Ja, då börjar arbetsveckan efter vad sonen kallade ”den tråkigaste helgen någonsin”. Detta eftersom den innehöll följande komponenter: Storstädning, storhandling, tvättid i tvättstugan och tillagande av flera stora måltider. Puh!

Den här arbetsveckan kommer att vara stenhård. Det ska samlas mängder av information för en stor artikel. Dessutom måste en annan artikel underhållas, matas på med lite redaktörskontakter, lite research, några samtal, sökande efter intervjupersoner. Dessutom ska texter till ett annat projekt redigeras, parallellt.

Ja, jag får panik. Jag är inte cool med ketchupeffekten, trots år av tillvänjning. Ketchupeffekten är frilanstillvarons stora – gigantiska – baksida. Först kommer inget (eller, först är det ganska lugnt makligt tempo på antalet texter som ska produceras), sedan inget (och då kanske man börjar få panik, nu tjänar jag för lite pengar!!) och så kommer allt. Precis allting samtidigt, man är som fångad i en jobbstorm och håller på och syr ihop sin tillvaro som en dåre. Sitter på kvällarna och skriver och skriver och skriver, sitter hela dagarna och gör intervju på intervju på intervju.

Men framsidan. Den kommer när man gjort den där enorma insatsen. Och kanske är tillbaka i ingenting. Om man lärt sig att börja njuta av ingentinget, klarar att ha is i magen och softa. Jaha, ingen vill ha artiklar just nu? Då sätter vi upp skylten ”gone fishing”. Glider runt, tränar, tar en frukost på kafé, läser en bok, drar en sväng till bibblan, shoppar något billigt krafs till garderoben, åker på landet.

Då ångrar man ingenting.

(Särskilt när man vet att helgen som kommer blir helt befriad från städ, tvätt och storhandling.)

I dag tänker jag skryta om Garbo Reportage, denna fina frilansbyrå som undertecknad sitter på, som ligger på Sööööder ett stenkast från Nytorget – ja, faktiskt vid det lite okända Greta Garbos torg i böjen på Katarina Bangata. Ni vet där husen håller på att sjunka ner i lervällingen eftersom det förr var en sjö där. Oj, avvikelse! Tillbaka till ämnet:

Det jag vill skryta med är en grej vi genomför då och då på Garbo Reportage, ända sedan 2004 (då hette vi Hökens gata Reportage, eftersom vi låg på Hökens gata vid Mosebacke), på initiativ av Ann och Martin om jag inte minns fel, nämligen Debattpub! Då vi bjuder in någon som föreläser om ett ämne som journalister är intresserade av. Sist pratade vi ju om ifall det var journalisternas fel att SD kom in i riksdagen. Nu var ämnet ett annat: Nämligen ”Tidningsdöden, finns den?” Inbjuden var Åsa Holmström, som bland annat sitter i Sveriges Tidskrifters styrelse, och har haft chefsjobb på Bonnier Tidskrifter och nyligen var förlagschef på LRF Media, dock sparkades hon och två till i ledningen i november förra året, de fick gå omedelbart efter beskedet – bara som ett litet smakprov på vad som händer ibland i vår bransch (läs mer här).

Vi åt lite indisk hämtmat, bjöd vår talare på vin (enda ersättningen) och så kom publiken, 20–25 personer, och Åsa med moderator Isabella kunde berätta vad hon trodde om framtiden, och hon fick många frågor under föreläsningens gång. Ungefär så här:

Hur ser marknaden ut?
I dag finns det faktiskt 10 000  tidningar i Sverige. Av dem är 6 000 kommersiella (övriga är infoblad, medlemsblad och så vidare). 40–60 procent av befolkningen läser tidningar i vårt land, vilket gör att vi ligger i topp bland världens tidningsläsare. Höga siffror även i våra nordiska grannländer samt Storbritannien och Tyskland, mfl, men allt färre tidningsläsare ju längre söderut i Europa vi kommer. Svenskar gillar sina tidningar, har ett värde som en guldstund, man slår sig ner med sin tidning efter jobbet.

Kommer de fortsätta göra det?
Ja, Åsa tror att papperstidningar kommer att finnas kvar, särskilt hobbytidningar, som handlar om våra specialintressen, båtar, inredning (en boom kom ju här, finns nu över 100 inredningstidningar!), hembakt – förlagen söker hela tiden efter vad folk är intresserade av – åtminstone intressen som går att kombinera med en annonsmarknad. Däremot kan dagspress få svårare att överleva eftersom de delger nyheter, och nyheter går så snabbt att tillskansa sig på nätet.

Håller papperstidningarna på att dö?
Svar nej, säger Åsa Holmström. Det startas fortfarande nya tidningar hela tiden och antalet ökar. Det läggs visserligen ner en massa tidningar, men det startar fler tidningar än det läggs ner. Däremot minskar antalet läsare per tidning.

Varför minskar läsarna?
Antalet läsarna minskar inte, egentligen, men eftersom antalet tidningar är fler så blir det färre läsare per tidning – vilket får konsekvenser för annons, budget, med mera. Sedan görs det fler undergroundtidningar i dag, garagetidningar, som tex Filter, och de konkurrerar ju med de stora förlagens tidningar, menar Åsa. Samtidigt – garagetidningarna behöver inte bry sig om att handikappanpassa lokaler osv, sådant som stora förlag måste räkna in i sina kostnader.

Varför ökar inte budgeten, alltså varför ger man inte ordentligt betalt till frilansar? (Arvodena har legat stilla eller minskats på många redaktioner)

De stora förlagen har ett vinstkrav, tex har LRF Media vinstkrav på 10 procent. Samtidigt är inte alla deras tidningar några kassakor – men ofta har förlagen bara ett fåtal stora tidningar, kanske bara en, som verkligen bringar in pengar, som Land (LRF) eller Amelia (Bonnier Tidskrifter), tex. Åsas bästa råd är att ta ordentligt betalt av de rika tidningarna.

Men de anställda journalisternas löner ökar ju?

Visst, de ökar enligt överenskommelse mellan fack och arbetsgivare. Men samtidigt sker stora nedskärningar på redaktionen, så alla får arbeta hårdare. Vilket också kan ge mindre läsning i tidningarna, alltså färre reportage och mindre bearbetade texter.

Vilket i sin tur kan göra att läsarna sviker, väl?
Nja, jo, kanske det.

Utbildas alldeles för många journalister?

Ja, det gör det. Alldeles för många journalister. Det är också en orsak till att det blir svårt att ta betalt, när nyutexaminerade journalister gör frilansjobb billigare än de etablerade så dumpar de marknaden.

Ja, sedan tackade vi Åsa för att hon kom med en stor applåd.

Så fortsatte pubkvällen med ytterligare vin- och öl-pimplande och prat om helt andra saker. Som våra bästa raggningstips, till exempel. Även det intressant! Helt oväntade tips kom upp. Kvällens bästa var nog detta: Att vara väldigt öppen, från början. Att berätta om hur man mår, även om man mår skit, från första dejten=halva inne/på väg in (beroende på kön om vi ska tänka heteronormativt).

Ja, det var dagens rapport från Garbo, trevlig helg på er.

Dagens lunchdiskussion (med Magnus Hagström) handlade om det vi ofta pratar om här på Garbo Reportage: Finns vårt jobb om tio år!? Eller håller vi på att drabbas av det som drabbade skivbranschen/musikerna, nämligen att folk började ladda ner gratis? (Det vill säga folk vill läsa journalistiska alster gratis annars får det va, annars föredrar de sociala medier, hur dåligt researchat och hur åsiktsbetonat allt än är.)

Då tänkte jag, konstigt nog, eftersom jag försöker leva på journalistik: Rätt åt oss. Ibland tycker jag nämligen det. Fan vad mycket skit vi producerar, vi journalister. När det är så lätt att göra BRA. Och så slarvar vi bort det, genom att hasta oss igenom researchen, bara gå på pressutskick, inte använda historiska återblickar eller ANSTRÄNGA OSS för att hitta det där som gör journalistiken så brinnande viktig.

Dagens pessimistiska inställning hos mig resulterade i att jag kom på ännu en journalistisk dödssynd. Jag ska kort dra bakgrunden: I gårdagens Agenda var det en journalist som hade ANSTRÄNGT sig, som hade sökt MÄNNISKAN BAKOM, som hade tänkt fem sekunder utanför den snäva deadline-skynda skynda-boxen. Reportern skulle beskriva den grekiska krisen, och istället för att fråga tre på gatan och rapa upp politikernas pressmeddelande, hade han/hon hittat saker som på grunden beskrev hur åt helvete det har blivit, via barnen. Det visade sig nämligen att antalet barn som lämnas in på barnhem i Grekland ökar lavinartat. Föräldrarna är rädda för att deras yngsta barn ska svälta ihjäl. Därför lämnar de in dem på barnhem. Ibland skäms de så att de inte ens klarar av att stå kvar, utan lämnar bara barnen med en lapp kring halsen. Bara i förrgår satt ett barn och kramade sin mamma och skrek desperat för att hon inte skulle lämna honom där. Fruktansvärt, beskrev barnhemsföreståndaren situationen.

Plötsligt blir det glasklart vad som egentligen händer i Grekland. Där det tidigare har pratats om kreditvänlighet, svarta marknader, korruption, ekonomisk bärighet, bla bla bla, saker som inte riktigt innehåller människor på ett tydligt sätt, där hittar man plötsligt det där av kött och blod som gör att vi förstår. Ett västland, inte helt olikt vårt, har alltså en befolkning med så svåra ekonomiska bekymmer att föräldrar måste lämna ifrån sig sina egna barn. Herregud. Även ekonomerna i den efterföljande studiodiskussionen var märkbart tagna.

Därför, dagens journalistiska dödssynd:

LÅT INTE FAKTA STÅ I VÄGEN FÖR MÄNNISKA. Det är alltid människan som ska komma först, som ska beskriva sitt liv, sin speciella situation, för det är så vi fångar intresset. Först när vi tagit till oss hur någon som är en person som du eller jag blir behandlade av vad det nu må vara, först då kan vi presentera fakta och siffror och ekonomer. Först då har inlevelseförmågan väckts, den som gör att vi verkligen vill ha svaret på VARFÖR det här har hänt.

(Och här kan ni se senaste Agenda-sändningen, det handlar om Grekland efter intervjun med Stefan Löfven, där man för övrigt inte hade haft något emot att få det mystiska intetsägande faktaordet ”jobbskatteavdrag” förklarat.)

Vi har haft en halvdags storstädning här på Garbo. Den gick till ungefär så här:

En patrull stack till Ikea för att köpa sådant som saknas (som byrålådor, vispar som inte är baktunga, med mera). Sedan fick delar av patrullen skruva ihop det hela, på bilden ingen mindre än Garbos nya medlem, fotografen Christoffer.

En patrull började städa direkt.

Ytterligare en patrull stack iväg för att köpa vissa saker som behövdes – till exempel Väldigt Mycket Toapapper.

Ja, sedan började det bli klart. Som den här hyllan, förut full av gamla tidningar, jobbavtal, garantipapper och annat krafs. Nu – nästan tom!

Vi firade av oss själva med lite fredagsöl och så gick var och en hem till sina barn. Det var en fin halv städdag!

Det blev en sån där uppfuckad jobbdag i dag, så som det från och till kan bli i min bransch. Det vill säga – man har skrivit en massa texter som man tror att man är klar med, allt som ska göras är lite korrelikorr. En lite mysig uppgift, korrekturläsning. Man tänker: en kopp te, fötterna mot skrivbordet, rödpennan i hand och så markera – felstavat där, tv med små bokstäver här, citatet här, rubriken där.

Men så kommer det en brandkårsutryckning: Herregud, hela den här långa texten måste ju för fasen ändras! Ut med det gamla, in med det nya, ändra, ändra, ändra! På momangen måste det ske eftersom allt ska till tryck, panik panik. Och den där koppen te står och kallnar medan man skriver och skriver om skriver och skriver om, försöker trycka in korrläsningen på skrivbordet bredvid och jamsar runt med allt. Så skjuts olika deadlines framåt och så sitter man till sist medan mörkret sänker sig och korrar, korrar, korrar… för att sedan stappla hem mycket senare än man trodde.

Fast på något märkligt vis känner man ändå en viss tillfredsställelse. Något Hände. Man Tog Tag i situationen. Man Löste den.

(Sedan är det alltid – alltid! – i de där sista brandkårsutrycknings-texterna som korrfelen sitter och suger sig fast, inte sällan ända in i tryckeriet.)

Hur är det egentligen med Juholt, var drevet för hårt eller inte? På DN:s ledarsida menar man att kritiken mot Juholt var berättigad, så många misstag får man inte begå som Socialdemokratisk partiledare. På Aftonbladets kultursida däremot får medierna hård kritik, bland annat skriver Göran Greider att medierna motarbetat Juholt genom att ”bryta ner varje idépolitiskt eller socialt sammanhang och förvandla dem till frågor om en enskild persons trovärdighet. Då får man en story.”

Jag har inget svar i frågan om Juholt-drevet, men måste självkritiskt (som journalist) hålla med att det faktiskt finns ett stort problem med medier: Vi klarar inte alltid att förklara de större sammanhangen, vare sig samhälleliga, historiska eller filosofiska. Eftersom vi kort, rappt och snabbt ska svara på frågan: Vad har hänt? (Alltså vad är dagens nyhet, vad har vi som folk ännu inte vet?) Väldigt långt ner – om alls – kommer svaret på frågan Varför har det hänt? Vad ligger bakom?

Det gör ibland journalistiken enögd, ytlig och flyende. Det är inte bra, och frågan är om det är vad våra läsare/tittare/lyssnare vill ha. Journalistförakt, någon?

Visst finns det fördjupande artiklar, längre analyser, essäer och långa reportage. Men de är alldeles för få och kommer ofta långt efter att intresset svalnat, efter att den kortsiktiga världsbilden redan etablerats. Så var det till exempel under Göteborgskravallerna. Medierna rapporterade den korta, enkla sanningen som polisen hade att erbjuda: Demonstranterna var as. Poliserna gjorde sitt jobb.

Långt senare kom de andra rapporterna, där man berättade om polisövergrepp och poliser som gjorde mer än sitt jobb – som handlade i rent raseri och med pennalism mot vissa demonstranter, varav många dessutom visade sig vara fullständigt oskyldiga.

Tänk om man redan från början hade pratat med alla parter? Redan från början ansträngt sig, gjort några extra vändor, lyft luren och ringt fler än bara polisen? Tänk om man i början av alla politiska drev också berättat om varför: Varför valdes den här personen? Vilka fördelar ansågs han/hon ha? Hur ser historiken ut, rent socialt, idépolitiskt? Vem vet, kanske skulle man också kunna avslöja att det faktiskt inte finns någon idé rent politiskt, om man grundligen gick igenom partiernas program och politiska gärning. För självklart ska man OCKSÅ granska politiker och berätta om felen och övertrampen som politiker gör. Men som det är nu är det nästan en väl förborgad hemlighet varför folk ens sysslar med politik. Det blir ett mysterium. Det framstår som det värsta skitjobbet du kan ha.

Jag är i Berlin. Och hela anledningen till att jag är här i dag är för att jag är frilans (och har bra barnvakter – sambon är med). Som frilans behöver jag inte åka hem på söndagkvällen för att komma till jobbet på måndagen. Jag kan ju nämligen jobba var fan som helst, och dessutom vinna på det ekonomiskt eftersom biljetterna är bra mycket billigare på måndag än på söndagkvällen. Här sitter jag nu och gör research, som vilken dag som helst på kontoret. Bara det att mitt kontor är ett supercoolt ungdomligt hotell som heter Michelberger hotel (man fattar hur coolt det är bara genom att försöka surfa sig fram på deras hemsida).

Berlin är en väldigt trevlig stad. Så ruffig, det är fullt av graffiti och öldrickande ungdomar i svarta kläder och mycket piercing. Samtidigt så tyngd av sin historia. I lördags var jag på Tredje Riket-visning och guiden reciterade pastor Martin Niemöllers dikt som fick mina ögon att tåras.

Han var engelsman och läste den på engelska:

First they came for the communists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a communist.

Then they came for the trade unionists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a trade unionist.

Then they came for the Jews,
and I didn’t speak out because I wasn’t a Jew.

Then they came for the Catholics,
and I didn’t speak out because I was Protestant.

Then they came for me
and there was no one left to speak out for me.

Tänk på det i tider som dessa, med Sverigedemokrater hemma och andra högerpopulister i Europa. De börjar med en grupp, säg muslimerna. Sedan kommer förstås nästa grupp. Och nästa. Till sist är det ingen kvar som kan rädda dig när de kommer för dig.

Jag tror att den här resan var precis vad jag behövde för att kavla upp ärmarna ordentligt och börja göra det jag ska – granska makten, granska människor och hur vi beter oss mot varandra och börja leta rätt på solidariteten och medkänslan i samhället.

Nu måste det börja hittas lösningar på det faktum att tidningarna har allt färre köpare (dock inte färre läsare, eftersom alla läser gratis på nätet). På senare tid har jag hittat några som tänker lite nytt. En röst pratar om crowd founding, att folk som vill ha bra journalistik helt enkelt går ihop och är beredda att lägga en slant. Dock kan det vara ett osäkert incitament, för journalistik är väldigt obekväm. Säg att du läser artiklar som kritiserar din rätt att sitta och supa med barn i närheten, ja då kanske du ilsknar till om du har problem med flaskan och slutar betala för tidningen. (Å andra sidan vill kanske din partner betala desto mer.)

Men det roliga är att exempel på detta att söka upp intressenter innan tidningen finns redan har sina förebilder i Sverige: En av tidningarna är barnserietidningen Tivoli, som fick lägga ner på grund av pengabrist, men sedan fick så många prenumeranter att betala i förskott att de kunde starta igen. En annan (och mer journalistisk tidning) är Feministiskt perspektiv, som bad folk att i förväg lägga en helårsprenumeration på en tidning som bara finns på nätet med inlogg, men så småningom har ambitionen att bli pappersvariant. Man fick be ett visst antal tusen personer satsa 365 kr för att säkert veta att underlag fanns för att driva en tidning som gick runt.

En annan nyskapande idé står två europeiska länder för. I Slovenien och Slovakien har landets stora tidningar går samman och skapar en GEMENSAM betalvägg, läs här. Funkar ungefär som kabel-tv. Pynta 30 kronor i månaden, och du får surfa fritt hur mycket du vill på de tidningar som ingår i paketet, DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen! (Eller välj bort kvällstidningarna och få i stället en specialtidning som Språkbladet, till exempel – jag bara spånar fritt här.) Fast jag och kollegan Magnus Hagström på kontoret tror på större summor. 100 kr i månaden! Journalistik måste få kosta pengar. För det är förbannat viktigt. Inte alltid, men ofta.

Ja, det är i alla fall någon slags lösning utom den extremt destruktiva som tillämpas i dag: Skär ner. Skär ner. Skär ner. Skapa större och större vinster, som inte går till mer journalistik utan bara – poff – upp i rök. Tidningarna blir tommare och tommare. Så de som faktiskt ville betala och läsa tidningen verkligen ledsnar och slutar prenumerera, vem vill prenumerera på en tidning med totalt sönderstressad, intetsägande journalistik? Nej just det, ingen. Inte bra.

I tidningarna bara kryllar det av tips på hur vi ska förlora x antal kilon, LCHF/GI/Zon-dieter hitan och träningsprogram ditan i dessa tider. Samtidigt är det inte det ultimata klimatet för att kasta sig ut i joggingspår, fara kors och tvärs till gym och salsalektioner. Kylan. Mörkret. Den där koppen varm choklad som ryker så lockande bredvid fårfällen.

Egentligen är det ju så lätt. Ät mindre. Rör dig mer. Så går vi människor ner i vikt, och det vet vi ju varenda en, egentligen. Problemet, som jag ser det, är tiden. Alla dessa dagar. Visst kan man äta mindre och tvinga sig ut i iskylan EN dag. Och kanske en dag till. Men sedan kommer det ju ytterligare en dag, och så en till efter det, och så vidare i all evinnerlighet. Det dyker upp små oväntade saker – som ett pressat schema för att hinna med ett jobb, en intervju som flyttas så vi inte hinner göra den där perfekta salladslunchen utan måste försöka hitta något ätbart på ett sunkigt kafé. En unge som ska till simskolan och du fastnar i simhallens matsal där allt som serveras innehåller kolhydrater av värsta sort.

En gång läste jag att vi måste äta mindre när vi ska gå ner i vikt – visst, det har man ju fattat – men ALLTID. Vi måste ALLTID äta mindre. I resten av livet. Det satte lite perspektiv på saker. Inga problem att dra ner på portionerna i en månad, kanske två. Men att göra det i cirka 40 år!? Hur fan står man ut med det? Att ständigt lämna bordet med en känsla av otillfredsställelse?

Det var då jag började prioritera den andra av de bägge käcka uppmaningarna – rör dig mer. Träningen. För jag säger hellre ja än nej till mig själv. Att gå och träna är inte att förneka sig något, även om det tar emot ibland så är träningen ändå att betrakta som ett plus. Inte ett minus, som ätandet. Du får inte äta det. Du får inte dricka det. Du får inte, du får inte, du får inte. Så fruktansvärt trist i längden.

Så frågan är nu – ska jag ta och unna mig en yogastund här på golvet? Ja, gärna, tackar som frågar!

Det finns ett litet problem med att utge sig för att vara Supermorsa. Det är att barnen kan växa upp, analysera sin egen barndom och säga – så fan heller. Du var en riktig jävla skitmorsa, och kanske gjorde själva den här idén om att du var en Supermorsa att du dessutom stötte bort den pappa som jag så väl hade behövt i stället för dig.

Nu vet ju inte jag vad Anna Wahlgrens dotters bok handlar om, men jag ser fram emot uppföljarna inom några år – det vill säga böckerna som nuvarande Supermorsors ungar kommer att ge ut.

Jag tror att huvudproblemet ligger i själva tanken att man själv är perfekt. Då vet ju varje tänkande människa att det är en ren lögn. De som utger sig för att vara perfekta har ju så att säga redan gjort självmål. Den perfekta föräldern finns inte, och om man dessutom vägrar erkänna sina egna fel, då är det riktigt illa. Tro mig.