Igår kom jag hem från ett besök hos mina kusiner i Paris, där det är självklart för barn och ungdomar att läsa Tintin. Här landar jag mitt i Kulturhusets Tintinrabalder. Behrang Miri, konstnärlig ledare för barn och unga på Kulturhuset har fattat beslut om att rensa bort alla Tintinböcker i Serieteket och ungdomsbiblioteket Tiotretton. Varför? Jo, för att de är rasistiska och afrofobiska.
Ja, alla som bläddrat i några Tintinalbum kan väl hålla med om att schablonbilder av andra folkslag än det västerländska förekommer flitigt. Det är inte alltid fråga om nidbilder. Ibland handlar det mest om att människor från exempelvis arabvärlden och Asien framställs klyschigt och överdrivet när det gäller anletsdrag och klädsel.
Men ska Tintinböckerna rensas ut för det? Hur många böcker skulle inte åka med på samma bräde? Böcker där författare ger uttryck för obekväma, icke politiskt korrekta åsikter. Böcker som innehåller för mycket erotik eller människor som tar droger. Ska de få finnas kvar? Vi kanske rentav borde inrätta ett Litteraturministerium som får granska alla böcker som bokförlagen tänker ge ut, för att se om de innehåller några olämpliga åsikter, tankar eller känslor? I så fall får de inte ges ut.
Men…..var hamnar vi då? I Öst före murens fall?
Som tur är får Tintin vara kvar på Kulturhuset. Kulturhusets högste chef Eric Sjöstrom fick rycka in, och Behrang Miri fick vända på en femöring. ”Vi tar inte bort böcker på Kulturhuset, det är Behrang Miri och jag helt överens om i dag”, säger Eric Sjöström i dagens DN. Hm. Ja, med högste chefen vill man nog gärna vara överens, om man vill behålla jobbet vill säga. SvD:s kulturchef Martin Jönsson skriver i dagens SvD att Tintinrabaldret skadat Kulturhuset anseende.
Hela historien påminner mig om en debatt för inte så längesen om vilka barnböcker som får ges ut och inte. Att sagor numera ska vara tämligen politiskt korrekta för att passera bokförlagens nålsögon. Och ve den som skriver en bilderbok med ett olyckligt slut, så att de små läsarna kanske blir ledsna! Nej curlingböcker ska det vara. Där vi skyddar barnen från det som är jobbigt, ledsamt och svårt. I barnboksvärlden blir alla vänner på slutet. Alla bryr sig om varandra och alla blir bjudna på kalaset. Alla är vi barn i Bullerbyn. Att det skulle kunna betyda något för barn som har det jobbigt hemma och som inte blir bjudna på kalas att få läsa om andra i samma situation, verkar inte falla bokförlagen in.
Att rensa ut böcker med oönskade värderingar från bibliotek och att avstå från att ens ge ut dem av rädsla för att göra läsarna ledsna är besläktade resonemang i min värld. Lika förkastliga båda två.
Låt oss människor, stora som små, få bilda oss våra egna uppfattningar om det vi läser. Betro oss om att klara av det. För annars riskerar vi att gå miste om många tankar och uttryck som inte passar inom ramarna för det politiskt korrekta. Och i en sådan hårdcensurerad värld vill i alla fall jag inte leva.