I dagens Dagens Nyheter skriver Jens Liljestrand intressant på kultursidan om hur obenägna alla offentliga personer (särskilt inom kulturvärlden och politiken) är att erkänna att man varit totalt snett ute i sina åsikter. Så här:
Amerikanska presidentvalsdebatter innehåller ibland ett moment där kandidaten får redogöra för de största misstag han har gjort i sitt liv och vilka lärdomar han har dragit. Något liknande borde alla som vill kalla sig intellektuella tvingas göra då och då. Inleda med frågeställningen: ”när har jag haft som mest fel och vilka konsekvenser drog jag av det?” Och sedan låta det vara utgångspunkten.
En sådan diskussion skulle vara långt mer intressant. Säkert också mer smärtsam.
Hans utgångspunkt är en svensk filmare som en gång i tid hyllade de röda khmerernas styre i Kambodja och nu åkt tillbaka till ”brottsplatsen”
för att konfrontera sig själv med sin tidigare idioti. Han vill be det kambodjanska folket om ursäkt.
Liljestrands avslutning lockar till uppföljning. Visst vore det intressant att få ta del av intellektuella av olika sorter som utan förbehåll medger att de haft totalt fel (eller gjort fel) i någon fråga. Jag tror de flesta, om de är ärliga, kan hitta sådana exempel.
När jag nu skrivit detta borde jag givetvis föregå med gott exempel och börja med mig själv – även om jag knappast räknar mig till intellektuell eller kulturperson. Vilka misstag har jag gjort och vilka lärdomar drog jag?
En sådan sak som jag tänker på ibland är när jag var arbetsledare på en vaktmästarexpedition. Vi hade då några skoltrötta ungdomar som jobbade hos oss för en billig penning, något slags samhällsstöd gjorde att det inte kostade arbetsgivaren särskilt mycket att ha dem där och de tjänade inte särskilt mycket själva heller. Jag minns en sådan kille som jobbade på jättebra, var skötsam och hyfsat trevlig om än lite trulig. Hans förhoppning var att sedan få sommarjobb i vaktmästeriet. När det var dags att dela ut det årets sommarjobb valde jag att förorda några andra – de som traditionellt brukade få sommarjobben; det vill säga personalens barn. Motiveringen att han ändå jobbade för oss utan att det kostade arbetsgivaren särskilt mycket. Jag tänkte alltså inte alls på saken ur hans synvinkel, utan enbart vad som var bäst för företaget. Killen sade upp sig direkt när han fick beskedet och i efterhand fattar jag precis hur han kände. Men då gjorde jag det inte, jag hade skygglappar på.
Lärdomen är väl att inte göra sig alltför lojal med sitt uppdrag och att försöka se en problematik ur fler synvinklar.
Ja, visst vore det spännande med lite större beredskap från alla möjliga offentliga personer att erkänna fel och misstag, och vad man lärt sig. Nu är det mest bara vissa som gjort något riktigt grovt som träder fram och erkänner, ofta med kniven på strupen.
Just den typen av erkännanden är ju inte heller så intressanta, det är uppenbart att de görs under galgen. Jag tror skribenten Liljestrand mer var ute efter mer djupgående frågor. Typ det han utgår ifrån – vänsterkillen som valde att bortse från människorättsbrott i ideologins namn. Han nämner också exemplet med de som hårdnackat valde att tro på USA:s påstående om massförstörelsevapen i Irak som förevändning att starta krig. Det finns ju massor av exempel där politiskt engagerade och intellektuella haft rejält fel. Men hur ofta har de ställt sig upp och sagt: ”ja, jag hade fel. I dag tycker jag att de åsikter jag hade då är förkastliga”?