Jo, jag fick mitt första jobb på lokalredaktionen till Blekinge Läns Tidning. Men sedan var vikariatet slut och jag ville till Stockholm, där min pojkvän bodde. Och det började sakta gå upp för mig vad lärarna på Journalisthögskolan menat med att man måste göra sina ”hundår”. Nämligen att det i längden börjar bli ganska segt att bo långt ifrån sina vänner och sin partner. Att livet står på vänt, att jobbet är allt och det som händer mellan 17 och 08 mest är en parentes. En lååång, ganska ensam parentes. Så jag sökte mig norrut. Det är dock väldigt svårt att få jobb på tidningar kring storstaden. Därför testade jag en fungerande strategi:
1. Be om redigeringsjobb, det vill säga sätta ihop bilder, rubriker, stryka, skriva om redan befintlig text.
2. Söka jobb fast de inte satt ut annons.
Bingo! Jag fick napp på en av mina ansökningar, på Upsala Nya Tidning (pendlingsavstånd till Stockholm).
Därför, i följetongen om min journalistkarriär kommer här
Del 3 (av 8): UPSALA NYA TIDNING
Visst kunde jag skriva helt okej innan, men textredigering lärde mig att Verkligen Skriva Rätt. Alltså saker som att om vi skriver tv med med litet t och litet v i tidningen, så är det det som gäller. Allt teve, TV, television ska bort, ritsch ratsch! Man lärde sig snabbt eftersom alla skribenter som lämnade slarviga texter blev hånade, hårt och skoningslöst (vi redigerare jobbade på kvällstid så lyckligtvis för dem hade de oftast hunnit gå hem). En av de stackars reportrarna kallades ”den lilla analfabetråttan”. Så redigeringen var en mycket snabb skola i att skärpa till sig när man skriver i tidning. För vem vill kallas analfabetråtta?
