Vi är framme vid sista delen av följetongen av min journalistkarriär. Sist hade jag alltså arbetat på Sourze.se, fått mitt första fasta jobb och gjort otroligt roliga, givande saker på en innovativ och nyskapande tidning, som gav många en röst som annars inte hörs i debatten. Men ekonomin gjorde att tidningen gick i stöpet. Och jag hade avslutat min mammaledighet, och börjat ledsna på mediebranschen. För när man är på redaktion blir man så styrd av alla ägare, som ofta har alldeles för lite koll på eller respekt för journalistiken, konstigt nog, trots att det är den som är hela grunden för den vara de säljer. För mig återstod i denna journalistkris ett sätt att få behålla den journalistiska glöden, men slippa lyda någon stor-ägar-chef: Nämligen att bli frilansjournalist.
Därför blir sista delen av min följetong berättelsen om detta
Del 8 (av 8): FRILANSJOURNALIST
Inga fler illusioner om att man kan bedriva journalistik bara för att det är viktigt. Nej, nu tänkte jag helt annorlunda. Journalistik var mitt levebröd. Och pengarna måste in. Jag startade min egen frilansbyrå, innehållandes mig själv, och satte igång att försöka sälja in artiklar. Några kontakter hade jag, och de ville gärna ha texter – men i stort sett gratis. Vilket ju inte gick. Min sambo var pappaledig och jag hade en familj att försörja! Jag var en tiger! Show me the motherfuckin money! Så jag vände mig till de kommersiella magasin som behöver frilansar för att kunna fungera. Tidningar som ges ut av medieägare som Allers, Bonnier Tidskrifter, Hachette, allt möjligt. Jag skrev för Amelia, för Frihet, för Café, Vi Föräldrar, jag var moderator på aftonbladet.se och så var jag länge lärare på Berghs distansutbildning för journalister. När jag blev gravid igen tog jag ett hopp-in-vikariat på Mama, där jag erbjöds fast tjänst som jag tackade nej till. För frilansandet var grejen för mig. Och jag fortsatte, skrev för Mama, gav ut en barnbok på Olika förlag, jag skrev stora reportage för Fokus, artiklar för Aftonbladet och jag vet inte allt. Och så har det fortsatt. Kring sommaren brukar jag vikariera, annars skriver jag för alla möjliga tidningar och publikationer. För alla som betalar. Och jag stortrivs. Jag känner mig fri.
Så för ett par år sedan ringde de från Dagens Nyheter igen och frågade om jag ville hopp-in-vikariera efter min semester. Jag fick välja när jag ville jobba, bara jag kom. Jag som tolv år tidigare bestämt mig för – aldrig mer DN. Ändå sa jag ja till att jobba där, igen. Tre veckor, inte mer. Att jag sa ja berodde på att mitt liv hade förändrats och att jag numera omfamnar osäkerheten. Jag vill inte ha några långa vikariat. Jag vill tillbaka till mitt kära frilansliv. Men väl där såg jag några 25-åriga redigeringsvikarier. Deras vikariat förlängdes med ett par, tre veckor i taget… Same shit, 12 år senare.
Så det var berättelsen om min väg hit! Kanske finns något att lära i detta. Eller inte.
Själv har jag lärt mig att allt kan hända. Det gäller bara att hålla sig öppen, och lyssna på sig själv. Känns det inte bra – lämna. För varje stängd dörr öppnas en annan. Sån fint är livet.
