På Garbo har vi inga fasta fikapauser. Vi försökte förut instifta en fikastund kl 15, i en from förhoppning om att vi då skulle lyckas hålla oss i skinnet och koncentrera våra spontana diskussioner till denna stund. Övrig tid skulle vi hålla oss på mattan och vara tysta, för att ge varandra maximal arbetsro.

15-fikat rann ut i sanden. Som de frilansare vi är var det uppenbarligen för uppstyrt för oss. Och tydligen har vi numera lärt oss hantera pratet – utan att på något sätt ha slutat med det – för det var längesen det ventilerades något missnöje om detta. Nu blir det oftare en finkaffe – från moccabryggaren – efter lunchen, som ofta intas gemensamt i köket.

Men i dag! I dag kopplade Anders ett fast grepp om fettisdagsfrågan och initierade en gemensam semmelfika kl 15, på Garbos bekostnad. Anders är vår skattmästare, så är det någon som vet vad finanserna tillåter så är det han, och nu fanns det utrymme att festa loss.

Tjohooo! En kanonidé! Tyckte alla. Men ingen hade riktigt tid att gå och handla. Däremot hade flera Garboiter åsikter om var man absolut INTE kunde inhandla semlorna. På vår mest närbelägna matbutik Konsum, till exempel. ”Deras semlor är förfärliga! Helt bortkastade kalorier!”, tyckte någon. Det säkraste kortet inom räckhåll var Gunnarsons konditori, kunde vi enas om. En bit längre bort än Konsum, och betydligt dyrare semlor, men också myyyyycket godare!

Vad gör då Anders? Lackar ur för att hans otacksamma kollegor varken vill hjälpa till med inköp eller nöjer sig med de semlor som finns på nära håll? Nej, alls icke. Anders stegar helt sonika i väg till Gunnarsons och återvänder med fem härliga semlor i en rosa kartong. Anders – vår semmelhjälte!

Så blev det bryggkaffe och finsemla i den grå soffan. Och semlan, Gunnarsons klassiska variant, var verkligen god. Aaaahhh! Mums! Perfekt grädde och massor av god mandelmassa. I år fick den en trea i betyg i Svenska Dagbladets test. Enligt mig är den värd en fyra – allraminst.

Semmelhjälten Anders (t v) och en njutningsfullt mumsande Magnus

Försvinnande gott! Magnus t v och Ulrika.

OBS! Om det finns någon som liksom jag levt i villfarelsen att startskottet för semmelätandet sker i dag, på fettisdagen, och pågår sedan varje tisdag fram till påsk – varde ljus! I själva verket, har Ulrika nu berättat,  ska semlorna enligt traditionen ätas på tisdagarna under februari månad, och sista semlan intas på fettisdagen. För efter det så kommer fastan!

Mina uppdrag består allt som oftast av artiklar för de tidningar jag kontinuerligt skriver för. Nu har jag dock kapat åt mig något större. Ett omfattande textredigeringsjobb som enligt uppdragsgivaren beräknas ta tre-fyra veckor. Bra betalt är det också. Yipeee! Men – man ska inte ropa hej. Nu har det uppstått förseningar i tidsplanen, något jag inte alls hade räknat med.

Skillnaden mellan att vara fast anställd och att vara frilans när det blir förseningar i en tidsplan är att den fast anställda får lön under väntetiden, även om det inte finns något annat för henne att göra än att just vänta. Frilansaren, däremot, står där utan ersättning. Såvida hon inte illa kvickt kan sälja in några nya uppdrag, som helst ska kunna utföras på rot, eftersom det när som helst kan bli läge att sätta i gång med det försenade jobbet.

Som tur är har jag hittills haft fullt upp med artiklar till ”mina” tidningar: MedTech Magazine, LabTech Magazine och DIK forum. Men snart lämnar jag den sista av de artiklarna, och om redigeringsjobbet då fortfarande är på ”hold” måste jag tjäna pengar på annat sätt. Därför blev jag glad och tacksam när jag igår fick ett tips om att en bekant tillika gammal samarbetspartner nu sökte skribenter.

Det visade sig handla om advertorials – annonser i artikelform – till några bilagor. Och visst, för all del. I jakten på pengar kan det mesta gå an. Men. Ersättningen per advertorial var så låg att för att få något som överhuvudtaget liknade ekonomi i det hela gällde det att skriva i expressfart. En timme per artikel. INTE mer.

Min kontakt, som  förmedlade skribenter till bilageproducenten på ideell basis, då han själv inte hade tid att ta det, berättade att han först tänkt ta på sig hela uppdraget och sedan lägga ut artiklarna på skribenter för ett ännu mer begränsat arvode för att själv tjäna en hacka emellan. Jag blev full i skratt. Inte för att själva konceptet skulle vara orimligt, utan för att det knappt skulle bli några pengar kvar i skribentpotten. Och för att hela upplägget osökt förde tankarna till……

”Klasse Möllbergkonceptet!”

”???”

Min bekanting hade aldrig hört den legendariska Hassansketchen om städning. Där den ena kompisen tipsar den andra om hur man bär sig åt för att städning ska bli en bra affär för alla. Jo, först anlitar man en städerska för 50 kr/h, som i sin tur anlitar någon annan för 35 kr/h etc etc tills jobbet slutligen utförs av kedjans sista länk – Klasse Möllberg. Som endast tar 5 kr/h, eftersom han har en lucka i sin sommarturné mellan 1 juni och 25 augusti, då han ska åka på ett lastbilsflak och spela banjo under Hornsgatans dag.

Efter en kort överläggning med mig själv beslöt jag mig för att tacka nej. Dels är riskfaktorn för hög. När som helst kan redigeringsjobbet dra i gång, och då kan jag inte sitta med tio artiklar som ska skrivas på en vecka. Och dels är jag ännu inte Klasse Möllberg. Än så länge kan jag ta hyfsat betalt för det jag skriver, och då är det bättre att lägga lite tid på att formulera en idé som genererar ett okej arvode än att kliva in i en trist spiral där jag måste jobba järnet för korvören.

Jag är ödmjuk inför tanken på att det kan komma Klasse Möllbergtider även för mig, och då kommer jag utan tvekan att kavla upp ärmarna. Men den dagen, den utmaningen.

Det är min drivkraft som journalist. Men det tog ett tag för mig att komma fram till att det är så det är. För 22 år sedan, när jag började min journalistiska bana genom att tillsammans med några andra unga entusiaster bilda en ungdomsredaktion (i praktiken en nöjesredaktion) på lilla centertidningen Upplands Nyheter hade jag en annan, och väldigt tydlig, bild av vart jag var på väg. Jag skulle bli multimediaorakel.

Detta var innan multimedia var synonymt med ”något man gör i datorn”. Min definition av begreppet var ”många medier” och min plan var att som journalist lära mig behärska såväl press som radio och tv (Internet hade inte slagit igenom 1990) och vara så skicklig i samtliga kanaler att erbjudandena skulle hagla och jag skulle kunna växla mellan etermedier och tryckta diton.

Sagt och gjort. Jag grep mig an uppgiften med övertygelse. Läste medie & kommunikationsvetenskap på universitetet och gick Poppius Journalistskola. Frilansade för dagspress och fackpress. Gick på releasepartyn och bevakade rockfestivaler och modemässor. Sände studentradio och lokalradio. Och jobbade ett år som sportreporter för en liten tv-kanal, för att lära mig hantverket. Men. Jag ville alltid vidare.

Jag tröttnade på att gå i skivbolagens, filmbolagens och modebranschens ledband som nöjes- och livsstilsjournalist. Att vara nyhetsreporter på lokalradio gav inte den där känslan av att hålla på med Riktig och Viktig journalistik, som jag väntat mig. I stället irriterade jag mig på att inslagen som var hårt mallade inte fick vara längre än 1 minut och 30 sekunder. När man gav sig ut på rep var vinkeln så snäv att man visste precis vilka svar man ville ha. Fick man andra svar fick repet ställas. Vi hade inte tid att skildra verkligheten som den var. Vår uppgift var att pressa in verkligheten inom våra ramar.

Att jobba som tv-reporter gav mig insikten om att detta är mycket jobb, inklusive fysiskt slit med att bära utrustning hit och dit, för några få minuter i rutan. Dessutom kändes det som att jag inte gjorde någonting som bidrog till det konkreta resultatet. Visst, jag bestämde upplägget, gjorde intervjuer på plats och styrde upp hur inslaget skulle klippas. Men det var fotografen som filmade och redigeraren som klippte. Det var de som ”gjorde jobbet”. Irrationell känsla, men den fanns där.

Att prova på olika medier ledde mig fram till att det är skrivandet jag vill hålla på med. Minsta möjliga utrustning, och jag kan göra allt själv. Jag åstundar inte längre programledarjobb inom etermedia, även om jag exempelvis trivdes väldigt bra med att leda aktualitetsmagasinet Terräng en sommar i Radio Västmanland. Och jag vill sedan länge inte heller ha hippa journalistjobb i nöjessvängen. Det blir ytligt, tråkigt och enahanda.

Det var för ungefär tio år sedan, när jag jobbade som projektledare och redaktör på en kundtidningsbyrå, som jag insåg att är det något jag triggas av så är det att dyka in i något för mig nytt och okänt ämne, greppa det och sedan kunna skriva om det. Därför har jag sedan dess glatt åtagit mig redaktörsjobb för tidningar om privatekonomi med avsändare SEB och Nordea, uppdrag för Elektroniktidningen, facktidningen DIK forum, MedTech Magazine, LabTech Magazine och – nu senast – SIS (Swedish Institute of Standardization) tidning Perspektiv.

Jag har vid det här laget vant mig vid att folk allt som oftast inte har någon aning om vad det är jag skriver om. Att det sällan kommer några följdfrågor när jag berättar vilka tidningar jag skriver för i sociala sammanhang. Det hade varit lättare att relatera till Aftonbladet. Men det finns ju roligare saker att prata om än sitt jobb. Som att göra själva jobbet! Jag är glad över att jag gjort upp med min multimediaorakelvision och kommit fram till vad som tänder min gnista. Att erövra nya ämnesområden och göra dem till mina.

Nu har det hänt igen. Vi har lekt Hela havet stormar här på Garbo. Med den lilla, men viktiga, skillnaden att här blir ingen utan. Tvärtom har vi nu i stället gjort plats för en till.

I sann demokratisk anda byter vi på Garbo emellanåt skrivbord med varandra. Detta för att det ska råda jämlikhet ifråga om tillgången till de mest attraktiva platserna. Av de sju skrivbordsplatser som Garbo Reportage hittills haft är sex placerade invid ett fönster. Platsen utan fönster är den som betraktats som minst attraktiv. Det är den som varit min arbetsplats sedan i början av april förra året, då Ulrika kom tillbaka från sin föräldraledighet och återerövrade ”sin” fönsterplats, som jag gottat mig åt under mitt första år på Garbo. Nu var det Ana som i sin godhet tog initiativet till denna rockad, som inneburit ett mindre skrivbord utan fönster för henne och fönsterplats för mig.

Jag har dock trivts alldeles utmärkt på min plats, som inte gränsat till något fönster, men väl till Magnus skrivbord. Magnus tillhör de Garboiter som allt som oftast är här mellan 9 och 15 (minst), och som därmed har utgjort en väldigt trivsam del av mitt arbetsliv.

Magnus – en trivsam skrivbordsgranne

Att sitta så nära en kollega, utan skärm emellan, kräver självdisciplin. En disciplin som jag inte alltid har. Så jag kan utan prut tillstå att jag tagit initiativet till de flesta av konversationerna mellan Magnus och mig under vår tid som grannar. Och inte har de alltid rört sig om något jobbrelaterat heller….. Hrm. Magnus har nog fått det lugnt och skönt nu…….

…….när jag flyttat till Anas gamla plats! Den, som min man utnämnde till Garbos bästa, vid sitt första besök här. Ja, den är utan tvekan bra, särskilt om man uppskattar avskildhet. Det är tvivelsutan mer liv och rörelse i rummet jag nyss har lämnat och dit Ana nyss flyttat in. Det är det första rum man kliver in i när man lämnat hallen, och nyanlända Garboiter stannar ofta till där en stund och snackar loss. Eller sätter sig i den sköna grå soffan och snackar ännu mer.

Garbosoffan inbjuder till skönt häng

Då gäller det att inte ryckas med, om man nu händelsevis har jobb att göra. Men att stålsätta mig mot samtal är dessvärre inte min bästa gren. Så ibland har Garbo för mig de facto mer fungerat som en fritidsgård än en arbetsplats. Har jag behövt koncentrera mig die hard har jag suttit hemma och skrivit. Kanske inte därför jag betalar hyra för en del i ett kontor……

Min nya plats ligger i Garbos innersta rum, och när jag sitter vid skrivbordet har jag en vägg bakom ryggen och ett stort fönster till vänster, som vetter mot Greta Garbos torg. Ah! Ljus! Rymd!

Min nya plats på Garbo!

Mittemot mig, på andra sidan av en blå skärm, har jag Ulrika. Även hon en Garboit som tillbringar merparten av sina arbetsdagar på Garbo. Pluspoäng! För det är ju trevligt att ha kollegor omkring sig.

Ulrika – min nya granne

Och snart får vi Garboiter en ny kollega, som flyttar in i februari. Det är fotografen Christoffer som både bidrar till en förbättrad könsbalans och drar ned medelåldern ett snäpp med sina 23 år. Nu blir det han som får trivas vid Magnus sida, och ta det skrivbord i besittning som jag omsorgsfullt torkat rent. Välkommen!

Ja, lite den känslan fick jag när jag och min vän Annika besökte Palatset för första gången en lördag i november tillsammans med mina två barn och hennes två. Så mycket att välja på!

De fyra barnen i vårt sällskap hade en riktig heldag. Och vi vuxna också. Roligast av allt tyckte jag nog det var att se min elvaåring prova än det ena än det andra musikinstrumentet och omsorgsfullt och koncentrerat skapa olika krassliga djur i lera. Han, fotbollsspelaren, som aldrig lockats av kulturella hobbies som musikinstrument och teater. Nu fick han testa på sina villkor. Det var nästan det bästa med Palatset. Att få prova på aktiviteter utan att behöva gå en kurs på tio gånger. Och kanske upptäcka att något är kul, som man inte hade en aning om att man skulle gilla.

Fotbollsspelare + Palatset = Sant!

Visst reagerade jag lite på entréavgiften. 120 kr per person och besök oavsett ålder gjorde att mitt och barnens besök gick loss på 360 kr, exklusive fika. Det fick mig att tänka att ”Jaha. Ännu ett ställe med medel- och övre medelklassen som målgrupp”. Men om jag sedan jämförde med vad det kostar för barn och unga att gå en kurs i exempelvis dans eller keramik på något studieförbund så framstod Palatsetentrén inte längre så fasligt dyr. I stället insåg jag hur mycket man faktiskt fick för pengarna på Palatset. Under en danskurs på tio tillfällen för 1200 kr får barnet som deltar dansa i 10 x 1 timme. En timkostnad på 120 kr/timme. Under tio besök på Palatset à 120 kr/besök får barnet stanna så länge Palatset håller öppet varje gång och delta i olika workshops, läsa, klä ut sig, spela instrument, skapa i lera etc etc. Materialet ingår i priset.

Eller ”fick”. För nu har ju Palatset gått i konkurs. Bara några månader efter invigningen. Kanske var det precis just så. För bra för att vara sant. Eldsjälarna bakom Palatset hade tagit i från tårna och försett huset med förstklassig utrustning i bland annat bio, medieverkstad, fotostudio och musikstudio. En av de bidragande orsakerna till konkursen är de stora initiala kostnaderna, så tyvärr verkar de ha tagit sig vatten över huvudet.

Men. En huvudstad som Stockholm borde ha råd med ett barnkulturhus i toppklass. I dag finns Rum för Barn och Tiotretton på Kulturhuset, uppskattade aktiviteter som dessutom är gratis. Men de kan inte ersätta Palatset. De har sin utgångspunkt i biblioteksverksamhet, medan Palatset erbjöd ett brett spektrum av kulturaktiviteter där det fanns möjlighet för alla barn och unga att hitta sin grej. Nu återstår det att se om någon annan aktör träder fram och vill driva Palatset vidare. Så länge det finns liv finns det hopp.

Upptäckarglädje!

…. låt mig besjunga dig nu! Så lyder refrängen till Lasse Berghagens folkkära dänga. Så heter också vinjetten till det lilla kåseri som varje dag återfinns på sidan 2 i DN:s stockholmsbilaga DN.STHLM. Under de fyra månader som gått sedan DN.STHLM såg dagens ljus, i samband med premiären för nya DN, har jag allt mer kommit att uppskatta Sthlm i mitt hjärta.

Här turas olika DN-medarbetare om att dela med sig av sina iakttagelser och betraktelser över stort och smått i deras Stockholmsvardag. Jag skulle säga att nivån på kåserierna håller sig mellan medel och hög, med ett snittvärde närmare hög än medel. Ofta är de små pärlor som verkligen lyser upp min korta stund vid frukostbordet, och som även inspirerar mig i min egen roll som skribent.

Dagens Sthlm i mitt hjärta, skriven av nyhetschefen Maria Ringborg, är en sådan pärla. Maria Ringborg fångar flyhänt den irritation som kan uppstå ombord på en storstads kommunala färdmedel i morgonrusningen, där det är trångt om saligheten och huggsexa om sätena. Hur lät det är att surna till och låta de negativa tankebanorna snurra i väg med en och färga synen på medpassagerare vars enda egentliga brott är att de tar plats. Plats man gärna skulle lagt vantarna på själv.

När jag kollade upp länken till kåseriet, (som finns här), för att du som läser detta lätt ska kunna hitta det, fann jag en hel rad kåserier av just Maria Ringborg, och kan med varm hand rekommendera dem allihop. Hon har ett mycket vackert språk och lyckas allt som oftast beskriva en intressant tankegång med ett begränsat antal tecken. Läs och njut!

Foto: Martin LaBar/Flickr

…… det känns mera spännande så. Sjung vackert, I skorrande strängar. Sjung vackert om framtid ändå!

Ja – jag erkänner. Jag kan inte låta bli att läsa dem. Årshoroskopen. De obligatoriska profetiorna, eller ”verktygen”, som astrologerna själva kallar dem, som inget kvinnomagasin och ingen kvällstidningsbilaga med självaktning kan avstå från att publicera i det sista numret för året. I de magasin som har män som solklar målgrupp lyser de däremot med sin frånvaro. Männen väntas nöja sig med att leva i nuet, så länge nuet innefattar en avklädd, ung och storbystad kvinna på omslaget.

Häromdagen kunde jag inte motstå att betala 49 kr för bilagan Aftonbladet Astro med den vinnande ettapuffen ”Så blir ditt 2012″. Min man tittade på mig med oförstående blick när jag kom hem med tidningen.

– Hur kan en högutbildad, intelligent människa som du ha någon som helst tilltro till det som står i den där?

Ja, jag har ställt samma fråga till mig själv. Hur kan jag tro – om än aldrig så lite – på ett årshoroskop, oavsett vilken tidning det är som publicerar det? Hur kan jag lockas att lägga pengar på det? Skulle alla som är födda i samma stjärntecken som jag ha liknande saker att vänta av det kommande året? Knappast. Och jag som anser mig vara en rationell människa…

Självklart vet jag att det inte finns några förutbestämda sanningar om vad som kommer att hända mig 2012. Vill jag något är det jag som kommer att få lägga manken till för att ro det i land. I år, liksom förra året och året före det. Söker jag inga jobb lär jag inte få några. Håller jag inte kontakten med mina uppdragsgivare och säljer jag inte in några artikelidéer lär det inte bli mycket till klirr i kassan. Likadant fungerar det i privatlivet. Ger jag inget lär jag inte få särskilt mycket, men bjuder jag till blir jag sannolikt del av en positiv spiral.

Jag tror betydligt mer på varje människas kraft att skapa sig det liv hon vill ha, än vad jag tror på ödet. Och visst är det ett inspirerande sätt att se på livet, att tänka att var och en i hyfsat stor utsträckning har livet i sina egna händer. Men det innebär ju också att det krävs en hel del av en, för att man ska kunna få det man vill. Kanske är det inför den insikten det kan vara roligt att förströ sig med ett årshoroskop, som allt som oftast har en positiv grundton.

Eller vad sägs om att beskrivas som ”charmig, begåvad, självsäker och optimist”. Och få veta att 2012 bjuder på bättre självinsikt och att ”Allt handlar främst om dig. Vad som än händer är det dina relationer, ditt hem och din framtid som står i centrum”. Tjohooo! Kan det bli bättre? Världen snurrar kring mig i år! Ja, mig och alla andra lejon, i och för sig. Men ändå. Sant eller inte kan kvitta. Dessa peppande ord, illustrerade med en bild på en leende kvinna som med slutna ögonen sträcker armarna mot solen har en positiv effekt på mig som faktiskt kan vara värd 49 kronor. Framtiden – here I come!

Nu återstår endast 6,5 timmar av 2011. De senaste dagarna har dags- och kvällstidningar varit fulla till brädden av summeringar av det gångna året och prognoser för det år som står för dörren. Same procedure as every year. Inspirerade av detta traditionella fenomen ämnar jag i korthet summera mitt frilansår och lyfta fram några toppar och dalar.

Mina yrkesmässiga toppar 2011

• Nr 1//2011 av MedTech Magazine, som var mitt andra nummer som chefredaktör. Det blev ett bra nummer, med bland annat en special om hälsoekonomi som jag var mycket nöjd med, då jag tyckte att den gav en bra inblick i var branschen då stod i denna aktuella fråga. Och så Bertil ”Alexander” Guve, föreståndare för Centrum för Medicin i Teknik och Hälsa, på omslaget. En person som var väldigt tacksam att intervjua och som bjöd generöst på sig själv både vad gäller yrkeslivet och det privata.

• Vitalis 2011 på Svenska mässan i Göteborg. Kul och intensivt att representera MedTech Magazine på medtechvärldens IT-mässa framför andra. Mycket branschfolk och högt tempo. Och så övernattning i ett rum på 19:e våningen i Gothia Towers – hotellet som ligger i direkt anslutning till mässan.

• Att det gick så bra på frilansfronten under hösten. Det hade jag inte på minsta vis räknat hem. En positiv överraskning.

• Resan till Eindhoven i Holland för MedTech Magazines räkning i september för att bevaka Philips Innovation Experience. Roligt att medverka på en pressmiddag för 110 journalister från hela världen som rest till Eindhoven för detta ändamål.

• Att rekryteringskonsulten Gunnar på Hammer & Hanborg under ett telefonsamtal i höstas sa att mitt CV är ”väldigt starkt”. Jaså, minsann. Kul att höra!

Mina yrkesmässiga dalar 2011

• Beslutet att avsäga mig chefredaktörskapet för MedTech Magazine i april. Insikten om att arbetsinsatsen var för stor och ersättningen inte kompensation nog gjorde att jag inte hade något annat val. Men roligt var det inte, eftersom jobbet på många sätt var väldigt roligt och stimulerande.

• Senvåren. Då hade jag en rejäl svacka på alla plan, och behövde ta det lugnt – även vad gällde jobbet. Så det blev få uppdrag och lite pengar i plånboken. Men det fick gå ändå.

• Det faktum att jag inte gick i land med min föresats att ligga i med jobbsökeriet under hösten. Jag gick ut hårt efter sommarsemestern och sökte flera jobb, men sedan började frilansuppdragen strömma in och då förmådde jag inte hålla i gång jobbsökandet parallellt.

Men – nu väntar ett nytt år, fullt av nya möjligheter att genomföra det planer jag bara kom halvvägs med i år.

Och nu är det dags för mig att hoppa i festklänningen och tillsammans med familjen bege mig till vänner på nyårsfest.

Gott Nytt År på er allihop!

Stor kram/Charlotta

Det här inlägget var först tänkt att handla om vett och etikett i julklapparnas värld. Ja, inte de julklappar vi ger våra nära och kära. Utan de vi ger och får i våra yrkesroller. Vem ska egentligen ge julklappar till vem? För mig, som tidigare jobbat på en kundtidningsbyrå där det var legio att ge kunderna fina och genomtänkta julklappar, känns det fortfarande som en bra grej att ge mina uppdragsgivare julklappar, fast jag numera är min egen. Min kollega och skrivbordsgranne Magnus tycker att det snarast skulle kännas lismande att ge julklappar till uppdragsgivare. Han tycker att det är de som ska ge till honom. ”Julklappar ger man nedåt inte uppåt”, menar han.

När jag skulle surfa ut på det världsomspännande nätet för att undersöka om det finns något skrivet om den här frågan för att få ett bredare perspektiv än två Garboiters personliga åsikter hamnar jag på Aftonbladets förstasida och kommer helt av mig. Julklappar, till vem det än vara må, känns plötsligt som något väldigt ytligt, värdsligt och fullkomligt oviktigt.

Här möts jag av beskedet av att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson nu dömts i etiopisk domstol. Domaren anser att de gjort sig skyldiga inte bara till olaglig inresa, som de tidigare erkänt, utan även till medhjälp till terrorism, vilket de förnekat. Hade rättegången gått svenskarnas väg hade de kunnat friges omedelbart och fått fira jul med sina familjer. Nu riskerar de minst 11 och högst 18 års fängelse i Etiopien.

Från rummet bredvid här på Garbo hörs Anas indignerade stämma. ”Jaha. Det här innebär ju slutet för frilansjournalisters möjligheter att rapportera från krigshärdar.”

Och om det blir konsekvensen av detta vore det så klart de facto en stor inskränkning av pressfriheten. Men jag har ändå svårt att tänka på journalistik just nu. Jag kan bara tänka på det lååååånga fängelsestraff de i värsta fall har framför sig och som det överhuvudtaget inte går att sätta sig in i vad det skulle innebära i praktiken. De är 29 och 31 år. Allt som händer i livet mellan 30 och 40……karriär….barn……kommer de inte att få uppleva. Deras liv kommer att pausas och de kommer att få ägna sin kraft och energi åt att behålla sitt förnuft och undvika att bli galna i ett etiopiskt fängelse med miserabel standard. Martin Schibbyes fru Linnea var på plats under rättegången. Om ett långt fängelsestraff blir ett faktum, kommer han då att uppmana henne att lämna honom? Träffa någon annan som hon kan skaffa barn med? Kan man vara så rationell?

Sådant tänker jag på. Och känner mig plötsligt väldigt glad och tacksam att de största problem jag har att tampas med just nu är punkterna på min privata att göra-lista inför julen. Lägga in sill, göra köttbullar, köpa de sista julklapparna, städa, skriva de återstående julkorten….. Problem? Nej, knappast.

Nu slår jag igen min dator, packar ihop mina saker och så går jag och min jullovsledige son och hämtar dottern på dagis. Dagarna fram till julafton ska ägnas åt julförberedelser och sedan väntar ett två veckor långt jullov. Så när som bloggandet här, förstås.

Jag önskar er alla en God, Skön och Vilsam Jul!

Innehållet i butikernas tidningsställ under december månad är sig förvillande likt år från år. Åtminstone när det gäller majoriteten av titlarna. De som vänder sig till det kvinnliga könet. Deras omslag handlar så gott som uteslutande om julen. Utgångspunkten är att julstressen nu står för dörren och att läsarna med hjälp av tidningarnas tips undviker denna stress i möjligaste mån och i stället får en skön och harmonisk jul. Tidningarna både skapar problemet och erbjuder lösningar på det.

Jag skönjer dock en liten skillnad mellan årets skörd av juliga omslag och tidigare års. Förr har ordet ”julstress” nämnts i större omfattning. ”Skippa julstressen –  planera i tid”. Eller ”Så undviker du julstressen. Vi har bästa tipsen”. I år lyser ordet med sin frånvaro. Kanske tänker tidningsmakarna att ordet låter negativt och därför ger tidningsköparna fel associationer? Årets melodi är i stället att lämna problemet – julstressen – därhän och gå direkt på lösningen: att försäkra läsarna om att det går att fixa julförberedelserna på nolltid. Tidningarna lockar med tips på hur man gör ett enkelt julbord, ett superenkelt vörtbröd eller sill på fem minuter.

En intressant iakttagelse är att det i dessa kvinnotidningar sällan eller aldrig handlar om att få en lugn och skön jul genom att skala ned. Att avstå från diverse traditionella julingredienser och i stället fokusera på några få julrätter som man verkligen uppskattar och låta dem få ta lite tid att laga, nöja sig med stearinljus och skippa julgranen och överge tanken på att träffa hela släkten just under julhelgen. Det finns ju faktiskt 365 dagar på ett år.

Nej, allt ska fortfarande hinnas med vad gäller pyssel, pynt, mat och godis. Vägen till  sinnesfrid enligt tidningarna är INTE att sänka ribban och välja en minimalistisk jul. Hur skulle tidningsmakarna då kunna fylla sina tidningar med reportage om Leila Lindholms jul och Pernilla Wahlgrens jul, fullmatade med recept och stylade bilder på juldekorerade hem? I stället handlar det nu om att laga, pynta och fixa i turbofart. Alla genvägar är tillåtna. Huvudsaken är att allt är klart på julafton!

När jag ser mig omkring i vänkretsen så verkar det inte som någon är särskilt anfrätt av julstress. Julbordet verkar i dag på många håll vara ett knytkalas där alla bidrar med några rätter. Tiden då det var kvinnan i huset som lagade allting själv verkar vara ett minne blott. Kanske lever den endast kvar i kvinnotidningarnas kolorerade värld? En värld som uppenbarligen tilltalar tillräckligt många tidningsköpare för att ”jultidningarna” ska återkomma. År efter år.