I slutet av förra veckan gick Bonnier Tidskrifter ut med att 70 tjänster ska bort genom avgångserbjudanden. Detta rapporterade Garboiten Ana Udovic om i sitt blogginlägg i fredags. Hon anlitas just nu av Mama, och var alltså på plats när informationen om nedskärningen nådde medarbetarna. Även Resumé och Journalisten (med flera) rapporterade om dramatiken på Bonnier Tidskrifter.

Avgångserbjudande. ERBJUDANDE. Det låter ju fint. Tänk att få en hyfsad hacka av sin arbetsgivare som kan göra det möjligt för en att bli sin egen och kunna ägna sig precis åt det man själv vill…… Skriva om det man vill eller kanske sadla om till något helt annat som man gått och drömt  och som man nu äntligen får en chans att förverkliga!

Den inställningen skulle nog ledningsgrupperna på de stora tidningsförlagen önska att samtliga medarbetare hade. Då skulle det ju vara störtenkelt att göra sig av med kostsam personal när lönsamheten börjar svaja. Journalisterna skulle stå i kö för att tacka ja till avgångserbjudandet. En deal som ju rent av skulle vara en win-win där ledning och personal skulle skiljas som bästa vänner. Båda parter övertygade om att det är bäst för båda det som skett.

Och visst finns det säkert journalister som kan se något lockande i att kasta loss med försörjningen tryggad en viss tid framöver. För att vara anställd journalist på ett stort tidningsförlag är inte alltid den mest dynamiska och inspirerande arbetsmiljön. Branschkollegor vittnar om att det ibland kan kännas som att jobba i en fabrik, där tidningarnas allt överskuggande syfte är att dra in pengar till förlaget. Annonsförsäljning, kampanjer och events blir klart viktigare än journalistiken. Journalisternas uppgift blir att producera innehåll enligt löpandebandsprincipen till produkten = tidningen. Lönsamhet i all ära, men om den tidning man arbetar med saknar såväl redaktionell idé som inspirerande arbetsledare kan det kännas lätt själsdödande att harva på. Det var ju inte det här man drömde om när man valde journalistyrket.

Men – något som de flesta drömmer om, och många tar för självklart, är att ha en stabil ekonomi. Att tjäna så att man klarar sig, och gärna lite till. Och det gör man som fast anställd journalist. Man har en juste månadslön. Något man sannolikt inte går och tänker på och gläds åt vareviga dag. Men inför tanken på att plötsligt vara utan…….tror jag att många journalister tänker till både en och två gånger innan de väljer att acceptera ett avgångserbjudande och kasta sig ut i en frilanstillvaro som må vara fri, härlig och full av möjligheter att vara sin egen lyckas smed. Men som också är tuff, osäker och otrygg.

Och ni som tänker er för innan ni blundar och hoppar – det gör ni helt rätt i! Ni har allt att vinna på att inte romantisera en tillvaro som frilans, för att ni just nu är lite trötta på ert jobb på redaktion. Betänk att en frilansjournalist ska ligga i för kung och fosterland om hon ska kunna åtnjuta samma disponibla inkomst som en fast anställd journalist gör. Pengar är förvisso inte allt. Men trots att jag trivts med frilanslivet i dryga fem år kan jag definitivt drömma om en stabil månadslön ibland. Den gör nämligen att man slipper tänka på pengar. Man kan till fullo fokusera på självaste journalistiken. Vilket var anledningen till att åtminstone jag valde det här yrket. Hade jag älskat administration hade jag blivit ekonom.

Är du fullständigt utless och har närt planer på att säga upp dig länge och väl? Ja, då är det väl bara att tacka för dig och glädjas åt tajmingen med erbjudandet. Annars är det väl värt att tänka över om du är beredd att kasta redaktionsmiljön och den ekonomiska tryggheten över bord för en osäker tillvaro som frilans. Om du har ett val, vill säga.

De första tre bokstäverna i frilansjournalist bildar ordet ”fri”. Det låter härligt, men betyder väl egentligen att man inte är anställd av någon. Man är sin egen. Något som både kan ha för- och nackdelar.  När det gäller det ekonomiska kan det vara tufft att vara sin egen. Att veta att man är helt och fullt ansvarig för intjänandet av varendaste krona på lönekontot. Att det gäller att planera för sommarsemestern, så att pengarna räcker både under ledigheten och efter, tills man kommer i gång och börjar tjäna pengar igen.

Men de stunder man har möjligheten att styra över sin egen tid då är det härligt att vara frilans. När det uppstår luckor mellan olika deadlinerallyn och man faktiskt kan välja att ägna en eller ett par dagar åt något annat än att sitta på kontoret och tänka jobb. Lyxen att emellanåt fritt kunna disponera sin tid är nog den som många frilansare skulle ha svårast att avvara om frilanslivet skulle bytas ut mot en fast anställning.

Förra veckan tog jag tillfället i akt att gå loss rejält. Jag hade precis avslutat ett jobbsjok och hade lite marginal till nästa omgång artiklar.

Så – jag passade på att:

• Vara ledig på Valborg, vilket resulterade i en skön långhelg på landet. Lunchlådan i Garbos kök byttes mot sillunch på altanen i solskenet.

Sillunch på Ornöaltanen

• Vara med min sexåriga dotter Sonja på dagis under onsdagen. Jag fick följa med på klassisk konsert för barn med en frackklädd Staffan Scheja, äta god laxlunch och konversera med barnen om ditt och datt, somna på vilan medan någon fröken läste Kalle & Chokladfabriken, vara med när Sonja och Annabelle letade insekter på gården och äta mellanmål ute.

Insektsjakt på dagisgården

• Åka och hälsa på pappa i Uppsala på torsdagen.

Kaffe hos pappa i takfläktens ljumma bris

Fredagen inleddes med en förmiddag på Stadsbibliotekets tidningsavdelning tillsammans med kollegan Ulrika, för att hitta nya tidningar att skriva för. En sorts inspirationsexpedition som förvisso faller under rubriken arbete, men som sällan blir av i bråda tider.

Vad inspirationen anbelangar tror jag att en dag på Sonjas dagis och ett besök hos pappa kan ge väl så många tankar och impulser som ett gäng tidningar på Stadsbiblioteket. Nu gäller det att omsätta inspirationen till artikelidéer som ger reda pengar. Nu återstår dryga sju veckor till sommarsemestern. Ready, steady, go!

Jag vet inte om de slog ut över en natt. De små knopparna på träden på Katarina Bangata och på Greta Garbos torg. Eller om det är jag som varit blind, fullt upptagen av jobb som jag varit de senaste två veckorna. Jag har jagat intervjupersoner med ljus och lykta gjort intervjuer, skrivit artiklar för SIS tidning Perspektiv och korrekturläst MedTech Magazine nr 2/12. Jag har jobbat dagar, kvällar och även vissa nätter, tills jag i torsdags kunde sätta punkt för just detta jobbsjok.

Och när jag då lyfte blicken från datorskärmen såg jag det. Plötsligt var kvarteren kring Garbo Reportage klädda i skir grönska. Och inte nog med det. Solen sken och det var så pass varmt att jag inte behövde någon kofta under jeansjackan, för första gången denna vår. Tjohooo!

Igår eftermiddag kom Isabella och Ana med det förträffliga förslaget att vi skulle ta en paus i våra göromål och ta en glass vid Nytorget, ett stenkast från Garbo. Snart försvinner de båda tillfälligt från kontoret för att tjäna pengar inför sommarledigheten. Isabella hoppar in som redaktör för Expressenbilagan Leva & Bo och Ana kommer att tillbringa en stor andel av sin tid på Mama. Därför passade det ju perfekt att passa på att njuta av de härligheter som finns i Garbofaggorna, en solig fredag som i går.

Att sitta där på Nytorget med en god glass från AH:s förstklassiga glassbar, som endast är öppen under den varma årstiden, och och njuta av solen och vårvärmen tillsammans med två roliga, trevliga kollegor kändes verkligen som en härlig belöning för en intensiv jobbperiod. En långhelg på det, och sedan är jag redo att kavla upp ärmarna igen!

Den 5 mars pryddes DN Kulturs omslag av en dramatisk rubrik: ”Legomuren mellan pojkar och flickor”. Inne i tidningen upprördes skribenten PO Tidholm över de grepp leksaksföretaget Lego tagit till för att vända trenden från hotande konkurs till framgång. Att i stället för att enbart som tidigare satsa på de färgglada byggbitar som PO, jag själv och många andra födda på 60-, -70, och -80-talen byggde med när vi var små bestämde sig Lego för att appellera till små pojkars vilja att tävla, rangordna och konstruera konflikter. Vid sidan av nya produktkoncept, nästan samtliga på temat krigare, vapen, brandmän, äventyr, drakar, tjuvar och poliser, skriver PO att Lego inledde samarbeten med starka varumärken som Star Wars och Harry Potter, vilket bland annat resulterat i Legoversioner av Star Warskaraktärer som förvandlas till dataspel och hjältar i tv-serier.

Detta visade sig vara ett vinnande koncept. Men som man ropar får man svar. Den riktade satsningen på pojkar och fenomen de fascineras av hade fått till följd att Lego nu var mycket populärt bland småkillar, men inte i lik hög grad hos småtjejer. Dags att använda samma metod  en gång till, denna gång med småflickor i fokus. Det vill säga skapa ett lego som appellerar till något som småflickor ofta är förtjusta i: rollekar och identifikation. Resultatet blev Lego Friends, fem legoflickor med olika karaktärer som bor i Heartlake City. Man kan köpa olika miljöer åt dem: ett café där de jobbar, ett bageri, en veterinärklinik, en cool bil och en uppfinnarverkstad. För att nämna några.

Lego Friends är en slags korsning mellan dockhus, Barbie och lego. Miljöerna ser ut att vara tämligen färdiga moduler och verkar mer vara tänkta att inspirera till rollekar med de fem legodockorna än till byggande.

När jag läste PO Tidholms artikel i början av mars höll jag reflexmässigt med honom. Åh vad onödigt och könsrollskonserverande att lansera ett tjejlego! Med fem flicklegodockor och miljöer i glassiga pastellfärger. Vad är det för fel på vanliga legobitar? Nu ska tjejerna lockas bort från kreativitet och skapande till rosa och gulligull. Trist! Men i dagarna har jag fått mig en tankeställare. Min sexåriga dotter har nyligen fått upp ögonen för Lego Friends i en katalog från BR Leksaker. Hon blev genast begeistrad. Och i stället för att bara avfärda det som trams bestämde jag mig för att ta en närmare titt.

Plötsligt förstod jag inte längre vad som var så upprörande med Lego Friends. Fem legoflickor som är kompisar, som bor i en fiktiv legostad, där de bakar, uppfinner, står på scen och sjunger, badar i pool och bygger kojor. Vad är det som är så hemskt med det? Det är dessutom kompatibelt med vanligt lego.  Är det de glassiga pastellfärgerna som är för tjejiga? Är det de färdiga modulerna som stör? Eller är det helt enkelt den gamla vanliga visan. Att när leksaker utformas för att passa killar, då är det sällan någon som reagerar. Inte sällan gläds vi när våra döttrar visar intresse för att leka med dessa ”killiga” saker. Att leka med leksaker tänkta för pojkar är något positivt, för både killar och tjejer. Men när leksaker utformas för att passa tjejer, då blir det genuspanik. Inte ska väl våra döttrar lockas ned i rosaträsket, när de kan leka könsneutrala lekar med könsneutrala saker? Och att tänka sig att killar skulle vilja leka med tjejleksaker – det är fortfarande främmande för många. Att leka med leksaker tänkta för flickor är nämligen snarast något negativt, för både tjejer och killar.

Vad säger detta om vår inställning till pojkar och flickor? Jo, att flickors intressen är lågstatus och pojkars högstatus. Och jag är dödligt trött på det. Det är ju för sjutton en ren förolämpning mot det kvinnliga könet. Låt barn leka och utforska det de är nyfikna på. Hur mycket pang-pang, rosa & lila, drakar och sööööta små djur det än blir i perioder.

Min dotter älskar att bygga med vanligt lego och är en riktig Uppfinnar-Jocke. Hon gillar också prinsessor, flärd och glamour. Nu har hon upptäckt ett nytt lego, och är nyfiken på det. Så klart hon ska få testa!

I 32 vintrar har jag tillbringat minst en vecka om året i familjens andelsstuga i Tandådalen i Sälenfjällen.  Riktigt lika många år på nacken har inte gratismagasinen om allt som finns att se, göra, uppleva, köpa och äta i Sälen. Men den första varianten dök upp för läääänge sedan. Nu är de tre till antalet och heter Magasin Sälen, Sälenrevyn och Sälenweekend.

Lika självklart som det är att checka in i receptionen och kvittera ut stugnyckeln vid ankomsten – lika självklart är det för mig att nappa åt mig Sälenmagasinen ur sina ställ, ta hem dem till stugan och kolla läget.

Den här typen av tidningar är ett slags blandning av turistinformation, nöjesguide och textreklam i form av exponering av de lokala näringsidkarna i positiva reportage. Huruvida vissa artiklar är köpta eller inte vet jag inte, och det spelar egentligen ingen roll. För i dessa magasin är det ingen som förväntar sig att hitta någon undersökande, avslöjande journalistik. Här söker vi Sälenbesökare i stället bekräftelse på att vi valt rätt skidort. Ju mer härligheter det skrivs om desto bättre.

Sälens magasintrio skiljer sig åt sinsemellan. Sälenweekend är nykomlingen som är inne på sin andra säsong och med nöd och näppe kan kallas tidning. Litet format, tunn och till största delen bestående av annonser och evenemangstips. Av de fyra artiklar som finns handlar två om företag i Sälen.

Sälenrevyn har funnits längst och uppdateras varje vecka med en veckobilaga med de aktuella aktiviteterna. I Sälenrevyn finns mycket läsning. Här kan man hitta reportage om intressanta personer, historiska tillbakablickar och pedagogiska tips om hur man håller värmen.  Den största delen av innehållet är evenemangstips, artiklar om Sälenbaserade företag och artiklar om Sälenfjällens olika anläggningar.

Den tidning som känns mest som ett magasin, både tjockt, välmatat och snyggt med en exklusiv känsla, är Magasin Sälen. Med sina 210 sidor + krogguide är den dubbelt så tjock som Sälenrevyn med sina 102 sidor. Sälenweekend har endast 24 sidor. I Magasin Sälen ges det till glädje för läsaren mer utrymme än i de andra tidningarna för mer allmänt featurematerial som rör skidåkning, utan solklar koppling till Sälenföretag Här kan man läsa om carvingteknik, hur man gör en 360 eller träningstips för längdåkaren.

I år förblev samtliga tre tidningar i stort sett olästa, för ovanlighetens skull. Ingen i familjen kände något större behov av att vidga vyerna bortom Tandådalens horisont. Men att avstå från att ta hem tidningarna till stugan – ånej. Vem vet när man bäst behöver en lektion i parktricks eller tips på familjevänliga krogar?

Sälenmagasinen må vara genomkommersiella och mer handla om information och marknadsföring än journalistik. De ska ändå ligga på soffbordet i stugan den veckan vi är där. Så att Sälenfjällens alla upplevelser alltid finns där. På en armlängds avstånd.

Det finns många fördelar med att vara frilans. Friheten, flexibiliteten, omväxlingen. Det finns även nackdelar. Som avsaknaden av tekniksupport, när man som bäst behöver den. Vilket som tur är inte inträffar särskilt ofta. Men ibland uppstår behovet. Och då står man där.

Som exempelvis i höstas. Då upptäckte vi här på Garbo att internetuppkopplingen lade av allt oftare. Ganska irriterande. Vi fick stänga av routern med jämna mellanrum och dessförinnan försäkra oss om att ingen av oss var mitt uppe i någonting nätbaserat. ”Hallå! Är det okej att vi stänger av nu? Nähä. Nu då? Okej – nu stänger vi av!”.

För vissa av oss hjälpte det att starta om routern, för vissa hjälpte det ibland. Och vissa hade ständiga problem med att komma ut på nätet. Internetuppkoppling är i dag en hygienfaktor på en arbetsplats så situationen blev alltmer ohållbar. Vi insåg att något måste göras. Men vad? Var det bredbandet det var fel på? Kablarna? Routern?

Efter mycket om och men och research som innefattade såväl jämförelser av operatörer på nätet som intervju med en av delägarna i reklambyrån som bor tvärsöver trappuppgången om vad de använder för bredbandsleverantör beslutade vi oss för att köpa in en ny router. Sagt och gjort. Det blev till att dra sladd mellan rummen och nita fast den under taket, installera routern och så – till sist – var problemet löst och alla Garboiter hade uppkoppling igen. Tjohoooo!

Häromveckan var det dags för teknikaliteter igen. Då hade Christoffer och Ana beslutat att slå till på en ny, trådlös, skrivare sedan Anas skrivare gått i himlen in. Och jag, som funderat i ett par år på att köpa en skrivare utan att komma till skott, bestämde mig för att bli delägare. Så fick vi meddelande om att den kommit och begav oss glada i hågen till postluckan i Ringens köpcentrum. För att där få ett paket innehållande – en skärm. Jaha. Skicka tillbaka. Vi ringde nätbutiken som uppgav att nu hade de plötsligt ingen sådan skrivare som vi ville ha. Nähä. Nästa meddelande från nätbutiken var att skrivaren var på väg. Förvirringen var total.

Men någonting gick uppenbarligen vår väg, för snart befann sig ett stycke vit/grå skrivare på Garbo. Första delsegern – check! Att installera den och få den att fungera var dock något mer komplicerat än att kånka hem den från Posten. Christoffer och jag slog våra kloka huvuden ihop, då Ana hade flytt landet. Jag åtog mig att ringa supporten hos tillverkaren och fick glädjen att tala med två unga män som inte hade så särdeles mycket att tillföra.

Supportkillen:”Använder ni Mac?”

Jag: ”Ja.”

”Jag är inte så bra på Mac.”

”Kan jag då få tala med någon som är bra på Mac?”

”Alltså, vi jobbar ju inte med Mac eller PC här”.

”Nähä. Men kan ni skicka hit någon som kan hjälpa oss att få i gång vår skrivare, för vi fixar inte det?”

”Vi kan ju bara skicka någon om det är något som är trasigt. Annars får du ringa Elgiganten.”

Efter ett samtal som fick mig att vilja slå någon hårt och kraftfullt så gjorde jag ändå inte det. Jag briefade Christoffer om det briljanta Elgigantenförslaget och återgick sedan till mina betalda arbetsuppgifter.

Och vad händer då? En liten stund senare hör jag Christoffer hojta ”Yes! YES!!!!!” Han har gjort det! Han har lyckats lösa skrivarmysteriet! För att kunna använda skrivaren måste vi koppla ned oss från nätverket och sedan koppla upp oss igen efteråt. Och det bästa av allt – denna universallösning funkade för mig också! Efter dryga två år på Garbo har jag nu tillgång till en skrivare! Yeeehaaaaaaaaaaa!

Så – uppenbarligen går det att klara sig utan tekniksupport. Det funkar att lösa problem på egen hand. Roligt är det inte. Men det går.

Journalistik kan handla om väldigt mycket. Därför har journalistyrket en väldig bredd. Du kan skriva, göra radio- eller tv-inslag om kändisar, om djur, om trädgård, om nyheter, kultur, ekonomi eller sport. Du kan skriva långa personporträtt eller ännu längre reportage om vad som helst som du kan sälja in till en redaktör. Varje nisch inom journalistiken har sin publik och fyller olika behov hos de som läser/lyssnar/tittar.  Det kan handla om förströelse, underhållning, att förkovra sig och inspirera sig inom ett intresse man har eller att få koll på läget i Sverige och världen.

Den mest synliga journalistiken är den mest kommersiella. I mataffären pockar den kolorerade veckopressens omslag på uppmärksamhet.Och vart man rör sig på gator och torg dyker kvällstidningarnas löp med sina hårdvinklade rubriker upp här och var. Ibland får jag nästan intrycket av att kändistidningar och kvällstidningstrivia är den enda journalistik som finns, trots att jag egentligen vet bättre.

Men ibland blixtrar det till. Några journalister har grävt och granskat och lyfter nu fram ett missförhållande – ja renav ett lagbrott – som något storpotät gjort sig skyldig till. Ett missförhållande som ingen hade fått reda på om inte dessa journalister valt att gå till botten med fenomenet.

Nu i mars har det hänt två gånger. 6 mars avslöjade Dagens Eko det dittills hemliga Projekt Simoom (brännhet ökenvind). Ett kontroversiellt samarbete mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Saudiarabien i syfte att tillsammans bygga en vapenfabrik i Saudiarabien. Projektet kritiseras för att det fortgår trots att lagen om krigsmateriel säger att Sverige inte bör exportera vapen till länder som omfattande och grovt bryter mot mänskliga rättigheter.

I mars har också Aftonbladets granskande artikelserie om Lundin Petroleum lett till att bröderna Ian och Lukas Lundin känt sig föranledda att träda fram och ge sin version av sanningen. Där de tar avstånd från de påstådda sambanden mellan deras utvinning av olja i Sudan och det faktum att människor på olika sätt hamnat i kläm på grund av dem. I dag står ord mot ord och sista ordet är inte sagt än. Det ska bli spännande att se var det landar.

Det är vid sådana här tillfällen. När journalister verkligen gör skäl för namnet ”Den tredje statsmakten” och ser till att makthavare inom politiken och näringslivet ställs till svars för felaktiga handlingar och beslut. Det är då jag känner mig extra stolt. Stolt över att vara journalist. Även om jag själv sällan sysslar med grävande journalistik tycker jag att det är fenomenalt att det finns journalister som gör det. Och vem vet. Kanske kommer även jag att gå på djupet med misstänkta oegentligheter om de kommer i min väg. Jag har ju verktygen. Jag är ju journalist.

När en tjänst ska tillsättas på en arbetsplats är det i dag inte ovanligt att man som ett led i rekryteringsprocessen använder sig av någon sorts test för att fastställa de sökandes beteendeprofiler och förhoppningsvis få ett grepp om hur de skulle klara av att utföra sina arbetsuppgifter och  även hur de skulle passa in i gruppen.

I veckan har jag själv gjort ett sådant här test, Pusselanalysen, som bygger på William Moulton Marstons Disc-modell. Testet är en av många varianter på färgtemat, där de fyra färgerna röd, gul, blå och grön står för olika grundbeteenden och där i stort sett alla har alla beteenden i sina profiler, men där ett eller två beteenden är mer dominanta. Anledningen till att jag gjorde testet är att en vän som ingår ett nätverk jag är med i är certifierad att utföra sådana här tester och nu har vi i nätverket gjort det och ska diskutera om vad våra olika profiler innebär för oss som grupp.

Testet går ut på att man ska ta ställning till ett antal egenskaper och för varje uppsättning om fyra egenskaper ska man ange vilken som passar mest respektive minst in på en själv. När man skattar sig själv ska man utgå från hur man fungerar i en arbetssituation, inte hur man agerar i privatlivet.

Min arbetssituation är ju Garbo Reportage, och det är ju inte en vanlig arbetsplats med kollegor och chef. Garbo är ett frilanskollektiv där alla kör eget. Vi har vissa gemensamma uppdrag och vi delar på gemensamma sysslor som att köpa frukt och mjölk och bunta tidningar till pappersåtervinningen. Men i stort sett är vi en samling frifräsare som inte behöver stötas och blötas så vidare värst mycket mot varandra i möten och projekt. Vår samvaro går snarare ut på att vi förgyller varandras tillvaro som bollplank och diskussionspartners över en lunch eller en kopp fika.

När jag gjorde testet och sedan tog del av den omfattande analysen slog mig tanken att tänk om vi skulle använda oss av Pusseltestet när vi rekryterar nya medlemmar till Garbo. För att säkerställa att vi inte bara har en hyfsad könsbalans och bredd på uppdragsgivarna utan även en viss spridning på våra ”beteendeprofiler”. Vi jobbar förvisso inte så mycket ihop för närvarande, men beteendeprofiler har ju även betydelse när man delar kontor och har en social samvaro ihop. Hur trevligt skulle det bli på kontoret om alla var lugna och tystlåtna eller om alla var högljudda och påstridiga och ingen lyssnade på någon annan? I dag är vi en ganska heterogen grupp, med – skulle jag säga – en viss slagsida åt diskussionslystna personer som inte har några problem med att ta ordet och behålla det. ;–) Och hittills har vi inte lagt någon vikt vid vilken beteendestil en tilltänkt Garboit  har. Men vem vet. Kanske något att fundera på när det är dags att rekrytera en ny medlem nästa gång.

Inom loppet av lite mer än en vecka har våra två största dagstidningar publicerat skrämselrön om vådan av att använda sociala medier. 5 mars basunerade DN ut att ”Facebook sprider olycka”. 13 mars dominerades Svenska Dagbladets förstasida av rubriken ”Varning – mobilen gör dig egoistisk”.

Artiklarna bygger på två undersökningar och består av en redogörelse för respektive undersökning.  Det finns ingen tendens till att problematisera undersökningarna utan de redovisas rakt upp och ned. De hårdvinklade rubrikerna anger tonen. Här är det fara på taket. Gammal hederlig kvällstidningsretorik à la ”Så farlig är din tvättmaskin”. Vilket sannolikt får många läsare att bli trötta och förbannade och helt avfärda artiklarna. Och det är synd. För det faktum att det nu görs undersökningar om hur vårt användande av sociala medier och mobiltelefoni påverkar oss och våra relationer är  bra. Att iaktta och uppmärksamma förändringar i våra beteendemönster och vår livsstil och reflektera över vad de innebär på kort och lång sikt är viktigt. För visst påverkas vi av möjligheten att ständigt kommunicera via våra datorer och mobiler. I många av de situationer i det offentliga rummet där vi tidigare hade vår uppmärksamhet fäst på vad som pågick runt omkring oss har vi nu i stället fullt fokus på våra mobiler. I tunnelbanan, på bussen, på busshållplatsen, vid bardisken, vid cafébordet…….till exempel.

Vad gör denna ständiga uppkoppling med oss? Det är i allra högsta grad en intressant diskussion. Men förutsättningen för att få till stånd en sådan diskussion är att man är balanserad och nyanserad i stället för att ta fram megafonen och bröta ut katastrofbudskap. Vi kan inte vrida klockan tillbaka. Möjligheten att kommunicera med varandra digitalt var och när som helst är här för att stanna. Så låt oss journalister belysa såväl de positiva som de negativa aspekterna av sociala medier och vårt sätt att använda dem. Och framför allt – fortsätta följa utvecklingen förutsättningslöst och se vad som händer.

Digge digge digge ding ding ding – nu ska skatteskulden in! Ja, i dag är det da’n före da’n före inbetalningsda’n. På fredag smäller det,  för pengarna ska finnas på skattekontot på måndag. Och för min del är det ingen liten struntsumma det handlar om. Utan FEMTIOTUSEN KRONOR!

Jag har varit smärtsamt medveten om detta sedan i våras, då Margaretha, som gjort min deklaration de senaste åren, tog bladet från munnen. Jag höll på att trilla av stolen på hennes lilla kontor, ett stenkast från Garbo. 50 000 kronor är liksom ingen summa man bara trollar fram ur madrassen. Ej heller en summa man med lätthet tjänar in extra vid sidan om de ordinarie inkomsterna. Året innan fick jag en kvarskatt på 6 000 kronor, och det var en annan femma. Då betalade jag in 1 000 kronor mer i månaden till Skatteverket i sex månader och sedan var saken biff. Men nu……

Detta bakslag hade självklart kunnat undvikas. Om jag haft bättre koll på mina inkomster hade jag noterat att det skett en förändring. Att jag börjat tjäna mer pengar. Då hade jag insett att jag följaktligen borde betala mer i skatt. Den summa man ska betala till Skatteverket varje månad om man har enskild firma, den baseras ju på vad man tjänade året innan.

Nu hade jag bara halvbra koll. Och åh, vad jag skulle önska att det räckte. Att jag slapp allt som har med administration och ekonomi att göra. Att jag kunde ägna mig helt och fullt åt kärnverksamheten – journalistik och kommunikation. Men som frilansare funkar det inte så. Och det är det som är frilanslivets baksida. Som frilansare får man göra allt från ax till limpa. Sälja in ett uppdrag, planera och strukturera arbetet, utföra arbetet, fakturera det, samt hålla koll på ekonomin med inkomster, utgifter, skatteinbetalningar, moms med mera.

Jag har ju valt journalistyrket för att jag vill ägna mig åt just det. Nu måste jag vara min egen ekonomichef och projektadministratör, och om jag inte sköter mig kan det uppenbarligen stå mig mycket dyrt. När jag funderar i de här banorna kan jag drömma om ett liv som anställd. Där man får sin lön varje månad och där någon annan ser till att rätt skatt betalas in i tid.

Tur då att Margaretha finns. Jag ska nu besöka henne halvårsvis i stället för enbart vid deklarationsdags. Det är det absolut värt.

Hur det går med skatteskulden? Jo, jag får låna pengar av min fantastiskt snälla och uppställsamma pappa. Det ska bli så sköööönt när pengarna är inbetalda och 2010 års ärende avslutat. Då är det dags att lämna in 2011 års papper till Margaretha. Och hoppas på det bästa………