Jo. I den möjligtvis sedelärande berättelsen om min journalistkarriär (kan också verka avskräckande) har jag nu kommit från att vara redigerare på Dagens Nyheter till att ge fan i DN och i stället söka reportervik på Norrköpings Tidningar, som jag fick.
Därför kommer följetongen om min karriär till nästa del.
Del 5 (av 8): NORRKÖPINGS TIDNINGAR
Jag kom dit någon gång på senvåren 1999 och fick börja som allmänreporter. Tidningen satte in en annons så jag fick kvickt en lägenhet att hyra i andra hand mitt i stan. Jag kunde cykla till redaktionen och började ofta klockan 8 på morgonen. Av alla tidningar jag varit på är kanske Norrköping Tidningar den som lärde mig allra mest. De såg mig och min kompetens, och efter några månaders arbete frågade de mig om jag ville vikariera som kommunreporter i stället för det stenhårda skjutjärnet Birgitta. Det ville jag. Jag fick följa henne några veckor, sedan var jag ”on my own”. Fick en bunt kommunpapper på mitt bord varje vecka, gjorde bedömningar och föreslog reportage. Jag är för evigt tacksam för att jag fick detta stora uppdrag, även om jag ibland blev helt slut av ansträngningarna (jag tog i allt jag hade).
När de magiska 11-månaderna gått (Las), ville tidningen anställa mig. Men jag – jag ville så gärna till Stockholm. Ergo: Nästa tidning. Och nu hade jag ett mål, en speciell avdelning på en speciell tidning. Inget annat intresserade mig. Och konstigt nog fick jag som jag ville. Vilken avdelning, vilken tidning? Se i nästa del av följetongen.
