I går var det röd dag. Vilken – vete fan. Jag är nämligen inte religiös. Jag skiter i vilket.

Men en sak jag tror på, det är journalistik, och som journalist tänker man gärna lediga dagar: Perfekt, i dag har jag tid att ta in information, bra sådan. Jag kan lyssna på P1 hela förmiddagen…. Fast då glömmer man det där outhärdliga: ALLTID PRECIS NÄR MAN SÄTTER PÅ P1 STÅR DET NÅGON MED TILLGJORD RÖST OCH MÄSSAR, ALLTSÅ UTTALAR STORA INTETSÄGANDE ORD I SYFTE ATT DÖMA ANDRA. Jepp, högmässa. Då en präst ska stå och berätta hur syndiga vi varit. Hur dåliga vi är. Hur vi kan nå det ofattbara, det oförklarliga, bla bla valfritt vilka klyschor man kan stoppa in här, mervärdet genom att göra som prästen säger. Och endast så.

Jag blir galen varje gång. Min sambo blir galen varje gång. Det är som radioteater fast utan dramatisk poäng. Utan action. Utan insikter eller inspiration. VARFÖR måste högmässan ligga just i P1, undrar man? Varför inte i tex P2? De allra flesta P1-lyssnare vill ju faktiskt höra nyheter och hårda fakta. Dokumentärer, smarta kåserier, människor som har tänkt till, och tänker på något nytt spännande sätt. De vill inte höra att de är syndiga och att om de bara gör som kyrkan bestämt så kan de tvätta sig rena (utan att egentligen göra något åt själva ”synden”, nej det är bara att lalla på som vanligt för Jesus har ju redan förlåtit allting). Detta har vi redan hört i sisådär 2000 år.

Alltså – högmässa – inget fel, för dem som gillar det. Felet är att lägga det just i P1. Lägg någon annanstans. Snälla Sveriges Radio, ni har många intresserade lyssnare vars perfekta lyssningstid är röda dagar kl 11. Skräm inte bort dem då.

En av de bättre sakerna jag köpt den senaste tiden är
tidskriften är tidningen Johan & Martin för 100 kronor. I tidningshuvudet
beskrivs produkten som ”en tidning till stöd för de fängslade svenskarna i
Etiopien”. Det känns så klart bra att göra något som kan stödja ”Ogadensvenskarna”
som de också kallas.

Det är ett smart drag att skapa en tidning för deras sak –
inte bara för att det blir ett sätt att dra in pengar till advokatkostnader och
all annan nytta som pengarna kan göra. Det andra skälet är att genom att återpublicera
deras texter och bilder blir det väldigt tydligt att de verkligen är
journalister. När man ser deras fina reportage förstår man att just de varit
intresserade av att göra det riskfyllda jobbet i Etiopien. De drivs av ett
patos, de vill berätta om situationer som de flesta av oss inte vet någonting
om eller bara har en vag uppfattning.

Reportagen är hämtade från tredje världen. Som väntat blir
det en hel del korruption, fattigdom, orättvisor. Men ett av jobben sticker ut,
det handlar om hur det är att vara hårdrockare i Botswana. Inte alls något
eländesreportage vilket jag tycker är väldigt bra. Det blir så lätt att all
rapportering från Afrika handlar om katastrofer, krig eller diktatorer. Men
självklart finns det samtidigt vanliga liv med människor som har det hyfsat
stabilt och med andra drivkrafter än att klar sig undan svält eller krig.

I slutet av förra veckan gick Bonnier Tidskrifter ut med att 70 tjänster ska bort genom avgångserbjudanden. Detta rapporterade Garboiten Ana Udovic om i sitt blogginlägg i fredags. Hon anlitas just nu av Mama, och var alltså på plats när informationen om nedskärningen nådde medarbetarna. Även Resumé och Journalisten (med flera) rapporterade om dramatiken på Bonnier Tidskrifter.

Avgångserbjudande. ERBJUDANDE. Det låter ju fint. Tänk att få en hyfsad hacka av sin arbetsgivare som kan göra det möjligt för en att bli sin egen och kunna ägna sig precis åt det man själv vill…… Skriva om det man vill eller kanske sadla om till något helt annat som man gått och drömt  och som man nu äntligen får en chans att förverkliga!

Den inställningen skulle nog ledningsgrupperna på de stora tidningsförlagen önska att samtliga medarbetare hade. Då skulle det ju vara störtenkelt att göra sig av med kostsam personal när lönsamheten börjar svaja. Journalisterna skulle stå i kö för att tacka ja till avgångserbjudandet. En deal som ju rent av skulle vara en win-win där ledning och personal skulle skiljas som bästa vänner. Båda parter övertygade om att det är bäst för båda det som skett.

Och visst finns det säkert journalister som kan se något lockande i att kasta loss med försörjningen tryggad en viss tid framöver. För att vara anställd journalist på ett stort tidningsförlag är inte alltid den mest dynamiska och inspirerande arbetsmiljön. Branschkollegor vittnar om att det ibland kan kännas som att jobba i en fabrik, där tidningarnas allt överskuggande syfte är att dra in pengar till förlaget. Annonsförsäljning, kampanjer och events blir klart viktigare än journalistiken. Journalisternas uppgift blir att producera innehåll enligt löpandebandsprincipen till produkten = tidningen. Lönsamhet i all ära, men om den tidning man arbetar med saknar såväl redaktionell idé som inspirerande arbetsledare kan det kännas lätt själsdödande att harva på. Det var ju inte det här man drömde om när man valde journalistyrket.

Men – något som de flesta drömmer om, och många tar för självklart, är att ha en stabil ekonomi. Att tjäna så att man klarar sig, och gärna lite till. Och det gör man som fast anställd journalist. Man har en juste månadslön. Något man sannolikt inte går och tänker på och gläds åt vareviga dag. Men inför tanken på att plötsligt vara utan…….tror jag att många journalister tänker till både en och två gånger innan de väljer att acceptera ett avgångserbjudande och kasta sig ut i en frilanstillvaro som må vara fri, härlig och full av möjligheter att vara sin egen lyckas smed. Men som också är tuff, osäker och otrygg.

Och ni som tänker er för innan ni blundar och hoppar – det gör ni helt rätt i! Ni har allt att vinna på att inte romantisera en tillvaro som frilans, för att ni just nu är lite trötta på ert jobb på redaktion. Betänk att en frilansjournalist ska ligga i för kung och fosterland om hon ska kunna åtnjuta samma disponibla inkomst som en fast anställd journalist gör. Pengar är förvisso inte allt. Men trots att jag trivts med frilanslivet i dryga fem år kan jag definitivt drömma om en stabil månadslön ibland. Den gör nämligen att man slipper tänka på pengar. Man kan till fullo fokusera på självaste journalistiken. Vilket var anledningen till att åtminstone jag valde det här yrket. Hade jag älskat administration hade jag blivit ekonom.

Är du fullständigt utless och har närt planer på att säga upp dig länge och väl? Ja, då är det väl bara att tacka för dig och glädjas åt tajmingen med erbjudandet. Annars är det väl värt att tänka över om du är beredd att kasta redaktionsmiljön och den ekonomiska tryggheten över bord för en osäker tillvaro som frilans. Om du har ett val, vill säga.

En stor fördel med att sitta på frilanskontor är kollegorna. Hur katten står de ut som har kontor hemma? Att varje dag kunna mötas och prata om frilanslivets värden och våndor, men också om livet i övrigt förstås, är i alla fall för mig en omistlig del av min jobbtillvaro. För mig stod det klart redan innan jag ens var igång som frilans att jag ville sitta på kontor tillsammans med andra. Det var lika bra att satsa rejält från början, vad sparar man i kronor på att sitta hemma i stället? Kanske 2000 per månad. De pengarna har man dessutom snabbt igen genom alla de fördelar det innebär att vara en del av ett nätverk inom sin bransch, vilket man ju automatiskt blir när man delar kontor med andra yrkesverksamma.

Inte minst våndorna är en stor förmån att få dela. När vi bär varandras bördor blir de lite lättare, har jag lärt mig. Som till exempel när almanackan är lite för blank och idéerna tryter. Hjälp, då är det läskigt att vara frilans. Men när man fått prata av sig med en lyssnande kollega, så händer något. Inte sällan så tar den där lösa tanken som irrade runt i ens hjärna en form som kan bli en idé som kan bli ett nytt jobb. Ibland bara genom att man får formulera sig och sätta ord på tankarna. Ibland genom att ens kollega bollar tillbaka och hjälper en hitta tvisten eller idén.

Den senaste veckan har lite enkelt prat kollegor emellan lett till flera nya idéer som jag skickat till kunder. Med god respons från kunderna! Även juni och augusti ska nog kunna fyllas med jobb. Tack kära kollegor!

Det var frilansdagen i förra veckan. Jag ville gå, skulle gå, men… så jobbade jag dag och natt i två veckor och ändå var ett jobb inte riktigt klart och då fick jag helt enkelt bita i det mycket sura äpplet och stanna kvar på Garbo Reportage. Hur som helst verkar det ha varit välbesökt och lyckat.

Det visar inte minst Christoffer Hjalmarssons bild som är tagen på tillställningen. Han var där! Och han är också en av oss på Garbo. Här ser ni hur uppmärksamma alla är när Anna Lindmarker pratar (tydligen började hon frilansa redan i gymnasiet). Josefin Olevik pratade om hur man kan återvinna frilansjobb och så gick frilanspriset välförtjänt till Martin Schibbye och Johan Persson. Hade varit så roligt att vara där. Men, vad är väl en bal på slottet/frilansdag på Poppius…

Tack för bilden Christoffer Hjalmarsson! Och nästa år kommer jag verkligen att vara på plats.

Jag är återigen ”spion på redaktion”, eder utsända i den så kallade verkligheten bortom Garbo Reportage. Nu är det Bonnier Tidskrifter jag jobbar på, närmare bestämt Mama, i några veckor innan sommaren. Jag kom i onsdags. På torsdag morgon skulle jag klara mig själv eftersom de andra var kallade på krismöte.

Krisen var ingen mindre än den här. 70 tjänster ska bort. Det är ganska mycket det, med tanke på hur slimmade alla redaktioner redan är. Så stämningen var inte på topp i torsdags. Många spekulationer och funderingar på hur det kommer se ut framöver. Jag kan säga att det finns inte en enda onödig tjänst på Mama, i alla fall. Återstår i så fall att göra mindre ambitiösa tidningar. Vilket ju vore väldigt synd.

Tidningsdöden, tidningsdöden, tidningsdöden. Den är läskig för oss journalister. Men å andra sidan. Helt kommer tidningarna inte utrotas, men de kommer se ut på andra sätt i framtiden. Det är bara jobbigt att inte veta hur.

Den senaste tiden har jag retat upp mig rätt mycket på utförsäljningar
av vårdcentraler och allmännyttan samt idén att aktieägare ska tjäna pengar på
skolverksamhet. Snöar man in på sånt man tycker är fel är det lätt att känna
att utvecklingen går bakåt, att det bara blir sämre i samhället. Har man som
jag dragning åt nostalgi är det extra lätt att tänka i sådana banor.

Så ser jag på TV och nås av nyheten att USA:s president
Barack Obama personligen tagit ställning för samkönade äktenskap. När man
tänker på den typen av mentala förändringar i samhället blir det uppenbart att
väldigt mycket ändå går framåt i samhället. Det är egentligen ganska oerhört
att en amerikansk president gör ett sådant här uttalande.

Det finns så klart fortfarande en massa inslag i samhället
som diskriminerar homosexuella – men om jag tänker bakåt är det tydligt hur
mycket lättare det blivit att vara homosexuell. På de sista 30 åren har
mentaliteten ändrats drastiskt, massor av människor är öppet homosexuella.
Minns att varken Jacob Dahlin eller Sigsten Herrgårdh ansåg sig våga/kunna vara
öppna med sin läggning – trots att det var ganska uppenbart att de var bögar.
Att någon på min gymnasieskola Jakobsbergsskolan 1979 skulle komma ut som
homosexuell var något totalt otänkbart. Numera förekommer det på många håll att
unga människor som fortfarande är i skolåldern definierar som HBT-person.

Nu har det kommit forskning som bekräftar det vi frilansar vetat länge: det kan ge en kreativ kick att jobba på kafé. I DN jobb i helgen som gick presenterades de nya rönen på ett uppslag med stor bild på en intervjuad produktionsassistent på café String, ett café som ligger här i SoFo ett stenkast från Garbo reportages lokaler.

Det som gör att cafémiljön lockar fram kreativiteten är den lagom höga och varierande ljudridån av ”prat, kaffemaskiner och klirrande
koppar”. Genom att testa hur studenter på tre nordamerikanska universitet löste uppgifter i några olika miljöer, såg forskarna att resultaten blev både bättre och mer uppfinningsrika i de cafélika miljöerna. Lagom mycket ljud ger en sorts distraktion som stimulerar hjärnan och tankarna, vilket i sin tur ökar kreativiteten, blev slutsatsen.

I artikeln fanns också en enkät med tre chefer på olika företag, med frågan: Är det okej att jobba från ett kafé? Underliggande handlade förstås frågan om det är Ok att anställda jobbar på kafé. Jodå, två av tre svarade reservationslöst att bara man sköter sina arbetsuppgifter på bästa sätt. En chef slingrade sig och sa att om cafémiljöer är de bästa, så skapar de sådana miljöer på kontoret. Ni anar säkert vart jag vill komma. Just det. När jag som frilans behöver ny inspiration och kreativitet, och därför bestämmer mig för en förmiddag på kafé, så behöver jag inte vare sig fråga eller informera någon chef.

Det är en av frilanslivets alla lyxiga förmåner. Någon av de närmaste dagarna tänker jag ta med mig datorn och sätta mig på ett kafé i närheten. Kanske det nyöppnade i 50-talsstil som ligger ett par kvarter bort. Och jag tänker inte fråga någon om lov.

De första tre bokstäverna i frilansjournalist bildar ordet ”fri”. Det låter härligt, men betyder väl egentligen att man inte är anställd av någon. Man är sin egen. Något som både kan ha för- och nackdelar.  När det gäller det ekonomiska kan det vara tufft att vara sin egen. Att veta att man är helt och fullt ansvarig för intjänandet av varendaste krona på lönekontot. Att det gäller att planera för sommarsemestern, så att pengarna räcker både under ledigheten och efter, tills man kommer i gång och börjar tjäna pengar igen.

Men de stunder man har möjligheten att styra över sin egen tid då är det härligt att vara frilans. När det uppstår luckor mellan olika deadlinerallyn och man faktiskt kan välja att ägna en eller ett par dagar åt något annat än att sitta på kontoret och tänka jobb. Lyxen att emellanåt fritt kunna disponera sin tid är nog den som många frilansare skulle ha svårast att avvara om frilanslivet skulle bytas ut mot en fast anställning.

Förra veckan tog jag tillfället i akt att gå loss rejält. Jag hade precis avslutat ett jobbsjok och hade lite marginal till nästa omgång artiklar.

Så – jag passade på att:

• Vara ledig på Valborg, vilket resulterade i en skön långhelg på landet. Lunchlådan i Garbos kök byttes mot sillunch på altanen i solskenet.

Sillunch på Ornöaltanen

• Vara med min sexåriga dotter Sonja på dagis under onsdagen. Jag fick följa med på klassisk konsert för barn med en frackklädd Staffan Scheja, äta god laxlunch och konversera med barnen om ditt och datt, somna på vilan medan någon fröken läste Kalle & Chokladfabriken, vara med när Sonja och Annabelle letade insekter på gården och äta mellanmål ute.

Insektsjakt på dagisgården

• Åka och hälsa på pappa i Uppsala på torsdagen.

Kaffe hos pappa i takfläktens ljumma bris

Fredagen inleddes med en förmiddag på Stadsbibliotekets tidningsavdelning tillsammans med kollegan Ulrika, för att hitta nya tidningar att skriva för. En sorts inspirationsexpedition som förvisso faller under rubriken arbete, men som sällan blir av i bråda tider.

Vad inspirationen anbelangar tror jag att en dag på Sonjas dagis och ett besök hos pappa kan ge väl så många tankar och impulser som ett gäng tidningar på Stadsbiblioteket. Nu gäller det att omsätta inspirationen till artikelidéer som ger reda pengar. Nu återstår dryga sju veckor till sommarsemestern. Ready, steady, go!

Jag har skrivit en text som blivit otroligt läst för en gångs skull! Folk hör av sig, okända, kända (alltså kompisar), det twittras en hel del och hålls på. Riktigt kul faktiskt. Ni får gärna läsa den, den finns här. Orsaken till att den blev bra var för att jag jobbade arslet av mig. Varken mer eller mindre.

Problemet – jag vet, det har påtalats förut – är att ingen tidning vill betala för journalister som jobbar arslet av sig. Den här artikeln fick jag betalt motsvarande FYRA ARBETSDAGAR för (enligt Journalistförbundets rekommenderade taxa för frilansjournalister). Ha ha ha ha ha! Vilket osannolikt skämt. Bara att komma på vinkeln och vilka bitar som måste med tog fyra hela arbetsdagars grubblande, kan jag säga. På det ska cirka 10-15 personer intervjuas, cirka 5 böcker läsas, det ska skrivas låååång text som ska dubbelkollas och skrivas om ett antal gånger. Så jag tror vi snackar om att jag borde ha betalt för omkring 14 dagars arbete om det skulle vara adekvat.

Vi måste börja ha stipendier för journalistik. Konstigt nog. Eftersom journalistik publiceras i vinstdrivande företag.