Jag läser i senaste numret av utmärkta tidskriften Vi, om SR:s Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén som resonerar kring begreppet rädsla. Det är ett intressant begrepp tycker jag. Intressant för att jag tror att våra rädslor styr oss långt mycket mer än vi är medvetna om eller vill erkänna för oss själva eller andra.
Cecilia Uddén erkänner, och det är modigt och insiktsfullt tycker jag, att hon är rädd för att misslyckas:
- Jag känner oro varje gång jag gör ett inslag på Ekot för att det inte ska vara bra. Jag ser framför mig hur medarbetgarna sitter och hånskrattar åt ett dåligt jobb jag lämnar. Skräcken är att det ska börja pratas om att den där Uddén bara upprepar sig och att det är dags att plocka bort henne från Mellanöstern. Utan att jag har fattat att det är dags.
Ibland funderar jag över hur många av de där riktigt duktiga journalisterna som gör den avslöjande, djuplodande och nydanande journalistiken, som betalar sin framgång med sömnlösa nätter, ont i magen och ständigt pressen, oron, rädslan, hängande över sig. Rädslan över att misslyckas.
När jag läser artikeln om Uddén minns jag en otroligt stark bok av före detta nyhetsankaret på Rapport Ulla-Carin Lindquist. I boken beskriver Ulla-Carin sin sjukdomstid i ALS, som hon sedan dör av, och hon berättar hur hon på sjukbädden känner sig mer levande än någonsin. Och så beskriver hon hur pressad och jagad hon ofta kände sig, då när hon var firad journalist. Hur rädslan var en ständig följeslagare som hindrade henne från att verkligen leva.
Och själv har jag varit rädd, rädd, rädd, många gånger i livet, just för att misslyckas. För att då inte längre vara någon. Jag är fortfarande ibland ganska rädd, eller väldigt rädd. Men Någon har fångat upp mig. Någon som säger: Var inte rädd. Känn ingen oro. Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila. För mig är det verkligt Goda Nyheter, som gjort att rädslan släpper sitt grepp och mister sin udd.
