Jag deltar friskt i sociala medier. Det har jag alltid gjort. När mejlen kom hade jag endast mejladresser till folk i samma sal – ja, det var när jag hade börjat på Journalisthögskolan och vi fick våra skolmejladresser men ingen annan hade ju mejl, så vi mejlade glatt till folk i samma datarum. Meningslöst men kul. Så kom mobil och sist av alla skaffade jag en (ekonomisk fråga) och snart smsade jag som en galning. Tiden gick, blogg, Facebook och dök upp och visst fan skaffade jag mig det. Då twitter kom började jag känna en viss mättnad, ungefär som när man inser att man redan ätit upp hela påsen chips själv och det börjar röra sig oroligt i magen. Men jag startade ett twitterkonto, mest för att fatta vad det var.
Det är inspirerande att skriva kort, det är bra träning för journalister att få ihop allt man vill säga på 140 tecken. Men jag stör mig ändå på twitter, och det är inte själva innehållet egentligen. Däremot UTSEENDET. Jag skriver ju eftersom jag älskar ord. Jag tycker om språket, jag gillar att uttrycka mig. Ord är konst för mig, i alla fall om de sitter samman som ett smäck.
Därför måste jag säga att en mening som ser ut så här bit.ly/wr2434d eller RT +1 eller #ANSF – nej, det är inte en vacker mening för mig. Värre ändå – det är otroligt fult faktiskt. Det är inte skrivkonst över huvud taget. Jag vet att det är teknik bakom, och att det betyder olika saker, och vissa saker är lättare för ögat att titta på, som hasch-et (jag vet att det heter hashtag) och snabela-et, men ändå. Det fina i språket förstörs för mig. Ge mig rena meningar, jag ber.
När LinkedIn och Branchout kom kändes det som att någon försökte tvinga i mig tio chipspåsar om dagen. Och jag satte stopp där. Jag VÄGRAR gå med i karriärnätverk. Vägrar! Jag vet inte ens om jag gör karriär till att börja med, och i så fall tänkte jag göra det genom att göra ett bra jobb. Inte genom att dra runt och mingla med ”rätt” människor som jag inte känner.
Sedan verkar det på något väldigt vidrigt sätt ändå ha uppstått konton på mitt namn, tex i LinkedIn, trots att jag ALDRIG varit där inne. När jag tänker på det blir jag så förbannad att det ska jag skriva om i en annan blogg.
Fast en ljusning ser jag i sociala medier-överdosen: Instagram. Jag älskar det. Du tar en bild, du lägger ut, men du är inte fullt lika offentligt som i twitter, för du nås inte via nätet på samma vis. Underbart, enkelt, kul – och ofta blir det väldigt vackert. Som jag vill ha det.
