Men en sak jag tror på, det är journalistik, och som journalist tänker man gärna lediga dagar: Perfekt, i dag har jag tid att ta in information, bra sådan. Jag kan lyssna på P1 hela förmiddagen…. Fast då glömmer man det där outhärdliga: ALLTID PRECIS NÄR MAN SÄTTER PÅ P1 STÅR DET NÅGON MED TILLGJORD RÖST OCH MÄSSAR, ALLTSÅ UTTALAR STORA INTETSÄGANDE ORD I SYFTE ATT DÖMA ANDRA. Jepp, högmässa. Då en präst ska stå och berätta hur syndiga vi varit. Hur dåliga vi är. Hur vi kan nå det ofattbara, det oförklarliga, bla bla valfritt vilka klyschor man kan stoppa in här, mervärdet genom att göra som prästen säger. Och endast så.

Jag blir galen varje gång. Min sambo blir galen varje gång. Det är som radioteater fast utan dramatisk poäng. Utan action. Utan insikter eller inspiration. VARFÖR måste högmässan ligga just i P1, undrar man? Varför inte i tex P2? De allra flesta P1-lyssnare vill ju faktiskt höra nyheter och hårda fakta. Dokumentärer, smarta kåserier, människor som har tänkt till, och tänker på något nytt spännande sätt. De vill inte höra att de är syndiga och att om de bara gör som kyrkan bestämt så kan de tvätta sig rena (utan att egentligen göra något åt själva ”synden”, nej det är bara att lalla på som vanligt för Jesus har ju redan förlåtit allting). Detta har vi redan hört i sisådär 2000 år.

Alltså – högmässa – inget fel, för dem som gillar det. Felet är att lägga det just i P1. Lägg någon annanstans. Snälla Sveriges Radio, ni har många intresserade lyssnare vars perfekta lyssningstid är röda dagar kl 11. Skräm inte bort dem då.

Det är ett smart drag att skapa en tidning för deras sak –
inte bara för att det blir ett sätt att dra in pengar till advokatkostnader och
all annan nytta som pengarna kan göra. Det andra skälet är att genom att återpublicera
deras texter och bilder blir det väldigt tydligt att de verkligen är
journalister. När man ser deras fina reportage förstår man att just de varit
intresserade av att göra det riskfyllda jobbet i Etiopien. De drivs av ett
patos, de vill berätta om situationer som de flesta av oss inte vet någonting
om eller bara har en vag uppfattning.

Reportagen är hämtade från tredje världen. Som väntat blir
det en hel del korruption, fattigdom, orättvisor. Men ett av jobben sticker ut,
det handlar om hur det är att vara hårdrockare i Botswana. Inte alls något
eländesreportage vilket jag tycker är väldigt bra. Det blir så lätt att all
rapportering från Afrika handlar om katastrofer, krig eller diktatorer. Men
självklart finns det samtidigt vanliga liv med människor som har det hyfsat
stabilt och med andra drivkrafter än att klar sig undan svält eller krig.

Avgångserbjudande. ERBJUDANDE. Det låter ju fint. Tänk att få en hyfsad hacka av sin arbetsgivare som kan göra det möjligt för en att bli sin egen och kunna ägna sig precis åt det man själv vill…… Skriva om det man vill eller kanske sadla om till något helt annat som man gått och drömt  och som man nu äntligen får en chans att förverkliga!

Den inställningen skulle nog ledningsgrupperna på de stora tidningsförlagen önska att samtliga medarbetare hade. Då skulle det ju vara störtenkelt att göra sig av med kostsam personal när lönsamheten börjar svaja. Journalisterna skulle stå i kö för att tacka ja till avgångserbjudandet. En deal som ju rent av skulle vara en win-win där ledning och personal skulle skiljas som bästa vänner. Båda parter övertygade om att det är bäst för båda det som skett.

Och visst finns det säkert journalister som kan se något lockande i att kasta loss med försörjningen tryggad en viss tid framöver. För att vara anställd journalist på ett stort tidningsförlag är inte alltid den mest dynamiska och inspirerande arbetsmiljön. Branschkollegor vittnar om att det ibland kan kännas som att jobba i en fabrik, där tidningarnas allt överskuggande syfte är att dra in pengar till förlaget. Annonsförsäljning, kampanjer och events blir klart viktigare än journalistiken. Journalisternas uppgift blir att producera innehåll enligt löpandebandsprincipen till produkten = tidningen. Lönsamhet i all ära, men om den tidning man arbetar med saknar såväl redaktionell idé som inspirerande arbetsledare kan det kännas lätt själsdödande att harva på. Det var ju inte det här man drömde om när man valde journalistyrket.

Men – något som de flesta drömmer om, och många tar för självklart, är att ha en stabil ekonomi. Att tjäna så att man klarar sig, och gärna lite till. Och det gör man som fast anställd journalist. Man har en juste månadslön. Något man sannolikt inte går och tänker på och gläds åt vareviga dag. Men inför tanken på att plötsligt vara utan…….tror jag att många journalister tänker till både en och två gånger innan de väljer att acceptera ett avgångserbjudande och kasta sig ut i en frilanstillvaro som må vara fri, härlig och full av möjligheter att vara sin egen lyckas smed. Men som också är tuff, osäker och otrygg.

Och ni som tänker er för innan ni blundar och hoppar – det gör ni helt rätt i! Ni har allt att vinna på att inte romantisera en tillvaro som frilans, för att ni just nu är lite trötta på ert jobb på redaktion. Betänk att en frilansjournalist ska ligga i för kung och fosterland om hon ska kunna åtnjuta samma disponibla inkomst som en fast anställd journalist gör. Pengar är förvisso inte allt. Men trots att jag trivts med frilanslivet i dryga fem år kan jag definitivt drömma om en stabil månadslön ibland. Den gör nämligen att man slipper tänka på pengar. Man kan till fullo fokusera på självaste journalistiken. Vilket var anledningen till att åtminstone jag valde det här yrket. Hade jag älskat administration hade jag blivit ekonom.

Är du fullständigt utless och har närt planer på att säga upp dig länge och väl? Ja, då är det väl bara att tacka för dig och glädjas åt tajmingen med erbjudandet. Annars är det väl värt att tänka över om du är beredd att kasta redaktionsmiljön och den ekonomiska tryggheten över bord för en osäker tillvaro som frilans. Om du har ett val, vill säga.

Inte minst våndorna är en stor förmån att få dela. När vi bär varandras bördor blir de lite lättare, har jag lärt mig. Som till exempel när almanackan är lite för blank och idéerna tryter. Hjälp, då är det läskigt att vara frilans. Men när man fått prata av sig med en lyssnande kollega, så händer något. Inte sällan så tar den där lösa tanken som irrade runt i ens hjärna en form som kan bli en idé som kan bli ett nytt jobb. Ibland bara genom att man får formulera sig och sätta ord på tankarna. Ibland genom att ens kollega bollar tillbaka och hjälper en hitta tvisten eller idén.

Den senaste veckan har lite enkelt prat kollegor emellan lett till flera nya idéer som jag skickat till kunder. Med god respons från kunderna! Även juni och augusti ska nog kunna fyllas med jobb. Tack kära kollegor!

Medierekryteringsbyrån Triby ställde tre snabba frågor till mig just för att jag fått stort uppmärksammande i bloggsvären för mitt kreativa tänkande och användande av nya medier som Pinterest och Instagram i mitt arbete som PR-ansvarig för Beyond Retro. 

- På vilket sätt har du använt Pinterest och Instagram i ditt PR arbete? 
Anledningen till att jag valt att använda mig av Pinterest och Instagram för Beyond Retro’s räkning är (förutom det faktum att jag själv älskar bilder!) för att det är ett hav av inspiration. Första gången jag loggade in på Pinterest satt jag i timmar och kunde verkligen inte få nog, det är något vi som företag måste ta till vara på för att tilltala användarna och i det långa loppet våra kunder. Det visuella måste alltid gå först, för det är just det man vill åt när man använder sig av Instagram och Pinterest. Jag har valt att skapa många olika boards på Beyond Retro’s Pinterest, just för att valmöjligheten för användarna ska finnas där; man ska följa det som värmer en i hjärtat och det som man gärna vill sprida vidare.

Beyond Retro’s Instagramkonto sköts av många personer i företaget. Jag har engagerat alla våra butiker för att kunna visa de mest attraktiva produkterna vi har i butik precis just nu. Både Pinterest och Instagram handlar såklart för oss om att sprida våra produkter, men inte först och främst. Det är snarare ett verktyg för oss att hjälpa våra kunder att hitta i den stora djungeln vintageshopping faktiskt kan vara. Till exempel kan du på Pinterest följa ”People wearing Beyond Retro”, ett utmärkt sätt för oss att inspirera andra genom att till exempel uppmärksamma bloggares outfits med våra kläder.

Instagram fungerar fantastiskt bra för oss då vi som butik gör jobbet för en del av våra kunder. De vet vad de letar efter, och vi hittar det åt dem. Det är en fantastiskt chans för oss som företag då många personer som besöker Beyond Retro upplever att det är så mycket kläder i våra butiker, att de inte vet var de ska börja. Sedan är Beyond Retro dessutom väldigt personliga, vi tycker om att visa personalens dagens outfit, bilder från personalfesten, events osv. Kort och gott kan man väl säga att vi använder oss av kanalerna för att sprida våra produkter, men alltid med det visuella och användarnas önskemål i absolut fokus.

- Vilken spridning/effekt har det gett?
Vi startade vårt Instagramkonto i augusti 2011 och vi trodde att vi såg en Instagram-boom redan då, vad vi inte visste var att den skulle fortsätta med ännu större kraft (och den är fortfarande inte över). Spridningen för oss är fantastisk, vi får nya följare varje dag, vi kommunicerar mer än någonsin med våra kunder och vi ger dem tips och inspiration vilket vi märker att de uppskattar. Pinterest växer sakta men säkert, och det härliga där är kanske just det att man kan välja vilka boards man vill följa – man väljer sin inspiration. Jag tror över lag att kunder uppskattar ett kreativt företag som är villiga att testa nya vägar, som lyssnar och som inte gör saker ”bara för att man ska”, vilket är något jag och Beyond Retro jobbar mycket med. Hur länge just Instagram och Pinterest håller i sig vet ingen, men jag tror absolut inte att detta är det sista vi ser av bildkommunikation i sociala medier.

För Beyond Retro som arbetar mycket med events, har Instagram dessutom en annan aspekt. Ett Instagram-vänligt event är nämligen nyckeln till enorm spridning, något vi inte alls kunnat se på samma sätt tidigare gonom till exempel Twitter.

- Vad bör man tänka på med användande av Pinterest/Instagram i pr-sammanhang? Tips?
Självfallet är det olika beroende på vilket företag man jobbar för, vad man vill presentera och hur man vill göra det. Över lag tror jag att man ska försöka vara så orädd som möjligt, våga visa, våga vara transparenta. Vara lyhörda och lyssna på det användarna vill ha. Jag tycker att det är viktigt att understryka att bildkommunikationskanaler som Pinterest och Instagram handlar om det visuella, det är inte en plats för företag att pusha ut senaste nytt från sina webbshopar i hopp om att få nya kunder. Om man utgår från det man själv som person skulle uppsklatta med en sån här kanal och försöker applicera det på det företag eller organisation man arbetar för, så tror jag att man kommer långt. Jag tycker mig se en ganska tydlig förändring på Pinterest allt eftersom det kommer fler och fler användare; min feed fylls av produkter märkta med prislappar och länkar till externa webbshoppar. Är det något jag råder andra att inte göra, så är det att hamna i den fällan. Det finns kanske inget som är så oinspirerande som påprackande säljannonser i ett sånt här forum. Förutom det – go wild!

Tävlingen går ut på att skildra en fotografs vardag. Och det oavsett om du skildrar en pressfotograf, reklamfotograf, skolfotograf eller någon annan typ av fotograf. Vinnaren får ett dagsarvode enligt Svenska Fotografers Förbunds (SFF) rekommendation, det vill säga 12 000 kronor.

Det visar inte minst Christoffer Hjalmarssons bild som är tagen på tillställningen. Han var där! Och han är också en av oss på Garbo. Här ser ni hur uppmärksamma alla är när Anna Lindmarker pratar (tydligen började hon frilansa redan i gymnasiet). Josefin Olevik pratade om hur man kan återvinna frilansjobb och så gick frilanspriset välförtjänt till Martin Schibbye och Johan Persson. Hade varit så roligt att vara där. Men, vad är väl en bal på slottet/frilansdag på Poppius…

Tack för bilden Christoffer Hjalmarsson! Och nästa år kommer jag verkligen att vara på plats.

Krisen var ingen mindre än den här. 70 tjänster ska bort. Det är ganska mycket det, med tanke på hur slimmade alla redaktioner redan är. Så stämningen var inte på topp i torsdags. Många spekulationer och funderingar på hur det kommer se ut framöver. Jag kan säga att det finns inte en enda onödig tjänst på Mama, i alla fall. Återstår i så fall att göra mindre ambitiösa tidningar. Vilket ju vore väldigt synd.

Tidningsdöden, tidningsdöden, tidningsdöden. Den är läskig för oss journalister. Men å andra sidan. Helt kommer tidningarna inte utrotas, men de kommer se ut på andra sätt i framtiden. Det är bara jobbigt att inte veta hur.

Så ser jag på TV och nås av nyheten att USA:s president
Barack Obama personligen tagit ställning för samkönade äktenskap. När man
tänker på den typen av mentala förändringar i samhället blir det uppenbart att
väldigt mycket ändå går framåt i samhället. Det är egentligen ganska oerhört
att en amerikansk president gör ett sådant här uttalande.

Det finns så klart fortfarande en massa inslag i samhället
som diskriminerar homosexuella – men om jag tänker bakåt är det tydligt hur
mycket lättare det blivit att vara homosexuell. På de sista 30 åren har
mentaliteten ändrats drastiskt, massor av människor är öppet homosexuella.
Minns att varken Jacob Dahlin eller Sigsten Herrgårdh ansåg sig våga/kunna vara
öppna med sin läggning – trots att det var ganska uppenbart att de var bögar.
Att någon på min gymnasieskola Jakobsbergsskolan 1979 skulle komma ut som
homosexuell var något totalt otänkbart. Numera förekommer det på många håll att
unga människor som fortfarande är i skolåldern definierar som HBT-person.

I går skrev Medievärlden om Fritidsresor som satsar på egenproducerad webb-tv istället för annonser eller PR mot lokalpressen. Det är inte bara en satsning som ger högre effekt – det är också en mycket lägre kostnad. ROI (Return On Investment) når svårmatchade siffror.

”Därför kommer nog trenden att allt fler företag testar att producera inslag att fortsätta. Men det finns fler orsaker tror Lottie Knutson: 
– Många är trötta på att få medierna intresserade av vad man vill säga. Och då väljer man att kommunicera själv! 

Bingo!