Jag gjorde en intervju med den mentala tränaren Olof Röhlander för någon vecka sedan, och
skulle berätta för honom att jag en vecka tidigare gjorde en intressant
intervju med… eh… eh… eh… eh, nej. Helt blankt, helt tomt, jag hade
plötsligt inte ett endaste minne av vem jag intervjuade, av vad vi talade om,
vad jag skrev och skickade iväg dryga veckan innan. Herregud, varför är det så
ofta så? Att artiklar man verkligen gillat och varit superintresserad av, ägnat
tid och engagemang åt kan vara helt borta (nåja nästan) när man tryckt på
send-knappen, som om även allt innehåll i hjärnan som har med texten att göra
skickas med i samma ögonblick.
Har funderat länge. Men nu vet jag äntligen. Jag har drabbats av Zeigarnikeffekten. Fenomenet upptäcktes redan 1927 av gestaltterapeuten Bluma Zeigarnik läser jag på bloggen Literally Psyched på Scientific Americans sajt. Hon satt på ett kafé i Wien och studerade servitörerna när hon upptäckte en sak. Servitörerna kunde med lätthet hålla ett stort antal olika beställningar i huvudet utan att darra det minsta på en enda liten efterrätt. Men sedan, när notan var betald och gästen rest på sig var det tack och hej leverpastej, helt tomt i minnet.
Samma sak med mig. När jag skriver ut en intervju minns jag allt, tonfall, kroppsspråk, nyanser och inandningar, men sen, när texten är skickad: Intet. Slutsats: människan har en tendens att komma ihåg oavslutade saker bättre än avslutade. Orsaken är att hjärnan till varje pris vill komma till avslut, den är helt förprogrammerad på att vilja vidare, att veta vad som händer sedan, att förstå. Det här motiverar oss att göra klart jobb och ger oss ständig ångest för det som vi inte är färdiga med. Så jag inser att jag ska känna tacksamhet för min glömska, det är helt enkelt hjärnan som rensar hårddisken för att köra hundra procent fokus, på nästa deadline, och nästa.
