Ett vanligt samtalsämne bland oss frilansjournalister är våra uppdragsgivare. Ämnet innehåller en outsinlig källa av olika spår. Och det handlar om allt från personkemi till hur de betalar. Återkommande är favoriten om redaktörernas feedback. Många hör knappt av sig och meddelar att de fått texten, vilket ofta känns lite tråkigt. Då får man helt enkelt utgå från att de är nöjda och sen skicka faktura. Andra däremot har massor av synpunkter, vill ha texten rejält bearbetat, extra intervjupersoner, extra faktarutor. Unt so weiter. Här gäller det att som frilans vara både smart och vänlig. Givetvis vara lyhörd för vad redaktören vill, och samtidigt våga sätta ner foten om redaktören kräver så mycket mer att en uppförhandling av arvodet borde vara på sin plats.
Eftersom man som frilans är beroende av sina uppdragsgivare, så kan det vara svårt att kräva sin rätt. Det är lätt hänt att man av rädsla och överdriven snällhet jobbar om och jobbar mer och plötsligt så har timpenningen för artikeln sjunkit till oacceptabla nivåer. För att våga stå på oss behöver vi frilansar ständigt peppa varandra och utbyta erfarenheter. Det gör vi förstås här på Garbo. Och det gör man till exempel i gruppen Frilansjournalisterna på Facebook där det pågår ett ständigt utbyte kring frilansars villkor.
Från min frilanshistoria minns jag särkskilt ett jobb där redaktören mer eller mindre dissade hela min artikel. Hon var helt enkel missnöjd med vinkeln och innehållet. Det lustiga i kråksången var att jag gjort exakt det som jag föreslagit i min ganska detaljerade synopsis. Så efter att ha lyft frågan till chefredaktören på tidningen, som läste både min artikel och synopsis, så fick jag i alla fall mitt arvode. Men artikeln, som jag själv var nöjd med, blev aldrig publicerad. Lärdom: ha noggrann, skriftlig dokumentation på de överenskommelser du gör med dina uppdragsgivare.
