Mediedramaturgin går som bekant ut på att vinkla det man rapporterar om. Lyfta fram det mest intressanta, sensationella, skrämmande, spännande och gripande. Så att läsare, tittare och lyssnare ska dras in i historien på stört och vilja veta mer. Veta allt.
Särskilt viktigt att fånga sin publik snabbt och effektivt är det så klart för kvällstidningarna. Där måste varje enskild förstasida vara så rafflande att potentiella läsare övertygas att öppna plånböckerna där och då.
Och denna vecka har verkligheten levererat sprängstoff. Orkanen Sandy har härjat längs den amerikanska östkusten, och till och med invaderat New York. Ett av svenskarnas favoritresmål när det gäller storstäder. Och då blir det ju extra läskigt. Mycket läskigare än när en naturkatastrof drabbar någon för oss både geografiskt och kulturellt avlägsen avkrok. Vi har mycket lättare att identifiera oss med och känna empati för New York-bor än för invånare i exempelvis Bangladesh. Det kunde ju ha varit vi! Tio döda i New York är betydligt fler än 500 döda i ett jordskalv i Bangladesh. Och tänk om det är någon vi känner?
Att döma av kvällstidningarna har orkanen Sandy dränkt New York. Förstörelsen är enorm. Staden är krossad. Och förmodligen har tidningarna sålt ett antal lösnummer på denna katastrofrapportering.
Lite intressant är det ändå att fundera över hur den snabba kommunikationen via sociala medier påverkar vår syn på den hårdvinklade mediedramaturgin. Vi som har vänner som befinner sig i New York just nu får lägesrapporter via Facebook som är betydligt mer nyanserade än de rapporter som kvällstidningarna ger. Vad innebär det för kvällstidningarnas trovärdighet och även dagstidningarnas för den delen?
Rapport från en kamrat som befinner sig i New York på semestertripp:
”Där vi befinner oss, på 48:e gatan är det lugnt. Vi märkte inte så mycket av stormens kraft men det är uppenbart bara mitt på Manhattan som det varit så här lugnt…….Men Aftonbladets löpsedel från i dag om ett dränkt New York kan man se som överdriven”.
Visst, det är inget nytt att kvällstidningarna hårdvinklar. Men innan de sociala mediernas tid kunde vi bara ana var gränsen gick mellan sanning och fiktion. I dag avslöjas sanningen med blixtens hastjghet. Kommer detta att påverka tidningsmakare och tidningsköpare? Blir vi mindre köpsugna av överdrifter på löpsedlarna, när vi vet att de är just överdrifter? Och kommer det i sin tur att göra rubrikmakarna mer nyanserade? Eller är dramaturgin i kvällstidningarna ett slags sagoberättande för vår tid, där det primära värdet är en stunds verklighetsflykt och där sanningshalten är sekundär? Jag tror nog på det sistnämnda. Tyvärr.