I dag har jag varit i Åbo över dagen. Philips bjöd in till visning av Nordens första PET/MR-system på PET-centrum på Åbo universitetssjukhus. Och eftersom jag hade tid och möjlighet så tvekade jag inte att följa med. Visst kan mycket av en journalists arbete skötas vid skrivbordet. Men just därför är det desto viktigare att se till att då och då göra nedslag i verkligheten. Träffa intressanta människor och uppleva saker i levande livet. Det ger nya intryck, idéer och inspiration. En kick i vardagen.

Åbo – here I come!

PET/MR står för Position Emission Tomography/Magnetic Resonance och apparaturen gör det möjligt att ta högkvalitativa diagnostiska bilder av människokroppens inre organ. Detta för att kunna diagnosticera och behandla främst cancersjukdomar men även sjukdomar inom kardiologi och neurologi.

Nyheten här är inte PET-tekniken eller MR-tekniken i sig, utan det faktum att Philips utvecklat en utrustning som kombinerar de båda teknikerna.

– Det bästa från båda världar. För vi har inte kompromissat med vare sig PET- eller MR-tekniken, säger Diego Olego, Chief Technology Officer på Philips Healthcare.

Diego Olego, Chief Technology Officer, Philips Healthcare

Nu kommer denna utrustning först och främst att testas på ett antal sjukhus runt om i världen. Sjukhuset i Åbo är ett av dem.

Chefen för PET-centrum, professor Juhani Knuuti, ledde en rundvandring i lokalerna. Gruppen bestod av idel kostymklädda män.

Kostymkillar på rundvandring.

Forskare och  representanter för Philips och Mediq, Philips säljbolag. Och så jag och Philips kommunikationschef, Käthryn Cars. Kavajklädda även vi. I journalistyrket är ju inte kostym den gängse uniformen, precis. Men när jag representerar MedTech Magazine på expeditioner av det här slaget känns det avgjort bättre att smälta in än att sticka ut, vad det yttre anbelangar.

Reseledaren – alias Philips kommunikationschef Käthryn Cars

Höjdpunkten på visningen var förstås när vi fick titta närmare på Ingenuity TF PET/MR-systemet. Det såg ut att höra hemma på rymdskeppet Framtiden . Och förhoppningsvis kan det bidra till förbättrad hälsa för många människor framöver.

Efter visningen väntade mingel och champagne. Inte ett pressevenemang utan ett uns glamour. Skål för medtech i livets tjänst!

Skål för livet!

SvD har kört en favorit i repris sedan slutet på förra året.
Faktakollen. Den startade första gången inför valet 2010 som en granskning av
politikernas påståenden i debatter, intervjuer och på bloggar. Syftet var
förstås att kolla sanningshalten i det sagda eller skrivna. Det faktakollade
påståendet kunde få rött, gult eller grönt ljus.

Jag tycker att idén är genial. Jag tror inte att de flesta politiker
som lever sitt liv i offentlighetens ljus medvetet fabricerar lögner i vare sig
sina politiska utspel eller i debatter. Men de använder den statistik och de prognoser
som bäst kan underbygga deras politik, och låter bli att nämna om de siffror
eller undersökningar som talar emot dem. Sanningen är sällan endimensionell,
och för en vanlig tittare eller läsare är det inte lätt att genomskåda politikerna
tricksande med siffrorna till deras egen fördel. Därför kan också två
debattörer beskriva verkligheten på två olika sätt. Som i förra veckans Agenda
där V:s Jonas Sjöstedt och utbildningsminister Jan Björklund debatterade
kärnkraft. Sjöstedt menade att kärnkraften står för 40 procent av Sveriges
energiförsörjning, medan Björklund hävdade att den var 50 procent.

I faktakollen veckan efter fick jag veta hur det låg till.
Sjöstedt hade rätt och Björklund fel. Rött ljus för Björklund alltså. Svd
redogjorde föredömligt för hur de båda partiledarna kunde komma fram till olika
siffror och vi fick också veta att både Energimyndigheten och
Energimarknadsinspektionen hade frågetecken kring Björklunds stabs sätt att
räkna fram siffran 50 procent.

Att kolla fakta som journalist är verkligen A och O. Det är
också tidsödande. Faktakollen är ingen billig snabbjournalistik. Men viktig.
Och ännu viktigare kommer den typen av journalistik bli i ett samhälle där ”allt”
kan kallas journalistik. Kanske är det ”hårda fakta” som är framtidsmelodin för
journalistiken.

I dag måste jag bara hålla med min frilansbyrå-kollega Hanna här. Nu får det vara slut på det anala tänkandet, vojne vojne, folk vill läsa tidningar gratis på nätet, vojne vojne, hur ska vi tjäna pengar?

Vi måste börja om och tänka VAD VILL FOLK HA!? Vi journalister tillverkar ju något som är som lyxkonsumtion, läsning som förströelse, kunskapsinhämtning, vidgning av sinnena. Kom igen! Börja om – se konsumenten, se producenten. Vad kan vi journalister erbjuda och vad vill läsarna ha? Vad ger vi dem, egentligen? Snabbt nedkrafsade artiklar som tjänar som utfyllnad mellan annonserna, är det verkligen något värt att betala för? Tror inte det va.

Nu har TS-siffrorna kommit (TS är en opartisk granskare av tidningars upplagor). De pekar i mångt och mycket nedåt. Med några få, talande undantag. Ett är Filter. Plus 20 procent! (Rekord, de andra som ökar något är mattidningar samt tidningar om politik – Fokus, Expo bla – och historia, även Damernas har en liten ökning.) En annan intressant siffra ger Dagens Nyheter, som gjort en satsning just på journalistiken, mer texter riktade till just de här läsarna. Det dalar fortfarande för DN, minus 2, men det dalar nästan dubbelt så mycket för Svenskan, minus 3,5. Ergo – satsningar på MER läsning lönar sig. (Visserligen satsade Svenskan också för några år sedan, så jag skulle säga att satsningar på merläsning OFTA kanske är vinnande koncept? Vem vet, vi måste testa!)

Man kan läsa siffror väldigt olika, och många på storchefs-sidan vill kanske inte se det som jag ser det. Men jag ser det så här: Fler genomarbetade, upplysande reportage som förmedlar kunskap – gärna ganska nördig sådan, där man snöar in ordentligt, ger fler läsare. Som kanske kan tänka sig att hosta upp en del stålar för att det är värt det. Vore inte fel va?

Vill ni själva se TS-siffrorna, hittar ni dem till höger här.

Tänk nytt. Tänk stort. Det menar Ann Lagerström, journalist och ledarskapskonsult,  och vänder blicken
mot det blågula ikeavaruhuset och tänker att här finns kanske nycklarna till den nya journalistiken.

I Medievärlden skriver hon att vi bör lära av Kamprad, som tänkte nytt, visionärt, större. För
frågan är vad som skulle hända om vi journalister också backade några steg och började betrakta journalistiken utifrån ett visionärt IKEA-perspektiv. Att inte
som idag  i första hand tänka kanaler, som ska det vara tryckt eller digitalt. Utan som smålandsvisionären tänkte i början av karriären: Att göra billybokhyllor är inte grejen. Grejen är att skapa en bättre vardag för svensken. Tänka stort alltså! Så skriver Ann Lagerström: ” Om vi för en stund släpper taget och ställer en öppen ingvarfråga: Hur skulle en vision för journalistiken se ut om den utgick från vår kompetens och användarnas behov istället för från paketeringen?

Ja? Inte stå kvar och stampa där i medieträsket och syssla med lite finlir alltså utan försöka vara ordentligt kreativ. Bryta våra mönster och våga
se nytt. Se journalistiken och inte bara tryckpressar och iPad:s.

Som våra grottiga förfäder som överlevde tack vare sin kreativitet, tänkte nytt helt enkelt. För det var inte gänget som stod kvar vid det uttorkade floddeltat och hoppades på påfyllning och nya tider som överlevde. Utan de som reste sig upp, borstade av leran från knäna och tänkte nytt. Såg en ny horisont och satte kurs mot den. Hittade nya marker. Och, vågade lita på att de hade hittat en idé som i varje fall var värd att pröva i en föränderlig tid.

I veckan var jag på ett frukostseminarium på Creuna som hölls av vice VD Martin Deinoff. Det var en fristående fortsättning på ett tidigare seminarium: 10 steg till framtidens marknadsföring. Jag såg den videoupptagningen innan bara för att lättare kunna följa Martin i hans tankegångar. Även 10 steg till framtidens produktutveckling filmades och kommer senare läggas ut på deras hemsida. Här under följer min sammanfattning av den.  Continue reading “Creuna frukostseminarium – 10 steg till framtidens produktutveckling” »

Med anledning av dagens händelse citerar jag Vilhelm Moberg (textsnutten är hämtad från boken ”Därför är jag republikan”)

 Under senmedeltiden regerade endast valkungar. I landet hade utvecklat sig en bondedemokrati av en styrka, som var märklig för tiden, och allmogen behandlade sina kungar tämligen respektlöst: Från Magnus Ladulås till Gustaf Vasa blev sju stycken monarker fördrivna från tronen.

 Valkung (eller drottning) – är inte detta modellen? De som tycker att monarkitraditionen och ceremonierna är viktiga borde kunna vara nöjda, de som är skeptiska till att statschefsrollen ska gå i arv får också sin vilja igenom. Columbi ägg!

Minns ni skolminister Jan Björklund och hans åsikter om pappersböcker kontra surfplattor som läromedel i skolan? Yesterdays news, jag vet. Björklund var ju i hetluften under första veckan i februari. Det är ju evigheter sedan.

Men jag kan inte glömma den potatisen, som var så het att den glödde. Varför inte? Jo, för att det skulle visa sig att upprinnelsen till den debatt för vilken Björklund raskt blev centralfigur, en artikel i DN Sthlm 30/1 om tekniksatsande Sollentunaskolor, i själva verket förmedlade en snedvriden bild av verkligheten i dessa skolor och dessutom innehöll ett par direkta faktafel. Redan i ingressen till en av de första artiklarna står att ”År 2013 ska alla elever i Sollentuna ha surfplattor och datorer i stället för läromedel”. Läsaren får intrycket att här är det böcker och pennor ut och surfplattor in, och inget i de övriga artiklarna om Sollentunas tekniksatsning i skolan i DN Sthlm emotsäger detta intryck. Allt handlar om hur lärarna arbetar pedagogiskt med surfplattorna, och att skolböcker snart är ett minne blott.

Dagen efter, 1/2 uttalar sig skolminister Jan Björklund i DN med anledning av artikeln om Sollentunaskolorna dagen innan. ”Jag har inga invändningar mot att man använder datorer tidigt. Men att fullt ut ersätta böcker med digitala hjälpmedel – då är man fel ute”, säger han.

Och då tar debatten fart. Björklund anklagas för att vara en bakåtsträvande relikt från forntiden. Någon som vill stoppa teknikutvecklingen, ja, förmodligen all utveckling, och vrida klockan ett par rejäla varv tillbaka. En insamling startas för att ge Björklund en egen läsplatta och i satirinslaget Public Service i P1:s Godmorgon Världen förbannar den som imiterar Björklund den som kom på att vi kunde använda händerna till något annat än att äta bananer med, för annars hade vi ju aldrig behövt kliva ned från träden.

Kort sagt. Björklund framställs som en idiot. Att han faktiskt sagt att han på intet vis motsätter sig tidig användning av datorer har liksom helt kommit i skymundan. Kan Björklund ens stava till iPad? Sannolikt inte.

En vecka efter Jan Björklunds utspel i DN, 8/2, publicerar Computer Sweden en mycket intressant artikel om Sollentunaskolornas digitala revolution. Nyhetschefen Daniel Goldberg skriver att ”Kritiken mot Sollentunas pekplattesatsning lät inte vänta på sig. Problemet var att det inte var sant”. När Goldberg tittat närmare på saken visade det sig att Tegelhagens skola inte alls avskaffat några böcker eller pennor. De inköpta surfplattorna används som ett komplement i undervisningen. Inte för att ersätta någonting annat. Goldberg konstaterar att artiklarna i DN, skrivna av Anna Kyringer, Jessica Ritzén och Sofia Juvel saknar förankring i verkligheten. Tegelhagens skolas rektor, Eva-Lotta Kastenholm, tycker att det blev ”en jättedebatt baserad på ingenting”.

– Det känns förlöjligande. Att vi inte skulle ha mer vett i huvudet än att bara slänga ut allting och köra på något nytt. Det visar på en bristande tro på vår förmåga och kompetens, säger hon till Computer Sweden.

Aha! Science fiction-skolorna från framtiden finns alltså inte? Sollentunaskolorna som skulle vara papperslösa och pennbefriade redan nästa år är alltså tämligen vanliga skolor som satsat extra på att köpa in ny teknik? Det betyder ju att om artiklarna i DN Sthlm hade beskrivit verkligheten som den är i Sollentunaskolorna, då hade det aldrig kommit någon reaktion från skolminister Björklund. Och ingen debatt hade blossat upp. För vem skulle i dag provoceras av att  några skolor köper in ett gäng surfplattor att komplettera undervisningen med? Det framstår förmodligen som positivt och påkostat i de flestas ögon.

Well. Som journalist vet jag ju att allt som förmedlas i nyhetsrapporteringen inte är sant. Men jag tror att vi journalister bör påminna oss själva om att många läsare, lyssnare och tittare får sin världsbild utifrån vad vi förmedlar. Vill vi behålla deras förtroende bör vi vinnlägga oss om att ge en rättvisande bild av det vi skildrar. Hellre än att hårdvinkla det för att skapa dramatik och locka till läsning. För vad är det för poäng med att dra in läsare i en artikel? Om det som står där inte är sant.

På Garbo har vi inga fasta fikapauser. Vi försökte förut instifta en fikastund kl 15, i en from förhoppning om att vi då skulle lyckas hålla oss i skinnet och koncentrera våra spontana diskussioner till denna stund. Övrig tid skulle vi hålla oss på mattan och vara tysta, för att ge varandra maximal arbetsro.

15-fikat rann ut i sanden. Som de frilansare vi är var det uppenbarligen för uppstyrt för oss. Och tydligen har vi numera lärt oss hantera pratet – utan att på något sätt ha slutat med det – för det var längesen det ventilerades något missnöje om detta. Nu blir det oftare en finkaffe – från moccabryggaren – efter lunchen, som ofta intas gemensamt i köket.

Men i dag! I dag kopplade Anders ett fast grepp om fettisdagsfrågan och initierade en gemensam semmelfika kl 15, på Garbos bekostnad. Anders är vår skattmästare, så är det någon som vet vad finanserna tillåter så är det han, och nu fanns det utrymme att festa loss.

Tjohooo! En kanonidé! Tyckte alla. Men ingen hade riktigt tid att gå och handla. Däremot hade flera Garboiter åsikter om var man absolut INTE kunde inhandla semlorna. På vår mest närbelägna matbutik Konsum, till exempel. ”Deras semlor är förfärliga! Helt bortkastade kalorier!”, tyckte någon. Det säkraste kortet inom räckhåll var Gunnarsons konditori, kunde vi enas om. En bit längre bort än Konsum, och betydligt dyrare semlor, men också myyyyycket godare!

Vad gör då Anders? Lackar ur för att hans otacksamma kollegor varken vill hjälpa till med inköp eller nöjer sig med de semlor som finns på nära håll? Nej, alls icke. Anders stegar helt sonika i väg till Gunnarsons och återvänder med fem härliga semlor i en rosa kartong. Anders – vår semmelhjälte!

Så blev det bryggkaffe och finsemla i den grå soffan. Och semlan, Gunnarsons klassiska variant, var verkligen god. Aaaahhh! Mums! Perfekt grädde och massor av god mandelmassa. I år fick den en trea i betyg i Svenska Dagbladets test. Enligt mig är den värd en fyra – allraminst.

Semmelhjälten Anders (t v) och en njutningsfullt mumsande Magnus

Försvinnande gott! Magnus t v och Ulrika.

OBS! Om det finns någon som liksom jag levt i villfarelsen att startskottet för semmelätandet sker i dag, på fettisdagen, och pågår sedan varje tisdag fram till påsk – varde ljus! I själva verket, har Ulrika nu berättat,  ska semlorna enligt traditionen ätas på tisdagarna under februari månad, och sista semlan intas på fettisdagen. För efter det så kommer fastan!

Kan man vabba som frilans? Eller bli sjuk? Med sjukförsäkringen är det numera sju karensdagar för oss enmansföretagare, så det blir klart ekonomiskt kännbart att vara borta några dagar. Men i vabben omfattas vi av samma regler som alla. Ersättning från första dagen. Ändå undrar jag, kan man vabba? Anledningen att jag undrar är att ens uppdragsgivare väntar på texter även om man råkar ha sjuka barn. Accepterar de förklaringen: tyvärr, du får texten några dagar senare, jag var tvungen att vara hemma med min sjuka tvååring. Tror knappast det. Och att sumpa en deadline är det man allra minst vill som frilans, det är nämligen en säker biljett till en missnöjd kund och snart även en tappad kund och därmed inkomstbortfall. Jag inbillar mig att det faktiskt är betydligt enklare att vara anställd journalist vare sig man behöver vabba eller sjukskriva sig. Kanske rings en vikarie in för att täcka ens bortfall på redaktionen och cheferna har förstås förståelse för att andra längre jobb man eventuellt har på gång blir klara något senare än planerat.

I morse vaknade en av mina tvillingsöner med feber. Typiskt, just denna vecka då jag har deadline på en stor, svår artikel, plus en del annat. Jag har helt enkelt inte tid att vabba… Idag blev det maken som fick vara hemma med den lilla sjuklingen och hans än så länge friska bror. Imorgon blir det min tur, om de inte kryat på sig.

Nu gäller det att skriva så pennan glöder.

Ja, då börjar arbetsveckan efter vad sonen kallade ”den tråkigaste helgen någonsin”. Detta eftersom den innehöll följande komponenter: Storstädning, storhandling, tvättid i tvättstugan och tillagande av flera stora måltider. Puh!

Den här arbetsveckan kommer att vara stenhård. Det ska samlas mängder av information för en stor artikel. Dessutom måste en annan artikel underhållas, matas på med lite redaktörskontakter, lite research, några samtal, sökande efter intervjupersoner. Dessutom ska texter till ett annat projekt redigeras, parallellt.

Ja, jag får panik. Jag är inte cool med ketchupeffekten, trots år av tillvänjning. Ketchupeffekten är frilanstillvarons stora – gigantiska – baksida. Först kommer inget (eller, först är det ganska lugnt makligt tempo på antalet texter som ska produceras), sedan inget (och då kanske man börjar få panik, nu tjänar jag för lite pengar!!) och så kommer allt. Precis allting samtidigt, man är som fångad i en jobbstorm och håller på och syr ihop sin tillvaro som en dåre. Sitter på kvällarna och skriver och skriver och skriver, sitter hela dagarna och gör intervju på intervju på intervju.

Men framsidan. Den kommer när man gjort den där enorma insatsen. Och kanske är tillbaka i ingenting. Om man lärt sig att börja njuta av ingentinget, klarar att ha is i magen och softa. Jaha, ingen vill ha artiklar just nu? Då sätter vi upp skylten ”gone fishing”. Glider runt, tränar, tar en frukost på kafé, läser en bok, drar en sväng till bibblan, shoppar något billigt krafs till garderoben, åker på landet.

Då ångrar man ingenting.

(Särskilt när man vet att helgen som kommer blir helt befriad från städ, tvätt och storhandling.)