Jag läste just Clara Lidströms inlägg om veckans Skavlan, där Leif GW och hans dotter var gäster. Jag såg inte programmet, men hade jag gjort det hade jag troligtvis tänkt samma sak: det där hade en kvinna aldrig kunnat säga och fått samma respons. Jag började läsa lite kommentarer och fastnade för den här:
Det är nämligen precis så jag upplever att många av er som läser den här bloggen och inte håller med mig, tycker och tänker. Och kanske är det så att jag ser allt i svart eller vitt och är allmänt cynisk. Men anledningen till att jag (och många med mig) skriver om de här frågorna är för att uppmärksamma dem och göra människor medvetna, få folk att diskutera och tänka till, kan det verkligen vara farligt? En annan stor del i att jag själv skriver om det här är för att jag ofta blir uppriktigt ledsen.
Som jag skrev till Johan som kommenterade mitt inlägg om Philips Grooming Awards; jag som kvinna är alltid i skottlinjen. Alltid ska jag handskas med de här olikheterna där det oftast är jag som är i underläge. En man behöver sällan göra det, och hamnar han i den situationen så har han förhoppningsvis energin till att säga ifrån eller… inte bli ledsen.
Och kanske är det så att vi ska sluta prata så himla mycket om det, jag vet inte. Sluta överanalysera och överreagera. Men ibland så måste man skriva om det, och jag vill aldrig mer att någon ska komma till mig och säga att jag inte får känna. Att jag inte får vara ledsen och att om jag blir det så ska jag hålla det för mig själv.
Kommer vi verkligen någon vart på det sättet?
