Vi var båda sena till mötet på Waynes kafé vid Götgatsbacken. Tillslut så anländer vi båda och kön ringlar sig långt bak på kaféet. Jag minns att jag hade lite pengar kvar den månaden och ville betala för min kaffe själv. Inte bjuda som jag gör ibland när jag får hjälp av kollegor.
- Då kan jag ju jag betala för din och min kaffe, jag har ändå så lite pengar kvar efter att ha betalat en resa så det är lika bra att göra mig av med dem, säger han med sin tydliga Göteborgsdialekt.
Jag tackar och bockar. Vi sätter oss ned och samtalet börjar. Skälet till att vi ska ses är att han ska hjälpa mig att få bättre hum om Afrika, jag skulle nämligen åka till Libyen. Vi kommer bra överens och tillslut har jag fått det jag behöver. Vi lämnar Waynes, aprilsolen börjar gå ned och vi beger oss mot Medborgarplatsen. Ingen av oss har något planerat så vi går och går, tillslut så har vi kommit till t-centralen. Hans nya skor som han köpt är anpassade för att kunna gå långt och nu har han gett dem en försmak inför hans resa. Jag ger han en kram och önskar han lycka till. Jag åkte aldrig till Libyen, trots ett bra bollplank.
Två månader senare, precis innan jag ska gå och lägga mig har Aftonbladet publicerat en artikel om att Johan Persson och Martin Schibbye har skottskadads. Tåren föll sakta ned från min kind. Så tidigt visste man inte hur kritisk läge det var för de båda journalisterna. Mediadrevet börjar komma igång och Sverige börjar engagera sig i att två journalister har fängslats.
Jag har tänkt på Johan varje dag sedan han åkte, trots den erfarenheten han bär så kunde ödets makt ändå styra den situationen han hamnade i. Då, för fjorton månader sedan kunde ingen ana att de skulle bli frisläppta. När Johan & Martin blev frisläppta för en vecka sedan kom glädjetårarna fram hos mig och trots att jag satt in pengar varje månad så är jag fortfarande skyldig Johan en kaffe.
