En efter en börjar garboiterna dyka upp på kontoret. Kaffe
kokas, frukt inhandlas, det görs intervjuer och knattras på tangentbordet. För
egen del är jag nu inne på tredje arbetsveckan efter semestern, och då går det
inte längre att skylla på att man ”mjukstartar”, ”smyger igång”, eller
liknande, efter en ofokuserad arbetsdag. Vår gemensamma prenumeration på SvD
kom också tillbaka, som utlovat, förra måndagen. Men bara under några dagar.
Sedan i onsdags har jag inte sett till den, så prenumerationen måste ha löpt
ut. Så: vad läser man då när man ska ta sig en stunds paus. Idag blev det
Piratförlagets senaste (reklam-) magasin.
Första (osignerade, det stör mig faktiskt, jag vill veta VEM
som intervjuat Niemi) bok- och författarreportaget handlar om Mikael Niemis nya
roman Fallvatten. Han säger sig vilja ställa frågan om vad som är riktigt viktigt
för oss människor. Vår reaktion på stress går som en röd tråd genom boken och
Niemi konstaterar:
- Vi är alla däggdjur inom oss, däggdjur med olika
instinkter. Om det börjar ryka i tunnelbanan vet vi alla att en brand där är
det värsta vi kan råka ut för. /… / I sådana situationer blir det så tydligt
vad det är att vara människa och hur vi instinktivt agerar olika. De som vädrar
faran och springer bort från den, är de som klarar sig. Och vi ställer oss
frågan: ”Vem är jag, hur skulle jag göra?”
Citatet och artikeln får mig att tänka på ett reportage jag
läste i tidningen Dagen tidigare i somras. Där intervjuas en Magnus Malm om
ledarskap. Han menar att en fjällvandring kan visa vem som är en god ledare.
Det är under press och stress, hungriga, törstiga och trötta, som vi visar våra
verkliga prioriteringar. Jag själv först, eller gruppen. En god ledare sätter
det gemensammas bästa före sitt eget, menar Malm.
Sen tänker jag att jag i mitt journalistiska värv får, i
blygsam skala men ändock, göra något litet av vad Niemi och många andra
författare gör i bokform: utforska vad det är att vara människa. Ställa
angelägna frågor – och försöka belysa dem utifrån olika synvinklar. Det är
verkligen inte fy skam att (iallafall ibland) få syssla med sådant på
arbetstid.
