Nu har han gjort det. Igen. Svenska Dagbladet-skribenten Tobias Brandel har än en gång fått mig att haja till, läsa och – bli förbannad. Senast det hände var i vintras och även då resulterade mina upprörda känslor i ett blogginlägg här på Mediesverige.se. Då, som nu, var förstasidan på Svenskans kulturdel en enda stor puff för Brandels artikel. Den gången pryddes förstasidan av en stor gilla-tumme och i sin artikel gick han till attack mot allt gillande och all positivism på Facebook. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad det var för fel med att peppa varandra och ge varandra positiv uppmärksamhet. ”Tröttsamt kramkalas” skrev han. Gnällig surkart, tyckte jag.
Denna gång handlar det inte om gnäll utan om ren och skär idioti. För det är vad det handlar om när man, som Brandel nu gjort, skriver en artikel som börjar intressant men som slutar som ett drogliberalt debattinlägg.
I måndags var förstasidan på Svenskans kulturdel full av färgglada knarkpiller och puffen ”Drogflört. Drogromantik i texterna lockar inte svensk publik”.
Jag reagerade, som den militanta drogmotståndare jag är och alltid har varit, till och med innan jag i åttonde klass gick en kurs om alkohol, narkotika och tobak och dess skadeverkningar och föreläste om dessa i mina parallellklasser. Kort sagt: jag hatar droger och vad de gör med de människor som blir beroende av dem. Vilket är många, eftersom droger är starkt beroendeframkallande. När jag ser att stora artister, med mängder av barn och unga bland fansen, hajpar droger ser jag rött. Därför blir jag mycket nyfiken när jag ser Brandels artikel. Vad har han att komma med den här gången?
Initialt får jag intrycket av att han tar avstånd från drogromantiken. Han skriver att stora artister, som Madonna och Rihanna, kommer undan med drogflörter i sina texter. Ingen avstår från att boka en konsert med Madonna för att titeln på hennes nya skiva MDNA är en ordlek med MDMA, begreppet för ren ecstasy, och för att låten I’m addicted innehåller en tydlig drogreferens. Ingen verkar reagera över att Rihannas monsterhit We found love inleds med en likaledes tydlig drogreferens: ”Yellow diamonds (slang för ecstasy) in the light”. Men när det vankas housekonserter eller reggaefestivaler i vårt avlånga land, då är polisen på plats med fullt pådrag, för dessa musikstilar är starkt associerade med droger. Det är polisen som avgör vilken musik som är en riskfaktor. Några vetenskapliga belägg för att vissa musikstilar skulle locka fler narkotikanvändare finns inte, enligt Philip Lalander, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, som får uttala sig i artikeln.
Så här långt är jag med. Det är klart att det blir orättvist om höjdarna kommer undan med drogromantik medan mindre artister hårdbevakas, på grund av vilken genre de tillhör. Men sen kommer det: ”Vågar vi hoppas på en mer sansad syn på narkotika i framtiden?” undrar Brandel. Va?? Sansad??? Vad menar karln? En doktorand på Uppsala universitet med inriktning på droger inom bland annat rejvkulturen, Kristian Pettersson får säga att ”De flesta är väldigt medvetna i dag, särskilt genom internet. Om Madonna uppkallat sitt album efter heroin skulle folk nog reagera, för de flesta är insatta i att heroin är farligare.” Jamen, det var ju väldigt intelligent formulerat. Ska vi nu börja dela upp droger i farliga och mindre farliga droger. Det är ju ett jättesmart budskap till unga människor, som ännu inte hunnit skaffa sig egna referensramar, att det finns droger som är mindre farliga. Hurra!
Tobias Brandel avslutar artikeln så här: ”Kommer Göteborgs kommun att stoppa Madonnas konsert? Knappast, och det ska vi vara glada för. Yttrandefrihet råder i Sverige och det är en fullt legitim åsikt att cannabis borde borde legaliseras och att det är okej att ta ecstasy. Frågan är hur många miljoner i turismintäkter man måste dra in till staden för att få säga det ostört”.
Tack, Tobias Brandel, för att du vill värna vår rätt att ostört säga att cannabis borde legaliseras och att det är okej att ta ecstasy. För det är ju väldigt viktiga budskap som förtjänar att uttalas och spridas vitt och brett. Eller hur? Och tack, Svenska Dagbladet, för att ni valt att publicera ett sådant här spännande debattinlägg. Jag trodde kanske inte att ”Oberoende moderat” innefattade ”drogliberal”, men varje dag lär man sig någonting nytt.