Nu när Martin och Johan äntligen blivit fria (hurra!) kan det vara dags att se över vilka säkerheter som finns för frilansande journalister som beger sig till farliga länder för att dokumentera ifall övergrepp begås.
Slutsatsen, som mycket fint sammanfattats i denna artikel skriven av en av oss i Garbo Värld, Isabella Iverus, är: Tyvärr. Det finns inte många saker att luta sig mot om du som frilans åker till farligt land och råkar ut för en massa elände. Jag citerar ur artikeln: ”Frilansar är särskilt utsatta. De ska fixa allt från dyra försäkringar till kontakter helt på egen hand. Ingen arbetsgivare finns att luta sig mot.”
Så varför är man så förbannat dum att man åker då? Svaret är för att någon måste åka. Någon måste skildra det förtryck och brott mot mänskliga rättigheter som pågår i världen. Och var begås det allra mest sådant? Jo i farliga länder såklart.
Att vara journalist kan vara många saker – bland annat ett kall. Många av oss har blivit journalister för att vi har en övertygelse. Vi vill sätta fokus på orättvisor, våld, förtryck. Vi vill att samhället ska förändras. Vi vill att öppenhet ska råda, att alla ska höras. Det borde inte finnas några tvivel om att journalister som åker dit borde ha ett bättre stöd i en demokrati. Tycker jag dårå.
