Jag visste ju att det skulle hända. I början av sommaren sa vi ju att nu får det vara slut, det här är sista sommaren. Det håller inte. Men när det väl händer känns det ändå så tomt och ödsligt. Även lite historiskt, som att en epok som går i graven. Aldrig mer. För inte kommer vi väl att återuppta abonnemanget av den fasta telefonen när vi väl sagt upp det?
Jag vet att argumentet är självklart: det är onödigt, dumt och orimligt dyrt att betala 1500 spänn om året för något vi använder tre-fyra veckor. Dessutom är det färre och färre som ringer till oss på 0281-14022. ”Vi kan ha roligare för 1500 kr än att betala abonnemangsavgift till Telia”.
Ja, ja. Kalla mig stofil. Men än så länge finns det fördelar med fast telefoni. Som till exempel att det alltid går att ringa till och från de fasta telefonerna. Att kunna ringa med och till en telefon anser jag vara en stor fördel som faktiskt uppväger att det inte går att fotografera med den. Jag hör aldrig orden ”det är dålig täckning här, jag ska bara flytta mig lite” när jag ringer någon med fast nummer. Inte heller att ”mitt batteri tar snart slut”.
För mig finns också ett irrationellt och känslomässigt argument för vår gamla telefon: jag tycker det är lite fint att man kan ringa en familj och inte en enskild individ. När morfar ringer vill han tala med oss vuxna OCH sina barnbarn, i vilken ordning som helst. Men som sagt, uppenbarligen har även jag gått med på att vi skippar abonnemanget. Fast jag kan väl åtminstone få knota lite?
Vi har faktiskt ett fast abonnemang hemma, IP-telefoni, så det kostar oss 30 kr per månad. Fundera på det till landet! Jag brukar använda som argument att det finns faktiskt en del som gärna ringer från sina egna fasta abonnemang och då blir det väldigt dyrt väldigt snabbt att ringa till en mobil, och man själv kanske inte alltid tänker på att erbjuda sig att ringa upp. Vidare finns de som har mobiler med typ kontantkort, och då är det också betydligt billigare att ringa till fast telefon. SÅ det är lite för andras skull som jag vill ha kvar fasta abonnemanget. Sen tillkommer dina argument Magnus, de är bra. Jag gillar också det om att ringa till en familj. Fint, faktiskt. Jag vet många, fina små samtal som aldrig skulle blivit av om inte jag ringt till just en familj och först växlat några ord med till exempel en förälder till den jag verkligen sökte. För att ta ett exempel. Jag säger bara en sak: Länge leve stofilerna!
Det är ändå spännande att man med mobiltelefoner accepterar dålig täckning, att samtal bryts och att batteritiden inte är så värst bra. Det skulle man aldrig gå med på med en fast telefon. Vi liksom tummar på kvalitén och grundfunktionen med en mobil. Men så klart, vi kan ju fotografera med våra mobiler som du säger…
Emelie: ja det har du rätt, jag har inte tänkt på det tidigare. Men det är ju som du säger att folk accepterar (eller tvingas acceptera) en hel del saker som är direkt usla när ny teknik konkurrerar ut gammal.