Hur kul är det att läsa ungefär samma artikel i ett antal olika tidningar ungefär samtidigt? Och hur kul är det att lägga ned tid och möda på att skriva en artikel, för att sedan få se ett antal artiklar med snarlikt innehåll publiceras i stort sett simultant?
Inte så värst. Och ändå händer det. Hela tiden. Det är som om vi journalister i mångt och mycket är som marionettdockor styrda av de PR-ansvariga inom bokförlag, skivbolag, filmbolag etc etc. När de kallar kommer vi. Och gör vårt bästa för att göra något eget och unikt av mötet med den aktuella kändisen. För att sedan upptäcka att det vi skrivit går igen i de flesta övriga artiklar skrivna i samma veva. Storyn skulle lika gärna ha kunnat skrivas av en journalist på TT-Spektra. I stället för att ett antal tidningars egna reportrar slösar tid på att traska i mittfåran. Tid som kunde ha ägnats åt att åstadkomma något lite mer…….unikt.
Det senaste exemplet på ”mycket av samma samtidigt” är det medieutrymme Jonas Gardell nyligen fått. Han har skrivit en trilogi om den svenska gayvärlden på 80-talet när AIDS kom till Sverige. Första boken, ”Torka inga tårar utan handskar”, kommer nu i höst. Jag visste ingenting om detta förrän i söndags, då jag såg honom pryda förstasidan på Svenskans kulturdel och blev intresserad när jag såg vad han skrivit om. Jag befann mig på landet och läste artikeln. Väl hemkommen till stan på kvällen fann jag att Jonas Gardell även prydde DN:s kulturdels förstasida. Jaha. Dagen därpå, på Garbo, fann jag ett exemplar av Vi Läser. På omslaget? Jonas Gardell. Förstås.
Efter att ha läst samtliga tre artiklar kan jag bara konstatera att det hade räckt bra med att läsa en. Okej, de är inte identiska. Men de innehåller samma berättelse och snarlika citat. Alla tre tidningarna har lagt krut på bilderna och samtliga texter illustreras av bilder på en poserande Jonas i naturen och/eller i närbild i studio. Svenskan och Vi Läser har besökt Jonas Gardell på hans sommarö och fotat honom där. DN har lunchat med honom på Fredsgatan 12 och fotat honom i en urban miljö. Se där – en skillnad! Och Svenskans journalist Tobias Brandel – som gärna väver in sig själv i sina texter oavsett vad de handlar om – passar på att påpeka att han och fotografen Dan Hansson också är gay och citerar Jonas som utbrister: ” Tre bögar på en klippa!” när han inser vad de har gemensamt. En skillnad till! Tyvärr av den arten som inte tillför artikeln något större värde för läsaren.
Artiklarna om Jonas Gardell påminner mig om varför jag lämnade nöjesjournalistiken för många år sedan. Det var just därför att jag tröttnade på hela upplägget. PR-människor som bestämmer när artister, författare och skådespelare ”gör press”. Journalister som finner sig i den utmätta tid de får med den aktuella kändisen och som sedan producerar promotion/artiklar åt PR-människorna vid exakt den tidpunkt de önskar. Nämligen i samband med lanseringen av en bok, skiva, film etc etc. Ville jag intervjua någon artist som inte varit på tapeten på ett tag blev det inte sällan kalla handen. ”Hen gör inte press just nu”.
Vad finns då att göra åt denna andefattiga likriktning inom främst nöjes- och kulturjournalistiken, men även inom andra områden? Tja, det handlar sannolikt om att redaktionschefer måste våga välja bort. Inser man att en person som ska släppa en bok eller skiva eller medverka i en aktuell film högst troligen kommer att återfinnas på förstasidan på en mängd tidningar inom kort – ja, då kanske det är läge att avstå från att göra något stort på hen i den egna tidningen. En notis om själva boken/skivan/filmen – visst. Men i övrigt – våga satsa på något eget. Någon som kanske är mindre känd, men som man verkligen gillar och tror på.
Att få plöja upp nya spår är intressant och utvecklande för oss journalister. Och resultatet av våra expeditioner utanför mittfåran är betydligt mer givande för läsarna än att möta samma artikel gång på gång på gång.
Kan bara hålla med. Just repliken ”gör inte press just nu” alternastivt ”gör press just nu” känns så avslöjande för hela cirkusen. Det är en attityd som bygger på att journalistiken accepterar att den i själva verket är en marknadsföringskanal åt kulturen.
Håller med. För egen del läste jag först artikeln i Vi läser, här på kontoret. Sen såg jag den i DN hemma, och kunde konstatera att ganska mycket av storyn var samma. När man själv råkar ut för såna här jobb, och ser ”sina citat” i massa andra tidningar undrar man verkligen vad som är meningen med ens jobb.
Lysande skrivet och beskrivet.