En gång i tiden, när jag var den färskaste journalist man kan tänka sig – hade haft två veckors praktik på Hallandsposten samt skrivit 3-4 artiklar i Götheborgske Spionen, studenttidningen på Göteborgs universitet – jobbade jag på Blekinge läns tidnings lokalredaktion i Sölvesborg. En stad jag ditintills aldrig hade hört talas om. Men BLT:s personalchef blev förnärmad när jag frågade ”Är det en liten redaktion?” och svarade ”Absolut inte! Vi har tre anställda där!” Tre anställda. Okej.

Men – en av de anställda var Yngve. Och Yngve lärde mig mycket bra. Bland annat lärde han mig helvetet med att vara journalist på liten ort. ALLA på orten hade kommit i klinch med honom. Det gick inte att undvika. Så han hade inga vänner, berättade han (den andra som jobbat länge på redaktionen bodde egentligen i staden bredvid och kom därmed undan).

Den allra bästa lärdomen, som jag verkligen på alla sätt och vis haft nytta av, kom när jag skulle ringa på ett tips, och kom in till honom för att rapportera hur det gått. Jag sa som det var: ”Jag fick inte tag i honom” (någon jurist om något lokalt brottsmål). Han puttade ner läsglasögonen på näsan och såg på mig, underifrån. Suckade och sa:

”Ana. En sak ska du lära dig. Ska du arbeta som journalist finns inte uttrycket ‘Jag fick inte tag i någon’. Det är ditt jobb att få tag på de du ska intervjua. Glöm inte det.”

Det öppnade helt nya perspektiv och gjorde mig till en mycket bättre journalist. Varje gång något är motigt och personer svåra att få tag i, så tänker jag bara på Yngve. Att inte få tag på någon finns inte som argument. Det är bara att jobba på.

Jag är ju fri som i frilans. Alltså kan jag i princip jobba var som helst. Nu är det ju inte så, ändå, eftersom livet kommer och lägger små hinder i vägen, i form av ekonomipärmen som ju ligger på kontoret eller just den rapporten som jag hade lämnat hemma eller den obligatoriska städveckan som råkade falla in och innebär att jag måste fixa frukt till de andra på Garbo, eller you name it.

Men ibland uppstår luckor, då man faktiskt bara ska göra saker i datorn: Få färdigt den där texten som man gnetat med som en idiot. Eller redigera något. Eller läsa en researchbok. Då är det läge att Jobba På Kafé. Och det brukar vara ganska trevligt. Lite dyrt, såklart, men trevligt.

Nu senast blev det Urban Deli, alldeles nära Garbo men ändå en bit ifrån. Här finns ingen jag känner (just för tillfället i alla fall). Jag kan sitta med mina texter och redigera koncentrerat, utan att behöva ta ställning till någonting annat. Jag kan dricka en kaffe, låta barnskriken skära i öronen, spana in folk som flanerar förbi eller bara låta tankarna vandra ikapp med löven som dansar i vinden.

Jag gillar avbrottet. Men vissa kaféer är bättre än andra. Mina kriterier för bra kaféer att jobba på är:

1. Lagom mycket bebisskrik, tack.

2. Att personalen tycker att det är okej att man sitter där en stund (jag kommer inte att göra det alltid, jag förstår att ni måste tjäna pengar).

3. Att det finns trådlöst internet.

4. Att det finns el.

5. Att borden inte har runda kanter så man får musarm.

Just det där med elen brukar vara bland det svåraste, konstigt nog.

Så här var det. Vi träffades för cirka ett år sedan, jag och min Canon I-senys whatever. Jag bad om en laser, snabb, svartvit, lugn och trygg. Och i början flöt allt på, det var som en dröm. Skrivaren och jag – vi kunde inte haft det bättre.

Men jag vet inte vad det var. Kanske att jag bytte från PC till Mac. Eller att jag var bortrest på semester en månad. Något var det i alla fall, för plötsligt en dag börjar skrivaren jävlas. I stället för att skriva ut, snabbt, enkelt, lugnt, tar den bara ett papper och börjar sedan pipa och blinka rött. Ett helt obegripligt meddelande om att jag måste ha A4-format var budskapet. JAG HAR ALDRIG ANVÄNT ANNAT ÄN A4-FORMAT NÅGONSIN!!! Jag mejlar Canons support. Jag får svar två (två!) månader senare. Jag gör som de säger. Det hjälper inte.

Jag tänker: En gång är ingen gång. Jag tar ett stabilt tag om skrivaren och ger den en rungande örfil. Det fungerar inte. Jag tänker: Nu får du sluta pipa din skrivarjävel! Jag dödar dig! Så slår jag hårdare, mer.

Våldet löser allt. Den fungerar jättefint. I cirka en månad. Sedan börjar det om. Hela A4-gnället. I stället för att stilla stå där och skriva ut i på sitt fina vis, står den återigen och piper. Nu hjälper inte längre örfilar, snytingar, sparkar – inte ens viftandet med en stor fet sågklinga.

Länge står den där, tyst, vid min sida. Urkopplad. Ser på mig lite skuldmedvetet. Förlåt att jag inte kan leverera. Till sist orkar jag inte se den mer. Jag tar den och slänger den åt helvete. Jag tänker skaffa mig en yngre, medgörligare skrivare nästa gång. En som bara bugar och skriver ut. Inte ett enda pip om A4-format. För övrigt ska den inte ens ha något annat möjligt format. Ser fram emot att möta min nya skrivarvän.

”trodde fan jag hade varit m o skrivit Loreen-låten när jag hörde den för första gången ikväll. Känns lite konstigt.Eller hedrande.” Det twittrade Andreas Kleerup efter Melodifestivalens final i lördags. Och det första min sambo sa när han hörde Loreens Euphoria var: Den låter som Kleerups Titiyo-låt ”Longing for lullabies” (lyssna på Spotify).

Men det är helt okej att sampla musik, menar Steven Ekholm i dagens DN. Värre är det för dem som samplar litteratur, som i Ekholms exempel Oksa Pollock, en fransk Harry Potter. De som samplar litteratur brukar anklagas för brist på fantasi, skriver han här.

Hur är det då att sampla journalistik? Ja, mer eller mindre fritt fram, skulle jag säga. Det är till och med meningen att vi ska ha koll på och följa upp vad som står i andra tidningar – fast alltid med en Egen Vinkel. Vi ska tillföra Något Nytt. Annars har det inte i tidningen/radion/tv:n att göra. Journalister kämpar dagligen med detta, vad är Grejen, det nya? Barn dör hela tiden i Afghanistan, ja, det vet vi redan. Men så plötsligt får en amerikansk soldat någon slags psykos och går in i flera bostadshus och skjuter ihjäl barn. En nyhet. Oerhört sorglig sådan.

Vi mår tydligen dåligt av Facebook. Eftersom vi jämför oss så mycket. Eller? Jag känner stort behov att korrigera ”sanningen” en aning: Vi mår inte dåligt av Facebook. Vi mår dåligt för att vi jämför oss så mycket. Punkt. Sedan kan det vara Facebook, grannarnas nya bil, klasskamraternas Mallorcaresa, din bästa väns nya vårskor, bussgrannens snygga frisyr, någons karriär, någon annans lugn, någon tredjes finfina förhållande.

Jag föreslår att vi retirerar denna icke-nyhet och går till kärnfrågan: Varför jämför vi oss så förbannat mycket? Djupt mänskligt, visst, men också ganska intelligensbefriat. Jag säger som Ruben Östlund: Rikta kameran åt andra hållet. Mot dig själv. Tänk efter. Varför har du INTE den där nya bilen? Nej, för att du sparar pengar till en större lägenhet, kanske. Eller för att du väljer att jobba deltid. Varför åker ni inte till Mallorca? Nej, för ni ska till ert lantställe, som ligger vackert i skogen. Varför köper du inte nya skor? För att pengarna spenderades på annat, kanske god hemlagad mat. Kom igen! De flesta av oss har gjort val någonstans i livet. Vissa av valen var inte toppen, som att hoppa av skolan eller stanna på ett jobb man hatar. Vissa av oss kan knappt välja, för vi har haft svårigheter i livet som hindrar oss. De som känner så ska få hjälp, av sjukvård, socialtjänst och komvux, exempelvis.

De allra flesta av oss har dock inga sådana problem. Vi sitter där och glor på andra och ser ingenting av vad vi själva har. Av valen vi gjorde som ledde dit, där vi är nu. Säg att du valde att studera länge för att få ett jobb du gillar. Ja, då har du antagligen inget större sparkapital till en ny båt. Men du har din utbildning, och förhoppningsvis ett arbete du står ut med i hela livet. Värt en del, eller hur? Kanske kan du inte åka utomlands, men har samtidigt betalat städhjälp för 1500 kr i månaden. Gissa vad? Det blir 18 000 per år, som kunde räcka gott och väl till en resa.

Jag förstår om man trillar dit på avundsjuka och jämförelse. Ungefär som man ibland får lust att äta chips till middag eller vill snatta den där snygga vårkappan i affären. Men det är inget vi gör (de flesta av oss). Vi är ju trots allt vuxna. Vi kan tänka själva – de flesta av oss. Vi kan ta ansvar för vårt liv och våra livsval. Så gör det i stället för att skylla på Facebook.

Ps: Någon skulle även kunna ringa dig och berätta att den ska åka till fjällen nästa vecka. Alltså borde nästa icke-nyhetsrubrik bli: Vi mår dåligt av telefonen! Eller?

I dag måste jag bara hålla med min frilansbyrå-kollega Hanna här. Nu får det vara slut på det anala tänkandet, vojne vojne, folk vill läsa tidningar gratis på nätet, vojne vojne, hur ska vi tjäna pengar?

Vi måste börja om och tänka VAD VILL FOLK HA!? Vi journalister tillverkar ju något som är som lyxkonsumtion, läsning som förströelse, kunskapsinhämtning, vidgning av sinnena. Kom igen! Börja om – se konsumenten, se producenten. Vad kan vi journalister erbjuda och vad vill läsarna ha? Vad ger vi dem, egentligen? Snabbt nedkrafsade artiklar som tjänar som utfyllnad mellan annonserna, är det verkligen något värt att betala för? Tror inte det va.

Nu har TS-siffrorna kommit (TS är en opartisk granskare av tidningars upplagor). De pekar i mångt och mycket nedåt. Med några få, talande undantag. Ett är Filter. Plus 20 procent! (Rekord, de andra som ökar något är mattidningar samt tidningar om politik – Fokus, Expo bla – och historia, även Damernas har en liten ökning.) En annan intressant siffra ger Dagens Nyheter, som gjort en satsning just på journalistiken, mer texter riktade till just de här läsarna. Det dalar fortfarande för DN, minus 2, men det dalar nästan dubbelt så mycket för Svenskan, minus 3,5. Ergo – satsningar på MER läsning lönar sig. (Visserligen satsade Svenskan också för några år sedan, så jag skulle säga att satsningar på merläsning OFTA kanske är vinnande koncept? Vem vet, vi måste testa!)

Man kan läsa siffror väldigt olika, och många på storchefs-sidan vill kanske inte se det som jag ser det. Men jag ser det så här: Fler genomarbetade, upplysande reportage som förmedlar kunskap – gärna ganska nördig sådan, där man snöar in ordentligt, ger fler läsare. Som kanske kan tänka sig att hosta upp en del stålar för att det är värt det. Vore inte fel va?

Vill ni själva se TS-siffrorna, hittar ni dem till höger här.

Ja, då börjar arbetsveckan efter vad sonen kallade ”den tråkigaste helgen någonsin”. Detta eftersom den innehöll följande komponenter: Storstädning, storhandling, tvättid i tvättstugan och tillagande av flera stora måltider. Puh!

Den här arbetsveckan kommer att vara stenhård. Det ska samlas mängder av information för en stor artikel. Dessutom måste en annan artikel underhållas, matas på med lite redaktörskontakter, lite research, några samtal, sökande efter intervjupersoner. Dessutom ska texter till ett annat projekt redigeras, parallellt.

Ja, jag får panik. Jag är inte cool med ketchupeffekten, trots år av tillvänjning. Ketchupeffekten är frilanstillvarons stora – gigantiska – baksida. Först kommer inget (eller, först är det ganska lugnt makligt tempo på antalet texter som ska produceras), sedan inget (och då kanske man börjar få panik, nu tjänar jag för lite pengar!!) och så kommer allt. Precis allting samtidigt, man är som fångad i en jobbstorm och håller på och syr ihop sin tillvaro som en dåre. Sitter på kvällarna och skriver och skriver och skriver, sitter hela dagarna och gör intervju på intervju på intervju.

Men framsidan. Den kommer när man gjort den där enorma insatsen. Och kanske är tillbaka i ingenting. Om man lärt sig att börja njuta av ingentinget, klarar att ha is i magen och softa. Jaha, ingen vill ha artiklar just nu? Då sätter vi upp skylten ”gone fishing”. Glider runt, tränar, tar en frukost på kafé, läser en bok, drar en sväng till bibblan, shoppar något billigt krafs till garderoben, åker på landet.

Då ångrar man ingenting.

(Särskilt när man vet att helgen som kommer blir helt befriad från städ, tvätt och storhandling.)

I dag tänker jag skryta om Garbo Reportage, denna fina frilansbyrå som undertecknad sitter på, som ligger på Sööööder ett stenkast från Nytorget – ja, faktiskt vid det lite okända Greta Garbos torg i böjen på Katarina Bangata. Ni vet där husen håller på att sjunka ner i lervällingen eftersom det förr var en sjö där. Oj, avvikelse! Tillbaka till ämnet:

Det jag vill skryta med är en grej vi genomför då och då på Garbo Reportage, ända sedan 2004 (då hette vi Hökens gata Reportage, eftersom vi låg på Hökens gata vid Mosebacke), på initiativ av Ann och Martin om jag inte minns fel, nämligen Debattpub! Då vi bjuder in någon som föreläser om ett ämne som journalister är intresserade av. Sist pratade vi ju om ifall det var journalisternas fel att SD kom in i riksdagen. Nu var ämnet ett annat: Nämligen ”Tidningsdöden, finns den?” Inbjuden var Åsa Holmström, som bland annat sitter i Sveriges Tidskrifters styrelse, och har haft chefsjobb på Bonnier Tidskrifter och nyligen var förlagschef på LRF Media, dock sparkades hon och två till i ledningen i november förra året, de fick gå omedelbart efter beskedet – bara som ett litet smakprov på vad som händer ibland i vår bransch (läs mer här).

Vi åt lite indisk hämtmat, bjöd vår talare på vin (enda ersättningen) och så kom publiken, 20–25 personer, och Åsa med moderator Isabella kunde berätta vad hon trodde om framtiden, och hon fick många frågor under föreläsningens gång. Ungefär så här:

Hur ser marknaden ut?
I dag finns det faktiskt 10 000  tidningar i Sverige. Av dem är 6 000 kommersiella (övriga är infoblad, medlemsblad och så vidare). 40–60 procent av befolkningen läser tidningar i vårt land, vilket gör att vi ligger i topp bland världens tidningsläsare. Höga siffror även i våra nordiska grannländer samt Storbritannien och Tyskland, mfl, men allt färre tidningsläsare ju längre söderut i Europa vi kommer. Svenskar gillar sina tidningar, har ett värde som en guldstund, man slår sig ner med sin tidning efter jobbet.

Kommer de fortsätta göra det?
Ja, Åsa tror att papperstidningar kommer att finnas kvar, särskilt hobbytidningar, som handlar om våra specialintressen, båtar, inredning (en boom kom ju här, finns nu över 100 inredningstidningar!), hembakt – förlagen söker hela tiden efter vad folk är intresserade av – åtminstone intressen som går att kombinera med en annonsmarknad. Däremot kan dagspress få svårare att överleva eftersom de delger nyheter, och nyheter går så snabbt att tillskansa sig på nätet.

Håller papperstidningarna på att dö?
Svar nej, säger Åsa Holmström. Det startas fortfarande nya tidningar hela tiden och antalet ökar. Det läggs visserligen ner en massa tidningar, men det startar fler tidningar än det läggs ner. Däremot minskar antalet läsare per tidning.

Varför minskar läsarna?
Antalet läsarna minskar inte, egentligen, men eftersom antalet tidningar är fler så blir det färre läsare per tidning – vilket får konsekvenser för annons, budget, med mera. Sedan görs det fler undergroundtidningar i dag, garagetidningar, som tex Filter, och de konkurrerar ju med de stora förlagens tidningar, menar Åsa. Samtidigt – garagetidningarna behöver inte bry sig om att handikappanpassa lokaler osv, sådant som stora förlag måste räkna in i sina kostnader.

Varför ökar inte budgeten, alltså varför ger man inte ordentligt betalt till frilansar? (Arvodena har legat stilla eller minskats på många redaktioner)

De stora förlagen har ett vinstkrav, tex har LRF Media vinstkrav på 10 procent. Samtidigt är inte alla deras tidningar några kassakor – men ofta har förlagen bara ett fåtal stora tidningar, kanske bara en, som verkligen bringar in pengar, som Land (LRF) eller Amelia (Bonnier Tidskrifter), tex. Åsas bästa råd är att ta ordentligt betalt av de rika tidningarna.

Men de anställda journalisternas löner ökar ju?

Visst, de ökar enligt överenskommelse mellan fack och arbetsgivare. Men samtidigt sker stora nedskärningar på redaktionen, så alla får arbeta hårdare. Vilket också kan ge mindre läsning i tidningarna, alltså färre reportage och mindre bearbetade texter.

Vilket i sin tur kan göra att läsarna sviker, väl?
Nja, jo, kanske det.

Utbildas alldeles för många journalister?

Ja, det gör det. Alldeles för många journalister. Det är också en orsak till att det blir svårt att ta betalt, när nyutexaminerade journalister gör frilansjobb billigare än de etablerade så dumpar de marknaden.

Ja, sedan tackade vi Åsa för att hon kom med en stor applåd.

Så fortsatte pubkvällen med ytterligare vin- och öl-pimplande och prat om helt andra saker. Som våra bästa raggningstips, till exempel. Även det intressant! Helt oväntade tips kom upp. Kvällens bästa var nog detta: Att vara väldigt öppen, från början. Att berätta om hur man mår, även om man mår skit, från första dejten=halva inne/på väg in (beroende på kön om vi ska tänka heteronormativt).

Ja, det var dagens rapport från Garbo, trevlig helg på er.

Dagens lunchdiskussion (med Magnus Hagström) handlade om det vi ofta pratar om här på Garbo Reportage: Finns vårt jobb om tio år!? Eller håller vi på att drabbas av det som drabbade skivbranschen/musikerna, nämligen att folk började ladda ner gratis? (Det vill säga folk vill läsa journalistiska alster gratis annars får det va, annars föredrar de sociala medier, hur dåligt researchat och hur åsiktsbetonat allt än är.)

Då tänkte jag, konstigt nog, eftersom jag försöker leva på journalistik: Rätt åt oss. Ibland tycker jag nämligen det. Fan vad mycket skit vi producerar, vi journalister. När det är så lätt att göra BRA. Och så slarvar vi bort det, genom att hasta oss igenom researchen, bara gå på pressutskick, inte använda historiska återblickar eller ANSTRÄNGA OSS för att hitta det där som gör journalistiken så brinnande viktig.

Dagens pessimistiska inställning hos mig resulterade i att jag kom på ännu en journalistisk dödssynd. Jag ska kort dra bakgrunden: I gårdagens Agenda var det en journalist som hade ANSTRÄNGT sig, som hade sökt MÄNNISKAN BAKOM, som hade tänkt fem sekunder utanför den snäva deadline-skynda skynda-boxen. Reportern skulle beskriva den grekiska krisen, och istället för att fråga tre på gatan och rapa upp politikernas pressmeddelande, hade han/hon hittat saker som på grunden beskrev hur åt helvete det har blivit, via barnen. Det visade sig nämligen att antalet barn som lämnas in på barnhem i Grekland ökar lavinartat. Föräldrarna är rädda för att deras yngsta barn ska svälta ihjäl. Därför lämnar de in dem på barnhem. Ibland skäms de så att de inte ens klarar av att stå kvar, utan lämnar bara barnen med en lapp kring halsen. Bara i förrgår satt ett barn och kramade sin mamma och skrek desperat för att hon inte skulle lämna honom där. Fruktansvärt, beskrev barnhemsföreståndaren situationen.

Plötsligt blir det glasklart vad som egentligen händer i Grekland. Där det tidigare har pratats om kreditvänlighet, svarta marknader, korruption, ekonomisk bärighet, bla bla bla, saker som inte riktigt innehåller människor på ett tydligt sätt, där hittar man plötsligt det där av kött och blod som gör att vi förstår. Ett västland, inte helt olikt vårt, har alltså en befolkning med så svåra ekonomiska bekymmer att föräldrar måste lämna ifrån sig sina egna barn. Herregud. Även ekonomerna i den efterföljande studiodiskussionen var märkbart tagna.

Därför, dagens journalistiska dödssynd:

LÅT INTE FAKTA STÅ I VÄGEN FÖR MÄNNISKA. Det är alltid människan som ska komma först, som ska beskriva sitt liv, sin speciella situation, för det är så vi fångar intresset. Först när vi tagit till oss hur någon som är en person som du eller jag blir behandlade av vad det nu må vara, först då kan vi presentera fakta och siffror och ekonomer. Först då har inlevelseförmågan väckts, den som gör att vi verkligen vill ha svaret på VARFÖR det här har hänt.

(Och här kan ni se senaste Agenda-sändningen, det handlar om Grekland efter intervjun med Stefan Löfven, där man för övrigt inte hade haft något emot att få det mystiska intetsägande faktaordet ”jobbskatteavdrag” förklarat.)

Vi har haft en halvdags storstädning här på Garbo. Den gick till ungefär så här:

En patrull stack till Ikea för att köpa sådant som saknas (som byrålådor, vispar som inte är baktunga, med mera). Sedan fick delar av patrullen skruva ihop det hela, på bilden ingen mindre än Garbos nya medlem, fotografen Christoffer.

En patrull började städa direkt.

Ytterligare en patrull stack iväg för att köpa vissa saker som behövdes – till exempel Väldigt Mycket Toapapper.

Ja, sedan började det bli klart. Som den här hyllan, förut full av gamla tidningar, jobbavtal, garantipapper och annat krafs. Nu – nästan tom!

Vi firade av oss själva med lite fredagsöl och så gick var och en hem till sina barn. Det var en fin halv städdag!