Åh, vad jag gillar Nina Björk. Kulturjournalisten, författaren och samhällsdebattören. Jag fick upp ögonen för henne när hon gav ut den feministiska boken ”Under det rosa täcket” i mitten av 90-talet. Hennes ”Sireners sång” om modernitet och kön låg i skötväskan under min första föräldraledighet, och så fort jag fick en stund över läste jag några sidor och kände intellektet vakna till liv. Jag har följt Nina Björks debattinlägg i media och sett henne debattera live. Även om jag inte alltid delar hennes politiska åsikter är det alltid givande att ta del av dem, liksom av hennes analyser av olika samtidsfenomen.
I går, 20/8, hade Nina Björk ett uppslag i DN Kultur under vinjetten Barn & Ung. Under rubriken ”Upproret lever i böckerna om Madicken” analyserar Nina Björk Madicken och hennes omgivning ur ett klassperspektiv. Hon tycker att böckerna är ”en guldgruva för reflektioner om de underordnades möjlighet att göra motstånd i en hierarkisk värld där fattigdomens hjälplöshet slår sina bojor kring stora grupper av människor så att de blir som bundna till händer och fötter och inget kan göra”.
Hon betraktar arbetardottern Mia, som har det så fattigt att hon varken får lunchmatsäck eller julklappar, när hon slåss med Madicken och stjäl överlärarens plånbok. Utan att tveka och utan att be om ursäkt, ens när hon får smaka rottingen. Hon konstaterar att Mia kan slåss, svära och stjäla och vägra att gå med på de överordnades regler eftersom hon ställer sig utanför den etablerade världen och vägrar erkänna den.
Annat är det med pigan Alva. När hon får låna en fin klänning av Madickens mamma och får följa med Madickens familj till en societetsbal dit inget tjänstefolk är inbjudet vill hon till skillnad från Mia ha någonting av dem som står över henne i rang. Hon vill delta i festen, äta den goda maten och framförallt dansa. Därför finns det inget utrymme för Alva att göra uppror när borgmästarinnan ser till att ingen av herrarna på balen bjuder upp henne. Där får hon sitta, skamsen och förödmjukad. Ända tills Madicken träffar sotaren på herrgårdens veranda och förklarar läget för honom. Då skrider han in på balen i sin smutsiga sotarmundering och bjuder upp Alva. Borgmästarinnan försöker förgäves få musikerna att sluta spela, men de fortsätter. Och sotaren och Alva svävar i en högre rymd där Alva är glad och lycklig.
Nina Björk menar att där Mia i sitt utanförskap kan säga nej och vägra, där väljer Alva en annan väg. Hon vill ha allt det goda och hon får det också, ”men bara med hjälp av andra mindre mäktiga – sotaren och musikerna. När arbetarna förenar sig blir till och med njutningen deras.”
Nina Björk får mig som läsare att känna mig som en intelligent, tänkande och reflekterande människa. Hennes egen skärpa och analytiska förmåga utmanar min. Jag har precis läst första boken om Madicken för min dotter på 6, 5 år och sett båda filmerna tillsammans med henne. Det finns mycket i sagan om Madicken som berör och väcker frågor. Inte minst om de skilda livsvillkoren som personerna i sagan lever under. Det var därför extra intressant att läsa Nina Björks syn på berättelsen. Tack, Nina!
Fotnot: Jag skulle gärna länka till artikeln, men tyvärr anser DN att det inte räcker att man prenumererar på papperstidningen för att få tillgång till allt material på nätet. Det måste man betala extra för, och det gör inte jag. Så därför – tji länk.
Kan bara hålla med om Nina Björk är suverän, inte minst i den här texten. Jag tycker också om att hon uppenbarligen går sin egen väg, det känns inte som att hon ingår i något kotteri. Hon är feminist, men skulle hon ha en åsikt som går emot den feministiska debatten så framför hon den. Och så vidare.