Jag har varit lite bortrest och som vanligt får man nya perspektiv så fort man sätter foten utanför vårt land (även utanför vår stad). Inte minst på vad medierna berättar. För inte fan har det hänt mycket i media den här sommaren. Visst, jag förstår, nyhetstorkan har varit svår, inget händer, förutom att folk lider och dör i Syrien förstås. Almedalen verkar ha varit rätt händelselös och nu har äntligen en liten skandal på Tillväxtverket seglat upp, mycket klantigt gjort att representera på det viset måste jag säga.
Men jag läste en bok på semestern, ”Med mina ord” av Mona Sahlin, och jag måste säga att det känns som att något hänt med den politiska rapporteringen sedan 90-talet. Rätta mig om jag har fel, men hur ofta rasar LO över regeringen, hur ofta blir Kommunal vansinniga för kvinnolönerna, hur jävla mycket konsensus råder egentligen? Varför är ingen arg? Varför är ingen politiskt förbannad? Varför blir det inga ideologiska strider, inga skarpa ordväxlingar, inga ”vet hut” och ”skämmes” och bråk om IDÉERNA!?
Jo förstås. För idén är en och samma för varenda parti: Vinna valet. Få fler väljare. Och tydligen gör man det genom att vara så utslätad som möjligt, låtsas att man ”tillsätter en kommitté” så fort orättvisor påtalas, ber om ursäkt och smyger undan för varenda liten kritik man får. Håller sig undan, helt enkelt. Tills valet börjar torna upp sig där i en nära framtid, då blir det stora trumman som tas fram och dunkelidunk då vill varenda parti att det ska vara RÄTTVIST och FÖR ALLA och TILLSAMMANS och de väljer konstigt nog alla samma floskler och ingen skillnad och ja, det är bara bedrövligt tråkigt alltihop. Så kan vi inte ha det. Det förstår väl den mest utslätade människa att utslätning är inte mänskligt. Det är bara en dimridå för att slippa ta tag i något på riktigt och slippa ha det jobbigt.
Varför valde politikerna att syssla med just politik, om de ville slippa problem? Politik är till för att ta tag i problem! Fejsa! Förändra! Förbättra!
Och varför är de politiska reportrarna så ointresserade av att nosa upp ideologi och så intresserade av att nosa upp hur fint vin någon drack på en konferens? Kom igen nu ni politiska reportrar! Kämpa! Det går att göra det kul, jag lovar. En gång i tiden var ju politik kul: Det måste kunna hända igen.
Bra rutet. Kul skrivet.
Jag håller med. samtidigt känns det som att när partier försöker bedriva sin politik utefter ett ideologiskt perspektiv blir kritiken mot dem massiv. De partier som mest konsekvent varit ”ideologiska” – kristdemokrater, sverigedemokrater och Feministiskt initiativ – har inte direkt uppskattats när de polemiserat kring sina hjärtefrågor. Men det kanske är ett pris man å andra sidan ska vara beredd att betala när man ger sig in i partipolitik.