Ibland hör man ståndpunkten att det har gått inflation i personliga krönikor i medierna. Att tyckandet och profileringen av journalisternas egna åsikter får breda ut sig allt mer, på bekostnad av den ”riktiga” journalistiken som kräver research, faktakoll etc (kan förvisso en krönika också göra).
En anledning att nästan alla tidningar, radio- och TV-program och andra mediekanaler håller sig med egna krönikörer är förstås att det drar läsare/lyssnare/tittare. Och jag behöver inte gå längre än till mig själv för att inse varför: Det är väldigt enkelt och småtrevligt med en krönika. Det personliga tilltalet med tillspetsade åsikter (inget krav på att ”båda sidor” ska få komma till tals), gör att läsningen känns lättuggad och drar med mig i eget tyckande, som heller inte behöver vara alltför djupt, för det är ju sällan krönikörens.
När jag för några år sen märkte hur jag titt som tätt tenderade att läsa krönikor på bekostnad av nyheter, bestämde jag mig för att aktivt ändra mitt beteende. Nyheterna först, krönikorna sen. Men ibland får man göra undantag, som när man är trött, har ont om tid, bara vill koppla av en liten kort stund, och måste välja en eller två av alla texter i tidningen. Så var det igår kväll. Jag fastnade för Ulrika Bys nyhetskrönika i DN. Hon ”Leker med den omoderna tanken på att den statsunderstödda individualismen inte länge fanns”, och funderar kring hur det skulle vara om vi istället var beroende av varandra, och hjälpte varandra. Bytte hjälp mot hjälp.
Själv har jag haft anledning att fundera kring liknande saker sista veckorna. Vad händer när man blandar in pengar och (dyra) presenter som nästan självklart när man hjälpt varandra? Istället för att tänka att nu hjälper du mig, en annan gång hjälper jag dig. Eller så hjälper jag någon annan, viss om att det är kanske det som våra korta år här på jorden går ut på: att finnas till för varandra.
Jag tackar och bockar för Ulrika Bys intressant krönika!
