Senast i följetongen om min journalistkarriär berättade jag om mina 11 månader på Norrköpings Tidningar, då jag lärde mig massor. Men jag ville till en Stockholmstidning, och inte vilken som helst – jag ville till Aftonbladet Kvinna, den enda avdelningen som intresserade mig över huvud taget. Det sa jag också på anställningsintervjun under våren 2000. Och konstigt nog fick jag ett halvårslångt vikariat just där jag ville vara.
Vi har kommit till nästa del
Del 6 (av 8): AFTONBLADET
Kvällstidning är speciellt. Dels finns en stark sammanhållning på tidningen (är ni med oss eller mot oss), dels finns den lite svåra journalistiken som gränsar till sensation och skvaller – inte många journalister vill jobba med det, men å andra sidan säljer det lösnummer. Och kvällstidningarna lever på lösnummersförsäljning. Kvällstidningar är också unika på det sättet att de alltid lyfter upp Människan i centrum. Det börjar inte med en myndighet eller en forskare. Det börjar alltid med Den Som Berörs. Ska man dra ner på förskoleplatser, är det föräldrar man intervjuar först, sedan politikerna. Dessutom måste man arbeta stenhårt med sin text. Det ska vara kort och extremt lättläst. Ingresserna skrivs om och skrivs om igen. Jag var på utvecklingssamtal och fick höra att jag måste jobba hårdare på ingresser. På Aftonbladet lärde jag mig att skriva lätt, lätt, om det som är svårt, svårt. Och att få skriva om jämställdhetsfrågor på Kvinna var väldigt kul. Nu finns inte avdelningen längre, men den behövdes då.
Jag fick bo i Stockholm. Jag fick jobba på en avdelning jag ville jobba på, även om det bara var ett vikariat som gick ut till hösten var jag nöjd. Men kanske var jag allra gladast över att ha fått ännu en bra vän, en smart medföljare på alla feministiska rövarstråt: Belinda Olsson (hade nyss kommit ut med Fittstim). Hon spelade stor roll i mitt nästa karriärsteg. (Fortsättning följer.)
Bra cliffhanger Ana! Jag väntar med spänning på nästa avsnitt.