Igår läste jag en kommentar om Juholt och det påstådda mediedrevet som fångar några tankar som jag själv haft angående saken. Det är tidningen Dagens duktiga ledarskribent Hasse Boström som krasst konstaterar att ”Den tråkiga sanningen är att Håkan Juholt fick chans att göra karriär över sin förmåga. Att ta ett uppdrag över sin förmåga är det många före honom som har gjort, inte bara i politiken utan i arbetslivet i stort. En del biter sig kvar – och det blir katastrof, andra inser i tid när de ska kliva av.”
Juholt var en kompromisskandidat redan från början, och han valdes efter en tids vaskande när många andra, kompententa sållats bort bland annat eftersom de alltför tydligt kunde placeras i något av de så kallade höger- eller vänsterfalangerna. Några favoriter hade också tackat nej till jobbet. Själv ska Juholt, en tid innan han erbjöds partiledarposten ha sagt om sig själv att han inte trodde sig passa för eller klara ett sådant uppdrag. Vart den självinsikten fanns när han fick frågan om jobbet, det kan man undra. Men ansvarskänsla för ett sammanhang man älskar, i kombination med den mänskliga svagheten för smickrande förfrågningar, kan nog få de flesta att kasta oss in i uppgifter vi inte är rustade för.
Det jag tycker är så sorgligt i denna historia, är att Juholt får bära hundhuvudet och framstå som den misslyckade (och där har definitivt media ett ansvar), när det till stor del är partiet som inte kunnat enas om att välja en kandidat med kompetens för jobbet. Att inte klara ett partiledarjobb för sossarna är inget att skämmas över. De gör de flesta av oss inte. Det hoppas jag att Juholt ska påminna sig om när han rannsakar sig, att visst, han gjorde många dumma misstag, men att han också ser på sig själv med lite nåd.
Men visst kan det också vara så att det funnits en mediabevakning som varit snedvriden och oproportionerlig, att man inte ställt de extra frågorna, att man inte letat efter de stora sammanhangen. Min kollega Ana kommenterar saken på ett förtjänstfullt sätt i sitt inlägg i måndags. Och som Boström också skriver i sin krönika: ”man får man hoppas att någon eller några forskare så småningom tar sig an frågan och ger en så objektiv bedömning som möjligt.”
