Klasse Möllbergs sommarturné

Mina uppdrag består allt som oftast av artiklar för de tidningar jag kontinuerligt skriver för. Nu har jag dock kapat åt mig något större. Ett omfattande textredigeringsjobb som enligt uppdragsgivaren beräknas ta tre-fyra veckor. Bra betalt är det också. Yipeee! Men – man ska inte ropa hej. Nu har det uppstått förseningar i tidsplanen, något jag inte alls hade räknat med.

Skillnaden mellan att vara fast anställd och att vara frilans när det blir förseningar i en tidsplan är att den fast anställda får lön under väntetiden, även om det inte finns något annat för henne att göra än att just vänta. Frilansaren, däremot, står där utan ersättning. Såvida hon inte illa kvickt kan sälja in några nya uppdrag, som helst ska kunna utföras på rot, eftersom det när som helst kan bli läge att sätta i gång med det försenade jobbet.

Som tur är har jag hittills haft fullt upp med artiklar till ”mina” tidningar: MedTech Magazine, LabTech Magazine och DIK forum. Men snart lämnar jag den sista av de artiklarna, och om redigeringsjobbet då fortfarande är på ”hold” måste jag tjäna pengar på annat sätt. Därför blev jag glad och tacksam när jag igår fick ett tips om att en bekant tillika gammal samarbetspartner nu sökte skribenter.

Det visade sig handla om advertorials – annonser i artikelform – till några bilagor. Och visst, för all del. I jakten på pengar kan det mesta gå an. Men. Ersättningen per advertorial var så låg att för att få något som överhuvudtaget liknade ekonomi i det hela gällde det att skriva i expressfart. En timme per artikel. INTE mer.

Min kontakt, som  förmedlade skribenter till bilageproducenten på ideell basis, då han själv inte hade tid att ta det, berättade att han först tänkt ta på sig hela uppdraget och sedan lägga ut artiklarna på skribenter för ett ännu mer begränsat arvode för att själv tjäna en hacka emellan. Jag blev full i skratt. Inte för att själva konceptet skulle vara orimligt, utan för att det knappt skulle bli några pengar kvar i skribentpotten. Och för att hela upplägget osökt förde tankarna till……

”Klasse Möllbergkonceptet!”

”???”

Min bekanting hade aldrig hört den legendariska Hassansketchen om städning. Där den ena kompisen tipsar den andra om hur man bär sig åt för att städning ska bli en bra affär för alla. Jo, först anlitar man en städerska för 50 kr/h, som i sin tur anlitar någon annan för 35 kr/h etc etc tills jobbet slutligen utförs av kedjans sista länk – Klasse Möllberg. Som endast tar 5 kr/h, eftersom han har en lucka i sin sommarturné mellan 1 juni och 25 augusti, då han ska åka på ett lastbilsflak och spela banjo under Hornsgatans dag.

Efter en kort överläggning med mig själv beslöt jag mig för att tacka nej. Dels är riskfaktorn för hög. När som helst kan redigeringsjobbet dra i gång, och då kan jag inte sitta med tio artiklar som ska skrivas på en vecka. Och dels är jag ännu inte Klasse Möllberg. Än så länge kan jag ta hyfsat betalt för det jag skriver, och då är det bättre att lägga lite tid på att formulera en idé som genererar ett okej arvode än att kliva in i en trist spiral där jag måste jobba järnet för korvören.

Jag är ödmjuk inför tanken på att det kan komma Klasse Möllbergtider även för mig, och då kommer jag utan tvekan att kavla upp ärmarna. Men den dagen, den utmaningen.