I första numret som kom ut av reportagetidskriften Offside fanns en text som jag gillade skarpt. Lars Nylin hade skrivit om marknadsanpassningen inom sporten och hånade hockeybasen Richard Fagerlund när denne målade upp en bild av att framtidens publik skulle sitta med ”wap-telefoner” och följa händelser via internet samtidigt som de kollade på match.
Nylin reagerade på tramsifieringen av idrotten och gav en motbild i samma text från en match med Timrå IK, där 300 hängivna fans stod inträngda på en liten ståplatsläktare i Södertälje. Hur de agerade som en enda massa, hur de brann av sitt engagemang och att ingen jävel tänkte på något annat än Timrå och matchen.
Jag gillade den där texten, den liksom bekräftade min bild av hur jag känner och vill att det ska vara. 12 år senare ser jag en träningsmatch med Hammarby – och slås av hur självklart det är för publiken att inte alls vara totalfokuserad på den match som pågår där nere. Otroligt många
sitter med mobiler och har koll på andra matcher, många tar bilder som de omedelbart lägger ut på facebook, man twittrar om det som just händer. Och själv frågar jag bänkgrannen med Iphone gång på gång hur det går i en handbollsmatch i Uppsala.
Den där hockeypampen fick alltså på sätt och vis rätt, även om det inte blev som han föreställde sig att folk skulle följa börskursen när de var på match. Även vi som är hängivna fans sitter mobiluppkopplade under matchen och ägnar oss åt en massa annat än det vi är där för.
