Vissa yrken är av tradition förknippade med att de som utövar dem har en särskild hängivelse, ett kall, för det de gör. Eftersom de gör något riktigt viktigt. Läkaren, prästen, sjuksköterskan, konstnären. Räddar liv, plåstrar om själar, vidgar sinnenas horisonter. Efterhand har fler yrken införlivats i denna kategori, till exempel journalisten. Vi ska ju avslöja Sanningen om sakernas tarvliga tillstånd och bidra till att de som inte har någon röst blir hörda.
Förr var det troligtvis ganska få förunnat att ha ett levebröd där man brann för sin uppgift (tror jag, jag var ju inte där…), lejonparten av alla hade tunga, kroppsliga kneg för att mätta sin och familjens munnar. Men efterhand blev det möjligt för allt fler. Och idag (i Sverige och delar av västvärlden) så är det inte bara längre en möjlighet, utan också nästan ett krav. Man ska brinna för det man gör, förverkliga sig själv, hitta sin grej… Möjligheten blev ett krav, och många, många verkar tyngda, inte bara av att de inte riktigt trivs med sitt jobb, utan också över att de inte brinner tillräckligt för sin uppgift, över att de inte förmår uppbåda samma entusiasm som kollegorna.
Träffade på en kompis i morse, på väg till jobbet andra dagen efter semestern. En superduktig, ambitiös och intelligent tjej. Som jobbar inom en bransch där många brinner (eller tycks brinna) för det de gör. Eftersom det de gör är så viktigt för samhället, framtiden, medborgarna. Hon sa att hon nästan har dåligt samvete för att hon inte tycker att hon brinner för sitt jobb på samma sätt som kollegorna.
I dagens DN läser jag Johans Cronemans krönika om journalisten Peter Löfgrens dokumentär ”Palestinas starke man”. Utifrån Cronemans krönika förstår man att Löfgren är en som brinner, den rätta sortens journalist som med stor möda och mot många odds förverkligat ett viktigt stycke journalistik. Jag är glad att det finns sådana journalister. De behövs. Själv tillhör jag de medelmåttiga. Men: ”Det behövs medelmåttiga journalister också”, säger min mamma ibland. Jag brinner inte, inte för journalistiken. Den är mitt kneg, och mitt levebröd. Som jag ofta är ganska nöjd med, och ibland också ganska trött på. Det räcker så.
Ulrika! Om du nu inte alltid brinner för ditt dagliga värv så brinner du ju desto mer för det som engagerar dig på din fritid. Lägger ned tid på att arrangera retreats…..bland mycket annat. Precis som jag känner ett stort engagemang för min uppgift som lagledare i min sons fotbollslag. Det är en härlig känsla att få bidra till en verksamhet man finner meningsfull. Men precis som du skriver – inte behöver man brinna på jobbet. Det går lika bra att göra det på sin fritid.
Så är det Charlotta. Journalistiken har kanske inte fångat mitt hjärta till den grad som man kanske skulle kunna hoppast på. Men väl annat. Eller snarare någon Annan. Det är jag oerhört glad och tacksam för, och det fyller mitt liv med en stor, djup glädje.
Vad skönt det va att läsa om att inte brinna för sitt arbete. Som lärare ”ska” man ju också brinna. Man bör va så där passionerat hängiven, så som jag nog aldrig har känt inför mitt yrkesval. Som både du och föregående kommentator skriver så tror jag dock att det är bra att det finns något som tar tag i ens hjärta lite extra, något som man verkligen vill göra.
Absolut Sofia, jag tror också det är bra att hitta det där som ens hjärta riktigt vill. Men det är ju inget man kan pressa fram. Bara något att hoppas på att man får upptäcka och sen vågar bejaka. Eller som man också kan uttrycka saken: En nåd att stilla bedja om…