God journalistik produceras – med hjälp av tid

Jag har skrivit en text som blivit otroligt läst för en gångs skull! Folk hör av sig, okända, kända (alltså kompisar), det twittras en hel del och hålls på. Riktigt kul faktiskt. Ni får gärna läsa den, den finns här. Orsaken till att den blev bra var för att jag jobbade arslet av mig. Varken mer eller mindre.

Problemet – jag vet, det har påtalats förut – är att ingen tidning vill betala för journalister som jobbar arslet av sig. Den här artikeln fick jag betalt motsvarande FYRA ARBETSDAGAR för (enligt Journalistförbundets rekommenderade taxa för frilansjournalister). Ha ha ha ha ha! Vilket osannolikt skämt. Bara att komma på vinkeln och vilka bitar som måste med tog fyra hela arbetsdagars grubblande, kan jag säga. På det ska cirka 10-15 personer intervjuas, cirka 5 böcker läsas, det ska skrivas låååång text som ska dubbelkollas och skrivas om ett antal gånger. Så jag tror vi snackar om att jag borde ha betalt för omkring 14 dagars arbete om det skulle vara adekvat.

Vi måste börja ha stipendier för journalistik. Konstigt nog. Eftersom journalistik publiceras i vinstdrivande företag.

 

Dela inlägget

Om Ana Udovic

Frilansjournalist, född 1971, tvåbarnsmamma, en del av frilanskollektivet Garbo Reportage. Kallas ofta "arg men glad". Gick ut Journalisthögskolan 1997, jobbade på flera tidningar och sedan 2004 är jag frilans med kunder som DN, Aftonbladet, Mama, Fokus, Modern Psykologi, med många fler. Feminism och psykologi är favoriter. Motto: Jag skriver för dem som betalar!

5 thoughts on “God journalistik produceras – med hjälp av tid

  1. Johan
    7 maj, 2012 at 14:37

    Ok, men tog du upp de sakerna du skriver här när du pratade pris med DN? Om du nu gjorde det, varför gick du då ändå med på att sälja in den så här billigt? Var det för att få synas i DN? Och varför börjar du ditt blogginlägg med hur kul det är att så många ”gillar” din text? Varför skriver du det överhuvudtaget i ett öppet forum istället för att ta det med DN? Vad tror du det kommer resultera i? Tydliga tecken på exakt samma narcissism som du själv kritiserar i din text om du frågar mig! Synd, för jag gillar verkligen din artikel och den tar upp väldigt viktiga frågor. Men det här onödiga blogg-inlägget sänker den.

  2. 7 maj, 2012 at 16:33

    Bäste Johan.

    Om du är förtrogen med DN vet du också att Ana Udovic har medverkat i DN med ett flertal artiklar och artikelserier de senaste åren. Att ”få synas i DN” är med andra ord ingen ovanlighet för henne och alltså inget hon skulle sälja sig billigt för att uppnå.
    Som kollega till Ana vet jag att hon är tuff när det gäller att förhandla. Jag vet också att det tyvärr är svårt att få loss riktigt höga arvoden för artiklar, även om de är långa. Fyra dagsarvoden är mer än vad många tidningar skulle betala för en aldrig så lång och researchkrävande artikel.
    Den krassa sanningen är därmed ofta att om man vill skriva om ett intressant och spännande ämne får man acceptera uppdragsgivarens maxarvode. Men det behöver ju inte betyda att man är nöjd med arvodet ifråga. Vilket i sin tur knappast betyder att man är narcissist. En utomordentligt märklig slutledning från din sida.
    Det är endast genom att lyfta frågor om att förhandla och ta betalt som vi frilansare skaffar oss referensramar som ger oss råg i ryggen att åstadkomma förändring. Och var ska man kunna diskutera frågor om arbetsinsats kontra arvode om inte med andra frilansare på Mediesverige.se?

  3. Ana
    8 maj, 2012 at 11:20

    Johan! Jajemänsan, jag förhandlar pris på på varenda artikel. Jag försöker alltid få betalt för mitt arbete! Allt annat har ju ett namn – det kallas slaveri. Det var sådant som man tvingade många afrikaner att göra tex på bomullsfälten i USA när det begav sig. Men tidningar har sina budgetar, och de jag förhandlar med har inte så stort förhandlingsutrymme. Problemet ligger ju egentligen i ägare till media: Varför lägger de sådana budgetar!? Precis som Charlotta säger så har jag ”synts” i DN en massa men det är inte värt så mycket när man kommer hem till barnen och förklarar att lönen inte räckte till mat, hyra, semester unt so veiter.

    Tydliga tecken på narcissism skriver du. Jag skriver – kanske bör du läsa en och annan bok i ämnet innan du uttalar dig. Att vara journalist är inte synonymt med narcissism. Där drog du fel slutsats. Att intressera sig för lönenivån inom sitt skrå – alltså en facklig fråga – tror jag inte kvalar in som narcissism. Jag tror du får bakläxa där faktiskt.
    Ana

  4. anna n
    9 maj, 2012 at 13:49

    Vad ironiskt att jag när jag läste artikeln tänkte: ”Vad kul att DN är beredda att betala för det jobb en sådan här välresearchad artikel måste innebära”. Vad fel jag hade. Men det är väl det de tjänar på – att man utanför branschen inte vet hur villkoren ser ut för de som frilansar.

  5. Ana
    9 maj, 2012 at 14:21

    Jo men de betalade, det gjorde de! Det är bara det att vad tidningarna betalar och vad Journalistförbundet tycker att de BORDE betala skiljer sig ENORMT. Det finns ett glapp där, kan man säga.

    Jag tror att medieägare tjänar på att många journalister brinner för sitt jobb. Ungefär som lärare – som också brinner för sitt jobb och ändå är mycket långt ifrån andras lön. En del får brinna billigt, andra dyrt… Ana

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *