I går var det röd dag. Vilken – vete fan. Jag är nämligen inte religiös. Jag skiter i vilket.

Men en sak jag tror på, det är journalistik, och som journalist tänker man gärna lediga dagar: Perfekt, i dag har jag tid att ta in information, bra sådan. Jag kan lyssna på P1 hela förmiddagen…. Fast då glömmer man det där outhärdliga: ALLTID PRECIS NÄR MAN SÄTTER PÅ P1 STÅR DET NÅGON MED TILLGJORD RÖST OCH MÄSSAR, ALLTSÅ UTTALAR STORA INTETSÄGANDE ORD I SYFTE ATT DÖMA ANDRA. Jepp, högmässa. Då en präst ska stå och berätta hur syndiga vi varit. Hur dåliga vi är. Hur vi kan nå det ofattbara, det oförklarliga, bla bla valfritt vilka klyschor man kan stoppa in här, mervärdet genom att göra som prästen säger. Och endast så.

Jag blir galen varje gång. Min sambo blir galen varje gång. Det är som radioteater fast utan dramatisk poäng. Utan action. Utan insikter eller inspiration. VARFÖR måste högmässan ligga just i P1, undrar man? Varför inte i tex P2? De allra flesta P1-lyssnare vill ju faktiskt höra nyheter och hårda fakta. Dokumentärer, smarta kåserier, människor som har tänkt till, och tänker på något nytt spännande sätt. De vill inte höra att de är syndiga och att om de bara gör som kyrkan bestämt så kan de tvätta sig rena (utan att egentligen göra något åt själva ”synden”, nej det är bara att lalla på som vanligt för Jesus har ju redan förlåtit allting). Detta har vi redan hört i sisådär 2000 år.

Alltså – högmässa – inget fel, för dem som gillar det. Felet är att lägga det just i P1. Lägg någon annanstans. Snälla Sveriges Radio, ni har många intresserade lyssnare vars perfekta lyssningstid är röda dagar kl 11. Skräm inte bort dem då.

Det var frilansdagen i förra veckan. Jag ville gå, skulle gå, men… så jobbade jag dag och natt i två veckor och ändå var ett jobb inte riktigt klart och då fick jag helt enkelt bita i det mycket sura äpplet och stanna kvar på Garbo Reportage. Hur som helst verkar det ha varit välbesökt och lyckat.

Det visar inte minst Christoffer Hjalmarssons bild som är tagen på tillställningen. Han var där! Och han är också en av oss på Garbo. Här ser ni hur uppmärksamma alla är när Anna Lindmarker pratar (tydligen började hon frilansa redan i gymnasiet). Josefin Olevik pratade om hur man kan återvinna frilansjobb och så gick frilanspriset välförtjänt till Martin Schibbye och Johan Persson. Hade varit så roligt att vara där. Men, vad är väl en bal på slottet/frilansdag på Poppius…

Tack för bilden Christoffer Hjalmarsson! Och nästa år kommer jag verkligen att vara på plats.

Jag är återigen ”spion på redaktion”, eder utsända i den så kallade verkligheten bortom Garbo Reportage. Nu är det Bonnier Tidskrifter jag jobbar på, närmare bestämt Mama, i några veckor innan sommaren. Jag kom i onsdags. På torsdag morgon skulle jag klara mig själv eftersom de andra var kallade på krismöte.

Krisen var ingen mindre än den här. 70 tjänster ska bort. Det är ganska mycket det, med tanke på hur slimmade alla redaktioner redan är. Så stämningen var inte på topp i torsdags. Många spekulationer och funderingar på hur det kommer se ut framöver. Jag kan säga att det finns inte en enda onödig tjänst på Mama, i alla fall. Återstår i så fall att göra mindre ambitiösa tidningar. Vilket ju vore väldigt synd.

Tidningsdöden, tidningsdöden, tidningsdöden. Den är läskig för oss journalister. Men å andra sidan. Helt kommer tidningarna inte utrotas, men de kommer se ut på andra sätt i framtiden. Det är bara jobbigt att inte veta hur.

Jag har skrivit en text som blivit otroligt läst för en gångs skull! Folk hör av sig, okända, kända (alltså kompisar), det twittras en hel del och hålls på. Riktigt kul faktiskt. Ni får gärna läsa den, den finns här. Orsaken till att den blev bra var för att jag jobbade arslet av mig. Varken mer eller mindre.

Problemet – jag vet, det har påtalats förut – är att ingen tidning vill betala för journalister som jobbar arslet av sig. Den här artikeln fick jag betalt motsvarande FYRA ARBETSDAGAR för (enligt Journalistförbundets rekommenderade taxa för frilansjournalister). Ha ha ha ha ha! Vilket osannolikt skämt. Bara att komma på vinkeln och vilka bitar som måste med tog fyra hela arbetsdagars grubblande, kan jag säga. På det ska cirka 10-15 personer intervjuas, cirka 5 böcker läsas, det ska skrivas låååång text som ska dubbelkollas och skrivas om ett antal gånger. Så jag tror vi snackar om att jag borde ha betalt för omkring 14 dagars arbete om det skulle vara adekvat.

Vi måste börja ha stipendier för journalistik. Konstigt nog. Eftersom journalistik publiceras i vinstdrivande företag.

Det här tycker jag är intressant, nu dagen efter vår stora sup-högtid, Valborg. Alkoholkonsumtionen har ökat sedan vi gick med i EU, men inte våldet. Alltså… ja, vadå? Forskarna vet inte riktigt hur det påverkar befolkningen. Tror att nya grupper börjat dricka, som kommer att få skador (inuti sig) så småningom. Men jag ser en koppling i texten som ingen verkar ha tänkt på: Unga människor dricker allt mindre.

Varför det? Jo, för att de ser de vuxna bli fulla oftare. Och tycker att det är pinsamt eller bara förjävligt. Även om de inte slåss så är de fortfarande fulla, och det gillar inte de här ungdomarna. Därför slutar de dricka. Det är i alla fall min tolkning.

Att vara full ihop med barn eller ungdomar är inte bra, helt helt enkelt. Särskilt inte om du är föräldern som de litar på och söker trygghet hos. Jag väntar ivrigt på rapporten där unga människor säger vad de tycker om äldres drickande. Att det suger, skulle jag tro.

Jag skrattade högt i dag vid frukostbordet. Trots att jag egentligen lider av en grav deadline-stress, trots att min son kräktes i natt, trots att min dotter vägrar göra läxan, så blev jag mycket mycket glad. Orsaken var den här fantastiska artikeln. Några favoriter i texten:

”– Är jag bjuden så är jag bjuden.”

och detta

”– Jag unnar min namne en fin middag. Hon hade aldrig varit på en regeringsmiddag, men det har ju jag.”

Jag tycker också att det här med dresscoden kändes avslappnat i dagens modehysteri:

”– Jag hade svarta långbyxor och en blus med lite grejer på. Det var ungefär vad de andra hade.”

Vissa dagar är DN-prenumerationen värd extra mycket.

Jag blev inbjuden till en (välartad) gymnasieskola för att föreläsa för ett år sedan. Jag skulle prata om hur man bygger sociala nätverk. Och visst har jag ett relativt stort socialt nätverk, jag känner väldigt många som arbetar i media och jag har kontinuerlig kontakt med både chefer och andra i mediebranschen (mest för att jag jobbat på många olika ställen och för att jag inte är ett arsle mot folk).

Det första jag sa på föreläsningen var: Tro inte att ni ska sikta mot toppen och bli kompis med de framgångsrika. Helt fel tänkt! Nyckeln är mycket simplare än så: Man ska bli kompis med dem man redan gillar. Dem man har kul med, gärna träffar och har utbyte av. Sedan ska man hjälpa sina vänner, så gott man bara kan. En dag kommer de att hjälpa dig tillbaka nämligen.

När jag började journalisthögskolan, träffade jag Karin, en tjej jag gillade direkt. Jag kom på att jag skulle börja skriva för studenttidningen för att på så vis få riktiga arbetsprover att skicka in när jag sökte jobb sedan. En smart grej, men jag ville inte gå ensam, så jag frågade Karin om hon inte ville haka på. Det ville hon. Förutom att vi hjälpte varandra med våra första haltande artiklar i studenttidningen, så festade vi, gick på filmfestival och fikade, grät, skrattade och snackade killar och allt det andra. Hade kul, helt enkelt.

Karin var först i vår klass på att få ett längre vikariat, på Blekinge Läns Tidning i Karlskrona. Cheferna gillade henne, och när sommaren kom frågade de: Känner du inga andra nyutexaminerade som vill ha vikariat? Vilka tror ni då att Karin föreslog? Jo just det – mig.

Vi hade hur kul som helst den sommaren i Blekinge. Och vi lärde oss allt om journalistikens grunder. Därifrån var det bara att vandra vidare. Karin träffar jag fortfarande, och skulle hon behöva hjälp så hjälper jag henne mer än gärna.

Så sköna människor som hjälper dig om de kan. Det är allt du behöver i ditt sociala nätverk. Och, viktigast av allt: Du måste ha kul på vägen.

Hur det gick med min galna vecka? Ja delvis åt helvete, kan man säga. Jag gick på mina möten och intervjuer på måndag, fine. Jag gick på möten och research-koll på Filmhuset på tisdag, samt satt och skrev, fine. Jag var några timmar med min dotter i skolan på onsdag, gjorde därefter intervju med två lärare och på det följde 9-årskalas hemma. Allt fine.

Sedan tog det totalstopp. Jag var ganska trött på kvällen, hade sovit i snitt 6 timmar per natt dagarna innan, så jag somnade vid halv elva. Men klockan tolv på natten vaknade jag och gick på toa. Sedan kom de. Alla möten och intervjuer dundrade in i mitt huvud och snurrade som en karusell, vad alla har sagt, panik över hur jag skulle minnas vad alla sagt (jag har det nedskrivet så det är inget reellt problem), panik över hur jag skulle få till en artikel, panik över att vara helt jävla fel ute och dum i huvudet och dessutom – dessutom! Vara det i offentligheten. I en tryckt tidning.

Ja, jag antar att jag hade vad skådespelare kallar scenskräck, bara det att min scen är en tryckt tidning och mitt skådespel, min gestaltning, är texten. Och den texten måste vara realistisk/sann.

Efter fyra på morgonen somnade jag och så ringde klockan vid halv sju, men då gjorde jag så att jag plockade ihop mina träningsgrejer och gick för att yoga på Yogashala Stockholm som ligger så praktiskt nära jobbet. Jag hann förstås bara tre kvart, eftersom jag hade YTTERLIGARE en intervju. Men det räckte. Saker och ting började falla på plats. Hjärnans karusell stannade. Jag gjorde min intervju, den var trevlig. Sedan fick jag ta en taxi till andra sidan stan för min nästa grej, en skrivkurs. Men insåg att jag måste prioritera bort tidningsminglet jag hade tänkt gå på, och så tog jag bussen hem och satt med sonen i knät i stället.

Sedan la jag mig och sov som en stock, och för säkerhets skull yogade jag även i dag. Och nu får jag äntligen vara på mitt kära kontor. Det är som ljuv musik att höra de välkända Garbo-ljuden igen, Charlotta gör sin telefonare (i e intervju per telefon), Magnus fyller sin tekopp för andra gången i dag, Nike har möte med entusiastiska tv-människor, Sannas kvitton fladdrar runt lite här och där. Äntligen hemma.

Jag hatar stress så intensivt. Och även om alla har mycket att göra på Garbo, så känns det inte särskilt stressigt. Kanske för att alla här gör sin grej och vi slipper stressa tillsammans i samma projekt. Alla måste ta ansvar för sin egen stress. Jag tänkte att jag skulle eliminera min nu omedelbart, och det gör jag med Fames danslärares ord i huvudet: ”You want fame? Well fame costs. And right here you start paying – with sweat.” (I min översättning: Du vill ha din artikel klar? Okej men det kostar. Och just nu börjar du betala – genom att hamra på ditt tangentbord.)

Den här veckan är spritt språngande galen. Varenda timme är inbokad, känns det som. Det börjar hårt på med möte kl 10 i dag – i City. Sedan vill jag fiska upp mitt pressleg som ligger fem-sex kvarter från mötet innan det är dags att ta sig över hela stan och till Globen, där jag ska intervjua en rektor kl 13, efter det ska jag försöka läsa en research-bok och hämta upp mina barn plus en unge till vid Zinkensdamm, de ska forslas till gitarrlektionen (samt hinna äta innan), lektionen börjar 17.40 i Hammarby Sjöstad. Så hem till Söder, förbereda för kalas, upp och iväg till tisdagens möte 9.30 i Gamla stan, därifrån raka vägen till Filmhuset som ju ligger långt åt helvete på Östermalm, se en film kl 13, därefter göra en intervju, så hem och fortsätta städa och förbereda kalas, sedan är det onsdag och min dotter fyller år – därför tänkte jag vara i hennes skola fram till 12, då jag måste ta mig till andra sidan Söder för att intervjua några lärare över lunch, sedan hem för till oss kommer kalas-folk kl 16.30 och framåt, så blir det torsdag och där har redan två saker krockat: tiden hos kiropraktorn och ytterligare en intervju på östra Söder, den ena kl 9.30 till 11, den andra kl 11 på andra sidan stan, på det följer tre timmars kreativ skrivkurs vid Rådmansgatan och därefter är det mingel på Modern Psykologi, gudskelov bara om hörnet från skrivkursen.

Så blir det fredag och då antar jag att jag bara faller ihop i en liten hög, förhoppningsvis har jag åtminstone kommit till kontoret by then. Jag skulle vilja se vår nya skrivare! Träffa mina kollegor! Fast det är ju på fredag som själva artikeln ska skrivas som jag gjort alla intervjuer för. Jag glömde säga att jag måste göra ytterligare en-två telefonintervjuer samt skriva ytterligare en artikel (om yoga, ren ironi att skriva om yoga och inte hinna göra en enda solhälsning) och redigera en hel del text.

Jag tror jag ska återkomma på fredag och berätta hur veckan gick. Om jag överhuvudtaget kan andas då.

Värst av allt är ju det geografiska. I själ och hjärta är jag en småstadsmänniska, hade jag gjort allt detta och bott i Uppsala hade jag inte haft några problem. I Uppsala ligger saker ungefär tre minuters cykelväg från allt annat. Som längst kanske man måste till Gränby – kan ta hela 10 minuter om du cyklar snabbt. Men detta… jag vet inte. Ska räkna antalet panikfärder i taxi för att få ihop det. Annars sätter jag mitt hopp till Stockholms Lokaltrafik.

De vill ha oss så billigt, tidningsägarna. De vill köpa texter för småslantar, försöker deala och weala tills de får journalistik för ingenting. Hur journalistiken sedan blir – ja det struntar de i. Problemet är bara att läsarna struntar ju inte i det. De slutar läsa/titta/lyssna om produkten inte håller. Tufft, men så är det.

Värre är det att redaktörer – alltså journalister – går med på att försöka pressa priserna på frilansmaterial. Det är ju ungefär lika intelligent som att såga en gren man sitter på. För vad händer om man kan få (snabb)journalistik för billiga pengar? Jo, då behöver man ju inte lika många anställda på redaktionerna! Då kan man ju skära ner, och skära ner lite till, och lite till, tills alla på redaktionen bränner ut sig, skapar fruktansvärd stämning genom alla stressutbrott, får problem i privatlivet och bryter ihop på alla möjliga vis.

Därför tror jag på solidaritet mellan anställda journalister och frilansjournalister. Vi är i samma båt, låt oss ro den i land! För jag tror att bra journalistik är det enda sättet för oss att överleva. Utan läsare/tittare/lyssnare, finns inga mediebolag att äga, tänk på det ni storpotäter! Jag säger – satsa några spänn extra och vi har en så kallad win-win-situation.