15-fikat rann ut i sanden. Som de frilansare vi är var det uppenbarligen för uppstyrt för oss. Och tydligen har vi numera lärt oss hantera pratet – utan att på något sätt ha slutat med det – för det var längesen det ventilerades något missnöje om detta. Nu blir det oftare en finkaffe – från moccabryggaren – efter lunchen, som ofta intas gemensamt i köket.

Men i dag! I dag kopplade Anders ett fast grepp om fettisdagsfrågan och initierade en gemensam semmelfika kl 15, på Garbos bekostnad. Anders är vår skattmästare, så är det någon som vet vad finanserna tillåter så är det han, och nu fanns det utrymme att festa loss.

Tjohooo! En kanonidé! Tyckte alla. Men ingen hade riktigt tid att gå och handla. Däremot hade flera Garboiter åsikter om var man absolut INTE kunde inhandla semlorna. På vår mest närbelägna matbutik Konsum, till exempel. ”Deras semlor är förfärliga! Helt bortkastade kalorier!”, tyckte någon. Det säkraste kortet inom räckhåll var Gunnarsons konditori, kunde vi enas om. En bit längre bort än Konsum, och betydligt dyrare semlor, men också myyyyycket godare!

Vad gör då Anders? Lackar ur för att hans otacksamma kollegor varken vill hjälpa till med inköp eller nöjer sig med de semlor som finns på nära håll? Nej, alls icke. Anders stegar helt sonika i väg till Gunnarsons och återvänder med fem härliga semlor i en rosa kartong. Anders – vår semmelhjälte!

Så blev det bryggkaffe och finsemla i den grå soffan. Och semlan, Gunnarsons klassiska variant, var verkligen god. Aaaahhh! Mums! Perfekt grädde och massor av god mandelmassa. I år fick den en trea i betyg i Svenska Dagbladets test. Enligt mig är den värd en fyra – allraminst.

Semmelhjälten Anders (t v) och en njutningsfullt mumsande Magnus

Försvinnande gott! Magnus t v och Ulrika.

OBS! Om det finns någon som liksom jag levt i villfarelsen att startskottet för semmelätandet sker i dag, på fettisdagen, och pågår sedan varje tisdag fram till påsk – varde ljus! I själva verket, har Ulrika nu berättat,  ska semlorna enligt traditionen ätas på tisdagarna under februari månad, och sista semlan intas på fettisdagen. För efter det så kommer fastan!

I morse vaknade en av mina tvillingsöner med feber. Typiskt, just denna vecka då jag har deadline på en stor, svår artikel, plus en del annat. Jag har helt enkelt inte tid att vabba… Idag blev det maken som fick vara hemma med den lilla sjuklingen och hans än så länge friska bror. Imorgon blir det min tur, om de inte kryat på sig.

Nu gäller det att skriva så pennan glöder.

Den här arbetsveckan kommer att vara stenhård. Det ska samlas mängder av information för en stor artikel. Dessutom måste en annan artikel underhållas, matas på med lite redaktörskontakter, lite research, några samtal, sökande efter intervjupersoner. Dessutom ska texter till ett annat projekt redigeras, parallellt.

Ja, jag får panik. Jag är inte cool med ketchupeffekten, trots år av tillvänjning. Ketchupeffekten är frilanstillvarons stora – gigantiska – baksida. Först kommer inget (eller, först är det ganska lugnt makligt tempo på antalet texter som ska produceras), sedan inget (och då kanske man börjar få panik, nu tjänar jag för lite pengar!!) och så kommer allt. Precis allting samtidigt, man är som fångad i en jobbstorm och håller på och syr ihop sin tillvaro som en dåre. Sitter på kvällarna och skriver och skriver och skriver, sitter hela dagarna och gör intervju på intervju på intervju.

Men framsidan. Den kommer när man gjort den där enorma insatsen. Och kanske är tillbaka i ingenting. Om man lärt sig att börja njuta av ingentinget, klarar att ha is i magen och softa. Jaha, ingen vill ha artiklar just nu? Då sätter vi upp skylten ”gone fishing”. Glider runt, tränar, tar en frukost på kafé, läser en bok, drar en sväng till bibblan, shoppar något billigt krafs till garderoben, åker på landet.

Då ångrar man ingenting.

(Särskilt när man vet att helgen som kommer blir helt befriad från städ, tvätt och storhandling.)

1. Vi har tillgång till skärmar dygnet runt. Dator, TV, mobil, läsplattor. En studie visade nyligen på att 16.6% av den tid människor spenderade på internet under 2011 spenderades på sociala medieplattformar. Alla är med och skapar innehållet – och både konsument och företag kan interagera och engagera sig i samma sfär. Hur ska man som PR-konsult dra nytta av den digitala mötesplats där allt innehåll skapas och distribueras? Hur når man och engagerar sin målgrupp på ett plattform där så många andra aktörer redan verkar?

2. Mätning – betalt, ägt, förtjänat / paid, owned, earned media (P.O.E.M). I sociala medier går det både att köpa annonser, skapa en egen sida och få andra att dela det innehållet man själv skapar. Det blir en balansgång mellan tre aspekter där målet givetvis blir att uppnå så mycket ”förtjänat” medieutrymme som möjligt. Under projektet Mr Green Show som jag varit engagerad i under februari månad har målet varit att få användare på sajten att dela med sig av de youtubeklipp vi filmat runtom i Sverige – att få användarna att själva se och skapa ett mervärde av filmerna och självmant dela med sig av underhållning. För att skapa uppmärksamhet har vi några annonser som syns på Facebook, med inriktning på den målgrupp vi försöker engagera i de tio städer vi har besökt, samt att vi på vår egna sida på Facebook kan berätta mer ingående om projektet och dela favoritklipp. Det mest fascinerande är ändå att se vad användarna själva gör. Och att vi, två veckor efter projektets start, redan har fått över 23000 views på vår Youtubekanal.

3. Hitta inflyttelserika människor och bonda. Det finns engagerade användare i alla sociala medier. Många av dem som säkert har precis samma tankar, ambitioner och mål som dig. Hitta dem, och bygg en relation med dem online. Personligen har jag en grupp människor på Twitter - både sådana jag lärt känna i offline och online – som jag vet att jag kan vända mig till med frågor kring stort och smått. Hur översätter man bäst ett specifikt branschord ord till engelska, vilka sidor kan jag få reda på mer information om ett visst ämne på, vem kan jag vända mig till om jag har frågor om ett speciellt område. Personer som precis som jag ofta är online och alltid villiga att hjälpa till och svara på frågor om områden som engagerar dem. Av den anledningen känner jag alltid en trygghet i att jag klarar av nya arbetsuppgifter – för även om jag själv inte har erfarenhet av dem vet jag att någon av mina ”peeps” som Mashable kallar dem, kommer att ha mer koll än mig.

4. ”The Rise of Fanwomen”. Den digitala arenan är kvinnornas arena! Något som jag insåg ganska tidigt när jag själv blev aktiv – fördelningen mellan inflyttelserika män och kvinnor är relativt jämn. Och oavsett kön har du möjlighet att få samma inflyttande och respekt, särskilt på Twitter. Hela stämningen är ganska könsneutral när det kommer till jobbrelaterade frågor – då handlar det om kunskap, erfarenhet och insikter, inte om huruvida du är man eller kvinna. Bloggvärlden är ett annat exempel, och Mashable lyfter fram Pinterest där kvinnor får mycket utrymme. Själv följer jag med spänning konton som @TrulyTherese @jennystromstedt @mymlan @Britstakston för att nämna några.

5. Mindre men duktigare team. Pr-avdelningar består av färre människor, men med bredare kunskaper och med fler automatiserade lösningar för tex mätning. Något jag själv använder mig flitigt av är möjligheten att tidsinställa, att få notifications direkt på mobilen från sociala medier, att dagligen ta emot rapporter från google alerts och summify. På så vis vet jag att jag ständigt har koll på egen hand, samt att jag får en sammanfattning kring vad som är populärt bland de jag följer just nu. Jag har sökningar på alla företag jag jobbar med och kan på ett enkelt sätt övervaka både deras aktivitet, vad folk säger direkt till dem samt vad folk säger om dem, eller om områden som de är intresserade av. Min livlinja: Tweetdeck.

En kort sammanfattning av Digital PR baserad på Mashables framtidstankar – i samband med mina personliga erfarenhet.

(Text skriven på emeliefagelstedt.com)

Nu skriver Dagens Media att Bambuser är avstängt i Syrien. Det innebär att linan till Syrien stängts ner, noll censur råder inte längre. Samma nyhet går även att läsa i #Ajour. Bambuser skriver på Twitter:

@Bambuser BLOCKED IN #SYRIA – Syrians can no longer access bambuser.com or use #Bambuser app on Syrian 3G. Pls RT

När demokratiska verktyg stängs av. I den arabiska revolutionen har sociala medier blivit ett av de viktigaste verktygen för att förmedla till omvärlden vad som faktiskt sker inne i länderna. Det började med Egypten, varefter jag kunde ställa frågan förra våren: Vad spelade störst roll: Traditionella medier eller sociala medier?

Betydelsen av sociala medier blir allt mer påtaglig inom politiken. Därav blir det allt viktigare för förtryckande ledare att försöka stänga ner det kommunikationsverktyget som befolkningen har med omvärlden.

*Bambuser: Live video streaming from your mobile phone or webcam.

Det jag vill skryta med är en grej vi genomför då och då på Garbo Reportage, ända sedan 2004 (då hette vi Hökens gata Reportage, eftersom vi låg på Hökens gata vid Mosebacke), på initiativ av Ann och Martin om jag inte minns fel, nämligen Debattpub! Då vi bjuder in någon som föreläser om ett ämne som journalister är intresserade av. Sist pratade vi ju om ifall det var journalisternas fel att SD kom in i riksdagen. Nu var ämnet ett annat: Nämligen ”Tidningsdöden, finns den?” Inbjuden var Åsa Holmström, som bland annat sitter i Sveriges Tidskrifters styrelse, och har haft chefsjobb på Bonnier Tidskrifter och nyligen var förlagschef på LRF Media, dock sparkades hon och två till i ledningen i november förra året, de fick gå omedelbart efter beskedet – bara som ett litet smakprov på vad som händer ibland i vår bransch (läs mer här).

Vi åt lite indisk hämtmat, bjöd vår talare på vin (enda ersättningen) och så kom publiken, 20–25 personer, och Åsa med moderator Isabella kunde berätta vad hon trodde om framtiden, och hon fick många frågor under föreläsningens gång. Ungefär så här:

Hur ser marknaden ut?
I dag finns det faktiskt 10 000  tidningar i Sverige. Av dem är 6 000 kommersiella (övriga är infoblad, medlemsblad och så vidare). 40–60 procent av befolkningen läser tidningar i vårt land, vilket gör att vi ligger i topp bland världens tidningsläsare. Höga siffror även i våra nordiska grannländer samt Storbritannien och Tyskland, mfl, men allt färre tidningsläsare ju längre söderut i Europa vi kommer. Svenskar gillar sina tidningar, har ett värde som en guldstund, man slår sig ner med sin tidning efter jobbet.

Kommer de fortsätta göra det?
Ja, Åsa tror att papperstidningar kommer att finnas kvar, särskilt hobbytidningar, som handlar om våra specialintressen, båtar, inredning (en boom kom ju här, finns nu över 100 inredningstidningar!), hembakt – förlagen söker hela tiden efter vad folk är intresserade av – åtminstone intressen som går att kombinera med en annonsmarknad. Däremot kan dagspress få svårare att överleva eftersom de delger nyheter, och nyheter går så snabbt att tillskansa sig på nätet.

Håller papperstidningarna på att dö?
Svar nej, säger Åsa Holmström. Det startas fortfarande nya tidningar hela tiden och antalet ökar. Det läggs visserligen ner en massa tidningar, men det startar fler tidningar än det läggs ner. Däremot minskar antalet läsare per tidning.

Varför minskar läsarna?
Antalet läsarna minskar inte, egentligen, men eftersom antalet tidningar är fler så blir det färre läsare per tidning – vilket får konsekvenser för annons, budget, med mera. Sedan görs det fler undergroundtidningar i dag, garagetidningar, som tex Filter, och de konkurrerar ju med de stora förlagens tidningar, menar Åsa. Samtidigt – garagetidningarna behöver inte bry sig om att handikappanpassa lokaler osv, sådant som stora förlag måste räkna in i sina kostnader.

Varför ökar inte budgeten, alltså varför ger man inte ordentligt betalt till frilansar? (Arvodena har legat stilla eller minskats på många redaktioner)

De stora förlagen har ett vinstkrav, tex har LRF Media vinstkrav på 10 procent. Samtidigt är inte alla deras tidningar några kassakor – men ofta har förlagen bara ett fåtal stora tidningar, kanske bara en, som verkligen bringar in pengar, som Land (LRF) eller Amelia (Bonnier Tidskrifter), tex. Åsas bästa råd är att ta ordentligt betalt av de rika tidningarna.

Men de anställda journalisternas löner ökar ju?

Visst, de ökar enligt överenskommelse mellan fack och arbetsgivare. Men samtidigt sker stora nedskärningar på redaktionen, så alla får arbeta hårdare. Vilket också kan ge mindre läsning i tidningarna, alltså färre reportage och mindre bearbetade texter.

Vilket i sin tur kan göra att läsarna sviker, väl?
Nja, jo, kanske det.

Utbildas alldeles för många journalister?

Ja, det gör det. Alldeles för många journalister. Det är också en orsak till att det blir svårt att ta betalt, när nyutexaminerade journalister gör frilansjobb billigare än de etablerade så dumpar de marknaden.

Ja, sedan tackade vi Åsa för att hon kom med en stor applåd.

Så fortsatte pubkvällen med ytterligare vin- och öl-pimplande och prat om helt andra saker. Som våra bästa raggningstips, till exempel. Även det intressant! Helt oväntade tips kom upp. Kvällens bästa var nog detta: Att vara väldigt öppen, från början. Att berätta om hur man mår, även om man mår skit, från första dejten=halva inne/på väg in (beroende på kön om vi ska tänka heteronormativt).

Ja, det var dagens rapport från Garbo, trevlig helg på er.

Skriver man regelbundet krönikor eller bloggar är det svårt att komma ifrån tyckandet och det kan ju så klart finnas kvalité i det också. Men låt mig aldrig glömma de här tankarna. ”Göra saker”, ”uppleva saker”. Komihåg!

Kunde inte det vara ett uppslag för nöjesjournalistiken? Vad GÖR show business-industrin med människor egentligen? Varför är det så många som hamnar i drogberoende, dör för tidigt, inte klarar av varaktiga kärleksrelationer…? Är det ett pris man måste räkna med att betala om man siktar mot toppen? Eller, det kanske inte är så många, procentuellt sett? Det vore intressant att läsa om hur mycket större ohälsan och dödligheten är bland dem som jobbar inom showbiz (och i synnerhet i stjärnskiktet), och i så fall varför den är det. Kanske skulle det leda till att Socialstyrelsen måste utfärda varning mot att delta i Idol och Melodifestivalen. Varning: Ett framgångsrikt liv som popsångare kan också leda till för tidig död. Men kanske vill vi inte veta, vi vill ha den sockriga alternativt skvallriga rapporteringen om stjärnornas på ytan glamourösa liv.

Då tänkte jag, konstigt nog, eftersom jag försöker leva på journalistik: Rätt åt oss. Ibland tycker jag nämligen det. Fan vad mycket skit vi producerar, vi journalister. När det är så lätt att göra BRA. Och så slarvar vi bort det, genom att hasta oss igenom researchen, bara gå på pressutskick, inte använda historiska återblickar eller ANSTRÄNGA OSS för att hitta det där som gör journalistiken så brinnande viktig.

Dagens pessimistiska inställning hos mig resulterade i att jag kom på ännu en journalistisk dödssynd. Jag ska kort dra bakgrunden: I gårdagens Agenda var det en journalist som hade ANSTRÄNGT sig, som hade sökt MÄNNISKAN BAKOM, som hade tänkt fem sekunder utanför den snäva deadline-skynda skynda-boxen. Reportern skulle beskriva den grekiska krisen, och istället för att fråga tre på gatan och rapa upp politikernas pressmeddelande, hade han/hon hittat saker som på grunden beskrev hur åt helvete det har blivit, via barnen. Det visade sig nämligen att antalet barn som lämnas in på barnhem i Grekland ökar lavinartat. Föräldrarna är rädda för att deras yngsta barn ska svälta ihjäl. Därför lämnar de in dem på barnhem. Ibland skäms de så att de inte ens klarar av att stå kvar, utan lämnar bara barnen med en lapp kring halsen. Bara i förrgår satt ett barn och kramade sin mamma och skrek desperat för att hon inte skulle lämna honom där. Fruktansvärt, beskrev barnhemsföreståndaren situationen.

Plötsligt blir det glasklart vad som egentligen händer i Grekland. Där det tidigare har pratats om kreditvänlighet, svarta marknader, korruption, ekonomisk bärighet, bla bla bla, saker som inte riktigt innehåller människor på ett tydligt sätt, där hittar man plötsligt det där av kött och blod som gör att vi förstår. Ett västland, inte helt olikt vårt, har alltså en befolkning med så svåra ekonomiska bekymmer att föräldrar måste lämna ifrån sig sina egna barn. Herregud. Även ekonomerna i den efterföljande studiodiskussionen var märkbart tagna.

Därför, dagens journalistiska dödssynd:

LÅT INTE FAKTA STÅ I VÄGEN FÖR MÄNNISKA. Det är alltid människan som ska komma först, som ska beskriva sitt liv, sin speciella situation, för det är så vi fångar intresset. Först när vi tagit till oss hur någon som är en person som du eller jag blir behandlade av vad det nu må vara, först då kan vi presentera fakta och siffror och ekonomer. Först då har inlevelseförmågan väckts, den som gör att vi verkligen vill ha svaret på VARFÖR det här har hänt.

(Och här kan ni se senaste Agenda-sändningen, det handlar om Grekland efter intervjun med Stefan Löfven, där man för övrigt inte hade haft något emot att få det mystiska intetsägande faktaordet ”jobbskatteavdrag” förklarat.)

Att sätta sig in i nya ämnen och områden är en av tjusningarna och utmaningarna med journalistyrket. Liksom att börja våga skriva och få till en bra artikel utan att alltid ha tagit reda på precis ALLT. Helt enkelt att hitta nivån ”good enough” i sina alster. Det gäller ju vare sig man jobbar som frilans eller anställd, men kanske ännu mer som anställd ändå, där man ofta förväntas kränga ur sig ett visst antal texter per dag. Det är i alla fall en erfarenhet från olika vik och inhopp jag haft. Tempot är högre, och det finns mindre tid att gå till botten med saker, än när jag sitter på mitt frilanskontor. Kanske är det en av fördelarna med frilanslivet, att det finns lite mer tid att ta reda på saker, lite mer tid för eftertanke och reflektion.

En trevlig bieffekt av tidningsinhoppet är de nya matställen som jag fick chans att testa. Sådant livar alltid upp. Jag kunde inte motstå den berömda korvkiosken Günthers där jag köpte en tysk Türinger (korvarnas Rolls Royce, enligt Günther själv), gjord på kalvkött, med surkål och starka såser, allt nedstoppat i en urtagen baguette. Trendiga Kaffeverket som serverade en läcker rödbetssoppa med cheddarsmörgås är också ett ställe jag kommer besöka igen om jag har vägarna, eller gör mig vägarna, förbi. Till Bönor och bakat och en riktigt tråkig sallad, kommer jag däremot inte återvända. Se där, nu fick jag leka lite Krogkommission också (en hemlig, gammal dröm).