I helgen träffade jag en journalist som arbetar på en tidning som går runt! Och som har gått runt väldigt länge, sedan 1990-talet. Varför? Jo, därför att de alltid tagit rejält betalt – även för journalistiken som publiceras på nätet. Det kostar en del att prenumerera. 2 600 kronor per år (12 nummer). För mycket, tänker ni kanske. Nja, tydligen värt det, eftersom de har en trogen läsekrets som vill betala, och som betalat i 20 år!
Så kanske är det inte så farligt att börja ta betalt på riktigt för journalistik. Det gäller bara att våga.
Och här har ni länken till MiljöRapporten, som tidningen heter. En tidning om klimatfrågan, som vänder sig till proffs som arbetar med frågan. Journalisterna kan sitt ämne, de undersöker, gör research, analyserar, intervjuar och kritiserar, allt det som journalister ska göra. Och de tar betalt för sin produkt, enligt vad det kostar! Och folk vill betala. Ursäkta upprepningen men jag kan känna att detta ändå kan vara något att ta till sig för alla annonsberoende ”vi skär ner på journalisterna”-lösningar som andra tidningar ägnar sig åt och som i slutändan bara kommer leda till tidningsdöden. Tror jag dårå (vem vill läsa en slafsigt ihopsatt skittidning full av fel och dålig research som känns ”köpt” av annonsörer?). Synd. Folk vill ju betala, om de slipper se antalet journalister minska och säkert vet att journalistiken kommer att vara trovärdig, ordentligt genomförd och inte framstressad av alltför få anställda.
Jag hoppas också att det är så att folk vill betala för bra journalistik. Jag tror dock att när det gäller tidningen du nämner, och många specialtidningar av liknande kaliber, så går de allra flesta prenumerationer till företag, myndigheter, avdelningar där de specialintresserade jobbar. Inte så många har privata prenumerationer, vilket förstås är en jätteskillnad mot all den konsumentjournalistik som Bonniers m flera producerar. Men jag kan förstås ha fel, man kan säkert kolla upp saken…