  nu är det mörkt ute igen och fan vad dyrt det blev och är det verkligen lördag idag? Då lyfter kvinnan bredvid mig, (som också plockat ihop sina varor) upp en solgul paprika och säger: ”är det din?” ”Jamen just ja, det är ju min”, (den enda grönsaken som mitt mellanbarn äter typ) och tack så mycket men då bryter kassören in med sin myndiga stämma och säger: ”fast det går ju inte, för den har du betalat för”, till kvinnan som har pigga ögon och glad mun som då säger: ”Jag bjuder på den idag!” Och solsken i mitt hjärta, tänker jag och att det enkla är det bästa och att nya nyåret kanske är det solglada solgula paprikaåret, i varje fall idag, och det räcker ju ganska långt.

Bjud in mig! Snälla, låt mig komma över din tröskel! Som en blodtörstig True Blood- vampyr står jag och ber mina intervjupersoner om att få komma in, inte bara under huden utan också innanför deras dörr. Är det något man lärt sig som journalist så är det att det är där i hemmet det händer, som intervjuerna blir riktigt bra. Fast tyvärr hamnar man ju mest på kafé. Icke insläppt. Vampyr, nej tack. Så oftast får man ta kaffekoppen där den funkar. På ett fik alltså.

Så. Okej, mitt ultimata intervjufik. Mörkt, fast inte så mörkt att det känns som om man ska dupera sin intervjuperson. Lite hemmaskön belysning sådär och gärna ett fönster med schysst utsikt (men inte mitt framför en väl trafikerad väg/promenadstråk så att hälften av alla människor vänder sig om och tänker att nämen är det inte hon den där som spelade med i den där filmen, eller han som ju är gift med henne och som skrev den där boken jag fick i julklapp.)

Tyst men absolut inte så tyst att det känns som om hela världen stannar  de gånger man inte fattar vad intervjupersonen egentligen pratar om och man undrar vad i researchen som gick fel. Lite mysmusik i bakgrunden. Och det bästa av allt, kaffedoften. Den får oss att slappna av och tänka på mormorsstugan (om det nu var mysigt där) och barndom och kaffe med dopp, lärde jag mig under en kaffelös telefonintervju med professorn i  medicinsk och fysiologisk kemi Charlotte Erlanson Albertsson. Vi känner oss hemma, helt enkelt.

”Stress är en instinktiv försvarsreaktion som alltid funnits hos människan.” Läser jag på landstingets sjukvårdsupplysningen – och så tänker jag på presenterna (eftersom jag har två barn som fyller år typ en vecka innan jul, hur kunde det bli så!!!!) och så tänker jag på julklapparna, och att jag denna gång dessutom ska köpa åt andra (läs mormor och hela tjocka släkten) till barnen och så tänker jag på julgranen, (kan man frakta hem den på cykeln?) och så tänker jag på julgodiset som ju är gott och trevligt och det måste man väl ha, (hemodlat, hemkokt) och så tänker jag på att vi borde lämna tillbaka den där hyllan och det där fula sängbordet som vi köpte på ikea, och det vore ju bra om vi gjorde det innan jul så vi kunde handla klappar för de pengarna också och sedan ska det ju ordnas fiskdamm till 3-års-kalaset.

Stress kan liknas vid att kroppen slår på alarmsystemet, fortsätter jag att läsa på landstingets informativa sida. ”Om stressen blir långvarig kan kroppen ta skada. Därför är det viktigt att du tar dig tid att varva ner för att kunna återhämta dig. Kontakta din vårdcentral om du har svårt att varva ner eller om du har stressrelaterade sjukdomar.” Ja, ta emot mig med öppna armar, snälla söta vården, en glad sjukskötare och några valium, tänker jag och skriver någon slags inledning på den text som jag verkligen måste lämna denna vecka. (undrar om vi verkligen har tomtekläder till alla barnen, eller hur var det, skulle äldsta barnet ha lusselinne istället, har vi lämnat jullovslappen och hur i helvete kan det vara nödvändigt att lägga femtio spänn var som förälder till julpresent, ska läraren åka till Thailand eller?) Går det att beställa pepparkakshus på nätet, undrar jag medan jag skriver ut resten av artikeln, beställa jultomte?

”Stress är i grunden något bra. Den gör kroppen redo för fysisk aktivitet. Kroppen reagerar med ökad puls, förhöjt blodtryck och häftigare andning. Musklerna blir spända och immunförsvaret aktiveras som ett resultat av att stresshormoner, bland annat adrenalin, pumpas ut. ” berättar landstinget. Och Ja, oj vad här pumpas, tänker jag och skickar iväg min text utan att knappt veta vad den handlar om (min man som också är journalist får läsa igenom den eftersom han inte verkar ha lika mycket kolaknäcklistor i huvudet just nu) och ja, som min äldsta son frågade mig häromkvällen ”Är det vad man har en man till, mamma?” Vadå, frågade jag mellan tvättupphängningen och läggningen”. Att läsa ens texter. Ja, ja, just det ja. Det är väl bra, säger jag, medan jag tänker på annat, och skjuts i säng med dig lilla gull, och undrar om jag själv ska skicka iväg en önskelista till tomten kanske? Be honom att komma och sjunga Jinglebells för mig på sängkanten, söva mig med julig trygghet och sedan som genom ett trollslag leverera den perfekta julen till tonerna av snövit tystnad och loj förnöjd ledighet. Jag menar Årets Julklapp är ju en färdigpackad matkasse, enligt HUI. Så hör upp tomten, det är bara att leverera, hit med det jag vill ha: en färdigpackad jul, med Extra Allt.

Alla som lever på att skriva text vet hur otroligt, jävla enormt motsträvigt det ibland kan vara att sätta sig ner framför datorn och komma igång börja skriva jobba på allvar

När det liksom inte längre går att ringa det där extra samtalet och verkligen kolla, eller plocka in någon extra faktaruta eller gå igenom sina anteckningar igen utan det är akut läge att texten faktiskt måste komma ut!  Jobbar man på en redaktion har man ju alltid ögonen på sig, går ju inte att sitta där och äta smågodis och dricka kaffe och uppdatera facebook ännu en gång medan fotografer och chefer rusar runt.

Som frilans gäller det ibland att skaffa sig en egen plågoande. Okej, man kan köra sin vanliga, hederliga småhetsaruppmaningar, typ;

skriver jag inte får jag inga pengar

skriver jag inte får jag jobba i natt

skriver jag inte så missar jag deadlinen

skriver jag inte så kommer ångesten på besök, inte välkommen

skriver jag inte blir mina barn ensamma kvar på dagis, och kanske kommer polisen och sådär.

Eller så går man hela vägen. Ja, den finns nämligen; nätets egen superettriga chef: går att plocka rätt in i datorn: Write or die heter en osnäll app eller webbprogram som får dig att spotta ut texter. Det är helt enkelt en slags överjävlig eller bara jobbig väckarklocka för alla textskrivare med ”få -ur-sig-ångest”. ”Chefen” har tre lägen. Så det är bara tt välja styrkan i piskrappen;

Den snälla: Med jämna mellanrum dyker det upp en liten fin, småhärlig påminnelse om att nu vore det kanske bra att börja skriva lite.

Normalt chefsläge: Om man ihärdar med att inte skriva spelas ett högst otrevligt ljud upp.  Ljudet slutat först när man börjar skriva igen.

Och så tredje varianten, för den som verkligen drunknat i smågodis och skaparångest: Kamikaze-läget: när man pausar börjar skärmen först blinka och ändra färg för att sedan helt enkelt börja sudda ut ens text, radera den. Fatta!!!!

Till alla lägen kan man dessutom ställa in hur förlåtande eller överseende den lilla ettriga chefen ska vara, hur snabbt den ska börja djävlas med passiva och dagdrömmande journalister. Det är du som väljer! Förlåtande? Strikt? Elak, ond, djävlig!

Jag lovar, jag tänker prova dem alla. Jag börjar absolut med förlåtande, herregud, det är ju november. Då måste man vila lite, fundera och fila på orden. Eller!?

Ibland händer det. Man får syn på ett nytt ord, en ny tanke, en ny människa. Och världen lyfter lite, eller läggs kanske lite på sidan. Man får helt enkelt ett perspektivskifte.

Det hände mig igår. Jag gjorde en intervju med författaren Ida Linde (aktuell med sin bok En kärleksförklaring) för tidningen LevaPS! och som den författare hon är pratade vi om ordens betydelse, om hur stor kraft orden har på vår tanke, vår uppfattning och meningen med vårt liv. Vi drack kaffe och Ida rättade mig, eller nja, erbjöd mig ett nytt ord, ett annat ord för den gamla vanliga familjestressen som numera går under termen livspussel.

Memory, sa hon. Memory sa jag, och såg ungar och man och dammsugare och atp på dagis och jullov som utspridda bilder liggandes hemma på matbordet. Memory, där är det fritt att vända upp en bricka, kolla om den passar ihop med en annan bricka, och passar de inte ihop, så lägger man bara ner den där brickan igen. Helt enkelt släpper den och går vidare i hopp om nya kombinationer. Har rätt att misslyckas helt enkelt.

Så schysst, ett så mycket mer befriande sätt att se på livet än den stela fackligt myntade termen livspussel. TCO som lanserade begreppet inför valrörelsen 2002 äger till med ordet Livspussel, de har fått det registrerat som varumärke. De har alltså både uppfunnit ens ångest och äger rättigheterna till den. Snacka om köpt.

Men grejen är framför allt att ordet livspussel förutsätter att det finns ett paradisiskt familje- och yrkesliv framför våra näsor, att vi har alla delar men bara inte lyckats pussla in oss på den rätta vägen ännu, fått upp den sanna bilden. Och pusslar vi fel har vi ju misslyckats, fått ett defekt livspussel. Varit för korkade för att få ihop vårt eget Livspussel helt enkelt.

Memory däremot, är ju lite friare. Vissa kort går helt enkelt inte ihop förrän man testat några gånger, andra snor ens medspelare och ibland kan man få par i lycka av ren skär tur. Lite mer Knasiga familjen helt enkelt. Som livet är mest, typ.

Leif GW och jag. Jag vet inte hur det är för er men jag gillar honom, han är liksom någon slags konstant i mitt liv. Konstant hundblick, konstant patriarksävlig ton och konstant närvarande i media. Det känns tryggt i en mediavärld som är allt annat än utstakad. Vem ska skriva? Vem ska betala? Vem ska läsa?

 Och läsa förresten? Vill vi inte helst bara berätta vår egen story, shapa up vårt eget varumärke, via ett lagom personligt facebookliv och snygg livskarriär (som en läkare sa på radion apropå klass, dålig mat och övervikt, att de barn som är uppvuxna i Djursholm har typ större chans att göra en mer high level-livskarriär än ungarna i Botkyrka).

Leif GW däremot, han bara ångar på i sin ostajlade finlandsfärja till varumärke, helt självklar och sig själv, frossar i socker och gillar dansbandsmusik, medan kändistwittrare och coacher svallar förbi i hans kölvatten. Väjer inte undan, blir det jobbigt tar han det med en offentlig suck. Han vet vad han vill och har format sitt liv efter det.

Kaxigt tycker jag. Nu ska jag läsa hans nyutkomna självbiografi, en berättelse om den egna uppväxten, resan från det dåliga till det bra-iga, från luspank till svinrik tv-profil i konstant  jägarväst.  Och se hur han blev GW med svenska folket. Om äkthet och framgång.

Men, shit pommesfrites! så ser jag på hans hemsida att man nu kan köpa Leif GW bobblehead-dockan, en handmålad docka med guppande huvud, som det står i säljtexten, med jägarväst och allt, för 115 spänn. ”Äg din egen Leif GW Persson – i formatet 21X7 cm!” DoubblebobbleShit! Jag är blåst, GW-blåst. Paul Ronge och alla andra mediestylare, det är bara att lägga ner: GW is The Message.

Skådisar har basröst, simmare breda axlar och vad har vi journalister för kännetecken i människodjungeln? Gamnacke och sneda axlar! Och det är inte bara vårt yttre som får sig en känga av vårt tangentbordsslit ‒ vi riskerar t.o.m. att dö i förtid visar ny forskning. Doktoranden Elin Ekblom Bak på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, har under flera år studerat den nya orörligheten i arbetslivet (där ju vi journalister utmärker oss). Förutom att vara stillasittande akademiker är hon även småbarnsmamma och landslagsspelare i fotboll. Men även detta träningsess till nutidsmänniska, som tränar minst två timmar om dagen, hade alltså ett riskbeteende.
‒ Det räcker inte med att du cyklar till och från jobbet. Om du sedan sitter still timmarna däremellan löper du ändå en ökad risk att dö i förtid, säger Elin Ekblom Bak, i en intervju med tidningen Arbetsliv. Enligt doktorand Bak har djurförsök (hur nu de gick till?) visat att 3-4 timmar av obruten inaktivitet är direkt farligt för kroppen (sömn då? undrar vän av ordning) vilket också visat sig gälla för människor. Ju längre vi hänger framför datorn i sträck desto större är risken att dö i förtid. Dessutom blir vi fetare, får lättare diabetes, ökar risken för hjärt-kärlsjukdom och cancer läser jag i Läkartidningen. Hjälp!
Att hänga kvar framför datorn är alltså en riskfaktor för hälsan i stil med rökning, stress och högt blodtryck (alla tre dessutom klassiska murvelbeteenden). Alltså: även för den mest muskliga och flåsiga skribent äter kontorsstolen hälsa. Alla behöver ta en sväng till kopiatorn eller kollegan minst en gång i timmen. Själv dricker jag kaffe.
Och så har jag ett hemligt knep. Min handduk. För att få igång åtminstone halva kroppen. Jag gör det i all hemlighet på toan på vår osportiga frilanslokal. Fick handdukstipset av en sådan där ständigt alert personlig tränare. Så. Stå upp. Linda handduken runt händerna, sträck händerna över huvudet och försök slita itu den. Och så sänk armarna och fortsätt försök slita itu. Och upp igen. Öka! Blodcirkulationen är igång.
På måndag gör jag det igen, eller ja, kanske i varje fall efter nästa deadline, typ.