Igår gick Kristallengalan av stapeln. Den stora tv-festen där program och programledare prisas i många lättsamma kategorier och några med lite mer tyngd. Galans värdpar Filip & Fredrik tog själva storslam på galan med tre priser. Föga förvånande – av två anledningar. Dels är de skickliga, proffsiga och oemotståndligt roliga och därmed klart värdiga vinnare av sina priser. Dels är de verksamma inom humorgenren. En genre som breder ut sig alltmer i tv-rutans samtliga kanaler. Ja, vissa kanaler har helt sonika profilerat sig som renodlade underhållningskanaler. Kanal 5, exempelvis, där Kristallengalan sändes.
Och inte är det något fel med humor. Tvärtom. Ett gott skratt, eller fler, är både avkopplande och livgivande. Att avrunda med lite skön humor i tv-soffan kan vara en perfekt avslutning på dagen.
Men. Det måste även finnas utrymme för allvar i tv-tablåerna. Om det enda som sänds utöver nyhetsprogrammen är humorprogram, dokusåpor och realitysåpor – ja, då blir tv i mina ögon tramsigt, ytligt och helt ointressant.
Som tur är finns det fortfarande utrymme för allvar i tv. Åtminstone i SVT, som inte behöver sälja in allvaret till några annonsörer och därmed är något friare än de kommersiella kanalerna i valet av programidéer att satsa på. Parallellt med att Kristallengalan ångade på för fullt i Kanal 5 sändes igår premiäravsnittet av ”Par i terapi” i SVT1.
I sex avsnitt får tittarna följa lika många par som går i terapi hos Poul Perris, psykoterapeut, rektor och handledare vid Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi. Första paret ut var Lena och Roger, som tappat bort sexliv och intimitet längs vägen där livet dominerats av vardag, barn och jobb. Under Pouls ledning får de närma sig varandra på nytt genom samtal och övningar där de får bearbeta upplevelser i barndomen som hängt med dem hela livet.
Jag läste Clemens Poellingers krönika om serien i dagens SvD Kultur i morse och skulle titta litegrann på programmet i dag på SVT Play…..men kunde inte sluta titta. Det var omöjligt att inte ryckas med och beröras av alla känslorna som väcktes hos Lena och Roger under terapin. Poul Perris kändes både handfast, inkännande och varm och det förtroende han lyckades etablera i relationen med sina klienter fick dem att öppna upp och bejaka känslorna som kom till dem under sessionerna. Lena och Rogers vilja att hitta den kontakt som gått förlorad var vacker. Den ingav hopp och sannolikt också en känsla av igenkänning för alla som tappat bort kärleken mitt i all vardag precis som Lena och Roger.
Som inbiten fan av ”In treatment”, där Gabriel Byrne spelar en psykoterapeut som tar emot klienter av olika slag, måste jag nu erkänna att verkligheten överträffar dikten. Visst är avsnitten i ”Par i terapi” redigerade. Fem sessioner har klippts ihop till en timme, och någon har därmed valt och valt bort vad vi tittare ska få se. Men det är verkliga människor som medverkar, terapeuten är terapeut och problemen är på riktigt. Inga manér, inga intriger eller uttänkt dramaturgi. Och det är det som gör att det som händer där i soffan går rätt in i mig.
”Par i terapi”. Första avsnittet finns på SVT Play. Det andra sänds tisdagen 11/9 kl 21.00 i SVT1. Kan varmt rekommenderas.
I dagens DN skriver Niclas Wahllöf om programmet och tycker tvärtom, att det är jättedåligt och meningslöst. Men eftersom i princip alltid tycker att de TV-program han ser är exempel på allmän kulturskymning så litar jag mer på dig Charlotta!