UnderbaraClara skriver inte bara om sig själv när hon skriver om rejäla kvinnor, utan också om mig (och såklart många andra). För mig är det både självklart och problematiskt att vara en rejäl tjej. Jag och min pappa har alltid varit bästa kompisar och han har alltid tagit mig med på alla hans äventyr. Vi har byggt sommarstugor ihop, snickrat, täljt, fiskat, bytt däck, tvättat bilar, lagat lasagne och en massa annat. Han har lärt mig otroligt mycket och det har aldrig varit fråga om att inte hjälpa till. När jag var tio år skulle jag få en ny friggebod, den byggde vi tillsammans under sommarlovet. Man tar inte hjälp av andra när man kan göra det själv, och man kan man göra allt själv.
Min mamma har också lärt mig så väldigt mycket vilket kanske inte förknippas så mycket med rejäla lärdomar just för att mycket av det hon lärt mig är traditionellt kvinnliga sysslor, men absolut inte att underskatta för det. Min poäng är hur som helst att det gett mig otroligt mycket att vi i min familj alltid gjort allting själva och därmed har jag och mina systrar väldigt mycket kunskaper som jag märkt att många andra inte har. All yta under min säng är en verktygslåda, där ligger en slagborr, såg, stege, spikar, skruvar, måttstock, vattenpass, plugg, sandpapper och tusen andra saker. Allt som finns i min lägenhet har jag satt upp själv, sytt själv, och burit dit själv. Det är såklart inte alltid eftersträvansvärt för alla att göra allt själv, och inte heller något man måste stoltsera med – det kan bara få vara så. Men någonstans i allt detta uppstår en konflikt för mig och det är ganska jobbigt ganska ofta.
Som feminist kämpar jag för en jämställd vardag där alla ska få vara som de är och vara lika mycket värda. Dock inser jag ganska ofta att jag spelar dubbelt, jag är nog mer insyltad i systemet än jag vill erkänna. Jag är ofta mer angelägen om att påvisa mina traditionellt manliga färdigheter bara för att jag är rädd för mina traditionellt kvinnliga. Jag vill visa att jag snickrar och kan ta vara på mig själv som en rejäl kvinna, jag vill inte prata om att raka benen, att jag sminkar mig eller att locka håret. Jag gör mig själv illa till mods. Betyder det här att jag värderar vissa saker högre än andra? Eller handlar det mindre om mig själv och mer om att jag tror mig veta hur folk kommer att titta på mig och tolka mig om jag pratar om ytligheter? Att jag inte vill bli dömd. Oavsett är det hela mycket sorgligt. För sanningen är ju inte helt otippat den att jag som de flesta andra har en massa olika sidor, och jag sminkar mig betydligt oftare än jag använder min slagborr.
Precis som UnderbaraClara är jag bonnig, rejäl och redig men jag vill också att det ska betyda att jag är helt öppen och totalt fördomsfri. I själva verket underskattar jag för ofta tjejer i min omgivning och det söker mig om nätterna och äter mig om dagarna. Men så tror jag mig ändå förstå att det handlar om att vi bara kommit en liten bit på väg, oavsett vad alla jämställdhetshaters där ute säger. Det var extra tydligt när jag för några veckor sedan blev intervjuad av en äldre man, jag hade glittrig kofta och röda läppar och jag blev tvungen att bevisa att jag faktiskt prenumererade på en morgontidning.
