Av mina i begynnelsen till synes oändliga sex semesterveckor återstår nu två. Två tredjedelar av sommarledigheten har alltså passerat, och det har verkligen varit sommar i kubik hela vägen. En månad av sol och värme vid havet i Umeåtrakten och i Stockholms skärgård. Fantastiskt härligt och lättsamt sommarliv. Tunna sommarkläder, strandliv med barnen, 25+ i vattnet, frukost, lunch och middag på altanen. Kära återseenden med glada sommarvänner och gott om motivation till fysisk rörelse, såsom tennis, power walks och simturer i havet. En sund själ i en sund kropp! Ja, för jag har faktiskt till och med hunnit med att läsa några böcker i sommar, och fler ska det bli.

Jag kan dock inte låta bli att begrunda begreppet "ledighet". Vad innebär det egentligen att vara ledig? Handlar det blott och bart om att ta en paus i den verksamhet som genererar klirr i kassan? Ja, i så fall har jag i sanning varit ledig sedan dagen före midsommarafton. Ingen research, inget spånande av nya artikelidéer, inget artikelförfattande. Och följaktligen inget att fakturera. Jag lade i stället på ett glödande kol före midsommarafton, just för att kunna ta denna paus i lönearbetet.

Men ledig? Nja. Semester på landet tillsammans med familjen är knappast liktydigt med lata dagar i solstolen från morgon till kväll, följt av långa kvällar där maken och jag filosoferar om livet över ett glas vitt i lugn och ro på altanen tills solen går ned vid horisonten. Visst finns det inslag av både det ena och det andra. Men efter några ringrostiga dagar i semesterns början, då samtliga familjemedlemmar försöker komma in i ledighetsmatchen efter en lång termin av dagis, skola, jobb och vardagsrutiner, infinner sig en annan sorts vardag. Sommarlovsvardagen. Och den innebär för familjens vuxengäng de facto fler arbetsuppgifter än vad den vanliga vardagen innehåller. Tre måltider ska fram på bordet varje dag, i stället för två. Föräldrarna finns nu till hands hela dagarna och förväntas rycka ut när barnen behöver hjälp med något göromål, ett nytt plåster, någon som läser saga eller kan hjälpa till att coacha barnen i den understundom svåra konsten att hitta-på-något-att-göra-när-allt-man-brukar-tycka-är-kul-känns-tråkigt-och-man-inte-får-spela-data-eller-se-på-film. För i vår familj har vi regeln, som vi nääääästan aldrig tummar på, att "ingen film/dataspel efter kl 10 och före kl 17".

Efter en månad är jag nu så inne i semesterutinerna att jag till och med nästan slutat hallucinera om en diskmaskin på skärgårdsön, utan tycker att det går ganska fort och lätt att handdiska. Jag har blivit fena på att ta vara på stunderna i solstolen och har alltid traven med de senaste olästa tidningarna + boken och läsglasögonen (nya för i sommar - yipeeee!) redo, samt kaffe i termosen – bara att hälla upp. Och min man och jag har blivit riktigt bra på att våga be den andra om en stunds egentid för att exempelvis springa en runda i skogen eller bada bastu. Utan att känna "Inte ska väl jag…".

Fast om två veckor, när jag intar min plats på Garbo igen, inträder en annan sorts…..om inte ledighet, så….frihet. Friheten att få tänka mina egna tankar en hel arbetsdag. Inte behöva laga lunch till någon, utan min vardagsvana trogen äta god sushilunch med mig själv och en tidning. Eller med någon kollega eller vän. Förvisso utan de natursköna omgivningarna, skogen och havet. Men var sak har sin charm. Och summan av själva ledigheten är nog tämligen konstant.

"Koppla av med tidningar i sommar. Ett osocialt nöje." Bonnier Tidskrifters sommarkampanj för att öka tidningsläsandet ugörs av annonser inne i de egna tidningarna, samt ettapuffar i knallrosa på tidningarnas omslag. Uppenbarligen riktar den sig främst till de redan invigda tidningsfreaksen, med förhoppning om att de ska känna sig bekräftade och öka sitt läsande ännu mer, kanske genom att upptäcka för dem nya Bonniertitlar. De som ännu inte upptäckt tidningarnas charm lär ju knappast ens upptäcka kampanjen.

"Ett osocialt nöje" har Bonnier Tidskrifter valt som pay off. Förmodligen vill man skapa associationer till den hett eftertraktade egentid som för många kvinnor i sina bästa år – målgruppen för en stor del av Bonniermagasinen – under sommaren ibland är mer en hägring vid horisonten än ett naturligt inslag i semestervardagen. Tänka att ogenerat få isolera sig med ett oläst magasin och bara koppla av i lugn och ro! Otillgänglig. Osocial. Om så bara för en halvtimme. Eller så. För en sådan herdestund är 45 kronor näst intill gratis.

Och visst – för den fysiska omvärlden är tidningsläsaren osocial. Uppslukad av sin tidning. Tyst och försjunken. Men upplevelsen för mig som läser är helt annorlunda. Att öppna något av mina favoritmagasin är att stiga in i en välbekant värld. Tryggt förvissad om att jag sannolikt kommer att ha behållning av minst två tredjedelar av innehållet. Jag känner mina tidningar. De gör mig sällan besviken.

Och inte är jag osocial därinne i tidningsvärlden. Nej, jag umgås ju med mina vänner tidningsmakarna. Att läsa chefredaktörernas kolumner, som i kvinnomagasinen numera ofta upptar en hel sida, är som att återknyta med gamla kompisar och intresserat låta dem uppdatera mig om vad som är på gång i deras tidningar just nu. Men det är inte alla chefredaktörer som behärskar konsten att skriva en ledarkolumn. I mina ögon duger det inte att bara radda upp ett antal artiklar i tidningen ackompanjerat av några smått sökta kommentarer. Nej, en bra ledarkolumnist förmår att hålla en röd tråd och dela med sig av erfarenheter och upplevelser ur sitt eget liv. Genom att vara lagom personlig och bjuda på sig själv erbjuder chefredaktören läsaren sin vänskap. Läsaren kan känna igen sig, relatera till sitt eget liv. Och relationen med hela tidningen blir starkare av den sympati som uppstår redan i ledarkolumnen.

Exemplen på virtuoser på detta område är många. Lillan Ehrenholm-Daun, som jag hade förmånen att arbeta med under hennes tid på Året Runt. Anna-Lena Sventelius på Lantliv. Bella Linde på Allt om fritidshus. Anna Zethreaus på Mama och Family Living. Amelia Adamo på M Magasin. För att nämna några.

I början av juli stötte jag på Stina Abenius, tidigare chefredaktör på Tara, när våra söner möttes i finalen i Sörmjöle tennisklubbs klubbmästerskap. Vi hade aldrig träffats förut, men för mig var hon ju välbekant, efter att jag läst många av hennes kolumner i Tara. Och hon tillhör virtuoserna – helt klart. Hon berättade att hon nu är chefredaktör för Vi i Villa, så när jag kort därefter besökte min villaägande far knep jag åt mig ett nummer. Förväntansfullt öppnade jag det för att i ledarkolumnen få ett grepp om vad hennes idé med tidningen är.

Men! Ve och fasa! Ledarkolumnen var borta! Avskaffad i den omgörning som tidningen just genomgått. Var var då Stina? Fanns hon ingenstans? Jo, hon log mot mig från en bild infälld i innehållsförteckningen. Bredvid bilden ett kort citat som puffade för någon av tidningens artiklar. Jag blev både förvånad och besviken. Vilket försämring! Stina Abenius, hallå hallå! Om du läser detta: gör om och gör rätt! Klart villaägarna vill ha en relation med dig, de också!                         

Jag jobbar med det som jag tycker är roligt och ägnar gärna så kallad ledig tid åt sådant som har med mitt jobb att göra. Ska jag läsa en bok blir det gärna bli en reportagebok eller facklitteratur som på ett eller annat sätt kan komma till nytta och glädje också för mitt skrivande. Semester betyder alltså inte total avskärmning från det som jag sysslar med till vardags. Givetvis gör jag också en massa som inte har ett dugg med journalistik eller skrivande att göra – ser på repriser av Sopranos till exempel.

Varför tycker jag serien är så bra? En anledning är att den skildrar livet i maffian på ett så totalt oglamouröst sätt. För det mesta verkar det rätt tråkigt och värdelöst att vara maffiamedlem. Man tvingas avrätta sina vänner, ens barn krisar när de inser vad föräldern håller på med, kollegor börjar knarka och man tvingas reda upp skiten.

Det finns en scen i Sopranos som är otroligt talande; när huvudpersonen Tony och adepten Christopher av en händelse råkar få chansen att stjäla ett parti dyr alkohol ur en skåpvagn. De bestämmer sig snabbt för att slå till och skrattar sedan härligt åt en lyckad kupp. ”Old school” säger de till varandra och minns när de var unga och gangsterlivet fortfarande var ett spännande äventyr. Diskrepansen gentemot deras vardag blev så tydlig i den här scenen.

"Hur ska jag få jobb när jag är färdigexaminerad? " tänker mediestudenter lågmält för sig själva. Hur man ska få en chans att ta sig in på en tidning, reklambyrå eller kommunikationsbyrå när man tävlar mot erfarna människor som befunnit sig i branschen i flera år och gjort ett namn för sig. Att komma ifatt dem skulle ta åratal.

Igår satt jag och pratade länge med två kreatörer på Ogilvy. Om hur det är att ta sig in i branschen, och vilka knep man bör använda sig av. Det främsta tipset jag fick var att jag skulle nischa mig. Det tjänar inte mycket till att göra en portfolio och visa upp den, för det traditionella innehållet kommer sällan komma ifatt det som människor som befinner sig i branschen redan har producerats. Det gäller istället att satsa på något nytt, på kunskap som företaget man söker sig till inte har. 

Jack Trout kallas ibland för positioneringens fader. Min pappa refererar ofta till honom när vi pratar. Ett av hans huvudbudskap är att det är bättre att vara först, än att vara bäst. För om man är först så blir man ihågkommen, oavsett om tvåan eller trean är bättre än en själv.