Sommarsollunk:Det bästa är verkligen deckargrejen, jag har helt fastnat för Eriksson &
Axlander Sundquists-parets skitlånga thriller Kråkflickan, Hungerelden och Pythians
anvisningar. Det är ju inte tre olika böcker med upplösningar, utan en enda
skitlång berättelse och jag kan verkligen inte sluta läsa. Som tur är har jag
inte hunnit läsa så många deckare sedan Eriksson&Axlander Sundquist började
skriva sin skitlånga thriller, så jag hade missat dem. Och det var ju bra, nu
blev det trippelköp av böckerna och så hem till hängmattan. Jag gillar
verkligen inte att vänta. Inte.
Läser första meningen ”Huset var över hundra år gammalt och de gedigna stenväggarna var
metertjocka, vilket betydde att hon antagligen inte behövde isolera dem, men
hon ville vara på den säkra sidan. ” Läser vidare, är inne på bok nummer
två, läser:” Själv sitter hon fast i rörelsen. Tiden är för henne oväsentlig, den har ingen läkande effekt.”
och märker att jag under vissa delar av läsningen skuggar uppslagets ena
sida med handen, jag vill liksom inte hinna tjuvläsa slutet på alla vändningar.
Inser att det är ett tecken på att den har mig, jag accepterar fullt ut att boken har min fulla uppmärksamhet och tycker det
är skitkul att den är så skitlång att jag måste ta upp ännu en bok för att få vara med om slutet. Tänker att länge är bra: långa texter, lång ledighet och
långa simturer i varmt sjövatten. Tänker att detta är vad man behöver, en frukost som sträcker sig fram till lunchen som liksom intas samtidigt i en enda förlängning av ett frukostfikalunchfika där men inte ens hinner borsta tänderna och det är ett gott betyg på en bra semester. Tänderna? Nej, de hann jag inte borsta förrän innan vi skulle dricka finvinet på kvällen och det blir inte gott, med tandkrämssmak som uppvärmare till kryddigt, mörkt vin, så nej, jag tar de sen. Lite senare. Kanske imorgon.
