”Next to normal” heter en musikal som just nu spelas på Stockholms stadsteater med Lisa Nilsson i huvudrollen. Hon spelar en bipolär mamma i en dysfunktionell familj och har fått fin respons på sin rollgestaltning.
27/9 skriver Aftonbladets Karin Magnusson en krönika med rubriken ”Dags att dela med sig av skuggsidan”. Hon har sett musikalen och tycker att det är uppfriskande att en pjäs om psykisk sjukdom, piller och psykiatri blir succé. Redan där, vid ordet ”uppfriskande”, börjar det kännas lite jobbigt. Uppfriskande?
Karin Magnusson tycker att pjäsen är sorglig och gråter en skvätt och funderar sedan över om det inte är dags för något nytt att ta vid, efter det livsstilsbygge vi människor ägnar oss åt. Bland annat i sociala medier. Enligt Karin lägger vi ut bilder på puffade kuddar i jakt på bekräftelse, precis som våra barn ritar teckningar och vill höra att de är fina. Hon tycker att Lisa Nilssons sång om att hon ”saknar bergen där smärta känns” känns som en signatur. ”Något nytt kan börja nu”, tycker Karin Magnusson. Ungefär som om hon tycker att det nu är dags för en ny trend, i stället för den uttjatade livsstilstrenden. Hon förutspår en motreaktion och menar att musikalen ”Next to normal” lyfter fram ”det andra som vi också kan dela. Sorgen över barnet som aldrig föddes eller ångesten som gör att du tar tre Atarax innan jobbet ens börjat”.
Jaså, Karin, det tycker du att vi kan dela? Skulle det kännas lite uppfriskande med självmordsförsök på Facebook i stället för trattkantareller? Karin Magnusson, har du någon gång varit så deprimerad att du knappt kommit ur sängen ens efter tre Atarax? Om inte kan jag berätta för dig att det sista man tänker på då är att dela detta med någon. Det enda man vill då är att dra täcket över huvudet och glömma att man finns.
Visst är de människor modiga som väljer att prata offentligt om sin psykiska sjukdom. Och visst vore det fint om synen på psykisk sjukdom vore lika odramatisk som synen på diabetes, bland annat hos arbetsgivare. Men dit har vi inte kommit ännu. Och frågan är om vi någonsin kommer dit. Eftersom psykisk sjukdom under skoven affekterar en människas personlighet och intellektuella kapacitet. Det gör inte diabetes.
Den som delar erfarenheter av psykisk sjukdom i en större krets än den närmaste riskerar därför att få betala ett högt pris. Långtifrån alla är beredda att göra detta.
Jag förstår att det är med de medmänskligaste intentioner Karin Magnusson skriver att det nu är dags att dela med sig av skuggsidan. Men det blir oerhört insiktslöst när vi får veta att vi lika gärna kan dela svår ångest med vår omgivning som incheckningar på Arlandas utrikesterminal. Det är klart att vi inte kan! Att lägga ut en bild på ett blåbär är en sak. Att dela djup smärta och psykisk ohälsa en annan.
Till den som är trött på livsstil och yta har jag ett utmärkt tips: sluta läs glassiga magasin, mode- och inredningsbloggar och dölj de Facebookvänner som bara lägger upp kuddar och kantareller. Och om du vill dela någons ångest: se dig omkring bland dina vänner, nära och kära. Finns det någon som behöver dig? Någon som inte delar sin smärta med alla. Men som gärna skulle dela den med dig.
Hoppade hit från Sannas sida för at hon hyllade dig. Jag vet inte. För mig låter det lite som en väldigt personlig övertolkning av texten. Det hon skriver är inte alls det du säger att hon skrivit. Och att Sanna tycker att det är smartness känns…märkligt. Jag både tror och hoppas på en motreaktion och håller med Karin i mycket, inte på det sätt ni tolkar utan i det hon faktiskt säger i texten.
Jo, Malin. Det jag skriver att hon skrivit ÄR det hon skrivit. Exakt vad är det jag hittar på? Och smartness……var det det Sanna skrev? I mitt kommentarsfät på Facebook skrev hon ”Så jävla bra skrivet!” Förmodligen för att hon tycker det.
Om Karin enbart hade hållit sig till att skriva om ”Next to normal” och om att det vore bra om vi fick ett öppnare samtalsklimat gällande psykisk ohälsa så hade jag inte skrivit något blogginlägg.
Men när hon ställer psykisk sjukdom i relation till livsstilsbygge i sociala medier, och som exempel på annat man kan dela vid sidan av puffade kuddar tar ”det barn som aldrig föddes och att man måste ta tre Antarax innan man ens går till jobbet” – då blir det infantilt. Det kan inte hjälpas.
Och – vad i Karins text, som ju är lite spretig, är det du håller med om? Att ”Next to normal” är bra? Att Carl Hamilton borde skriva en uppföljare till ”Det infantila samhället” om puffade kuddar i sociala medier? Att vi lika gärna kan dela svår ångest som att vi snart sitter på planet till Paris? Eller att du vill ha en motreaktion mot livsstilsbygget?
Jag har förstått att många retar sig på bilder av perfekta hem i olika medier. Men jag menar att varför vänta på en motreaktion från dessa medier? Det står dig helt fritt att konsumera eller avstå från att konsumera vilka medier du vill. Jag är själv ingen fan av livsstilsmaterial. Alltså undviker jag det.
Håller med Malin Eng. Du övertolkar hela texten.
Karin gör en egen analys över människors sätt att skaffa uppmärksamhet bla genom facebookinlägg. Är det dit vi är på väg, det som inte skall delas med alla skriver hon. Mer en fundering än uppmaning tycker jag.
Jättebra skrivet, tack.
Maria! Jag kan förstå att både du och Malin tycker att jag övertolkar Karins krönika. Det kan man kanske säga att jag gör, om man med övertolkar menar att jag spetsar till hennes funderingar och försöker knyta ihop de olika trådarna i hennes text till ett sammanhängande resonemang.
Som jag skriver i svaret till Malin så är Karins text enligt mig ganska spretig. Du skriver att hon ”gör en egen analys över människors sätt att skaffa uppmärksamhet bl a genom Facebookinlägg”. Sedan skriver du ”Är det dit vi är på väg, det som inte ska delas med alla”. Det förstår jag inte riktigt vad du menar med. Vart menar du att Karin undrar om vi är på väg? Till ”det som inte ska delas med alla?” Den meningen finner jag något otydlig.
Hursomhelst så är Karins krönika inte bara en egen analys över människors sätt att skaffa uppmärksamhet på Facebook. Den inleds med och avslutas med reflektioner om musikalen ”Next to normal” som handlar om människor med psykiska funktionshinder. Och Karin försöker knyta ihop sina intryck och känslor efter att ha sett ”Next to normal” med sin analys om den moderna människans strävan att leva upp till ett perfekt ideal och få bekräftelse för detta, både i sociala medier och i det verkliga livet. Tyvärr tycker jag inte att hon riktigt lyckas med det. Resultatet blir ytligt. ”Dags att dela med sig av skuggsidan!” För vem? Och till vem?
Som jag skriver i mitt inlägg så förstår jag att Karin Magnusson har de medmänskligaste av intentioner när hon önskar ett motreaktion mot de perfekta fasader vi håller upp mot varandra. En önskan om att vi lika gärna skulle kunna dela med oss av ångest och psykisk ohälsa som av glädje och lycka.
Och det kan man både fundera om, önska och tycka. Men som hon uttrycker det så blir det både osammanhängande och ytligt.
Jag tycker att Karin Magnusson är en utmärkt journalist och jag läser med stor behållning mycket av det hon skriver. Men här känns det som att det gick lite fort. Hon börjar i en ände, associerar sedan vidare och får sedan, i mitt tycke, problem med att knyta ihop analysen om uppmärksamhet och yta i sociala medier med önskan om öppenhet även om svåra saker.
Menar Karin att den motreaktion hon önskar, det nya hon tycker att Lisa Nilssons sång känns som en signatur till, ska bestå i att vi lämnar Facebook och övriga sociala medier till förmån för mer meningsfulla samtal med våra nära vänner? Eller menar hon att hon hoppas att vi i stället för att lägga ut bilder i sociala medier på söta barn och läckra middagar förhoppningsvis kommer att använda dessa medier för djupare och mer givande kommunikation?
Krönikan hade vunnit på att Karin hade skippat några trådar och renodlat något av sina resonemang. Det hade utan tvekan kunnat bli två krönikor: en om ”Next to normal” och om vår rädsla för att blotta vår svaghet, ibland även för de allra närmaste. Och en om kopplingen mellan Carl Hamiltons utmärkta bok ”Det infantila samhället – barndomens slut” (läs den!) och vuxnas bekräftelsejakt bl a i sociala medier. Jag skulle gärna se henne utveckla båda dessa resonemang, för de är intressanta båda två. Men det antal tecken hon haft till sitt förfogande var för litet för att rymma båda och få dem att hänga ihop. Tycker jag. Men det är intressanta ämnen hon tar upp. Annars hade jag ju inte inspirerats till att skriva ett blogginlägg om hennes krönika. Och ni hade antagligen inte bemödat er med att svara. ;–)
Anna! Tack! Roligt att du tyckte om den.
Hittade hit via Sannas blogg.
Tycker att du har så rätt i det du skriver! De som inte förstår vad du försöker säga saknar väl, likt Karin Magnusson, egen erfarenhet av psykisk ohälsa.
//N
Tack Ninni! ;–)
Jag kom också hit från Sannas sida men måste ärligt säga att jag inte förstår hur Karin Magnussons text kan vara så provocerande. Känner mig lite snopen, trodde det var något briljant på gång här. Du skriver ju själv att
”…så förstår jag att Karin Magnusson har de medmänskligaste av intentioner när hon önskar ett motreaktion mot de perfekta fasader vi håller upp mot varandra. En önskan om att vi lika gärna skulle kunna dela med oss av ångest och psykisk ohälsa som av glädje och lycka.”
Måste det vridas fler varv? Karin menar ju uttryckligen att sorg inte behöver delas med alla. Och din kommentar om självmordsförsök på facebook… var står det ens att hon menar att motgångar (självmordsförsök står ju definitivt ingenstans) ska delas på just sociala medier? Du verkar så… arg. Så upprörd. Hade det inte varit mer givande att utveckla Karins tankar i en dialog med henne?
Bästa Cissi!
Det märks att du inte förstår vad jag vill säga. Efter ditt citat ur mitt inlägg skriver jag att jag trots att jag förstår hennes intentioner tycker att hennes sätt att behandla ämnet är ytligt och insiktslöst. Med det menar jag i klartext att det väldigt tydligt märks att Karin saknar egna erfarenheter på området. Om det varit mer givande att ha en privat dialog om detta mig och Karin emellan? Varför det? Hon skrev en krönika i en av Sveriges största tidningar. Jag skriver ett blogginlägg. Och att döma av all positiv respons jag fått på mitt inlägg så blev det definitivt givande för fler personer på detta vis.
Och jag menar att från den korta text som Karin skrev så kanske det är lite höga växlar att dra att hon behandlar ämnet sorg och motgångar ytligt och insiktslöst. Vad jag förstår uttrycker hon en generell önskan om att sorg ska få finnas på ett mer naturligt sätt i våra samtal i livet. Hon skriver just sorg och motgångar, något som alla människor upplever då och då. Även Karin. Och du. Och jag. Jag är fortfarande lite undrande inför att du tolkar in självmordsförsök och facebook.
En dialog med Karin var kanske inte bokstavligt tänkt som en privat mailrelation mellan er, kommentaren representerade mer en tanke kring att det skulle vara intressant om ni istället fick föra ett öppet samtal med varandra, eftersom du reagerade så starkt. Det blir mycket tolkningar mellan journalister i de sociala mediernas värld som sällan följs upp. Men hon kanske läser din blogg. Och jag befinner mig långt ifrån kulturjournalistiken med en helt annan infallsvinkel så absolut, jag kanske inte riktigt hajjar er värld.
Jag tycker du i grunden har en bra poäng, men förstår inte varför du gör Karin Magnusson till måltavla och går i polemik med den tolkning som du – väldigt fritt – gör av hennes betraktelse.
För det är väl inte mer än en betraktelse.
Att klimatet att samtala om psykisk ohälsa ska bli öppnare och avskamifieras tycker jag, och säkert de flesta andra också, är bra. Och jag kan bli trött på att ansvaret hela tiden läggs på de som mår eller har mått dåligt.
Du ställer frågan: ”Har du någon gång varit så deprimerad att du knappt kommit ur sängen ens efter tre Atarax?”
En mycket bra fråga. Men jag förstår inte varför du ställer den till Karin Magnusson, som i mina ögon gör en samtidsobservation där hon reflekterar över ”incheckningsbilder på Arlandas terminal 5″ och kopplar ihop den jakten på framgångsbekräftelse med ett samhälle där det självklart blir tabu att visa sig svag, skör och ickeframgångsrik.
Kan du inte checka in på Arlanda och ta en fräsig weekend i New York är du inget. Typ.
Inte någonstans skriver K.M något som insinuerar att hon hellre skulle vilja se självmordsförsök än kantareller på Facebook.
Tvärtom. Det är ju ”Facebook-samhället” som hon ifrågasätter. Och du också (?).
Vill ni egentligen inte samma saker – och vänder ni inte er egentligen mot samma samhällsutveckling?