Glad som en paprika

Jag gjorde så klart det jag precis sagt, lovat och heligt bedyrat att jag inte skulle. Jobba helg. I mitt nya nyårsliv  skulle jag ha tydliga gränser mellan arbete och fritid.

 Jag skulle stiga upp vråltidigt, andas djupt, stretcha lite, göra en hälsosam refreshing smoothie och säga godmorgon vackra värld. Dagfångad, klartänkt och lycklig skulle jag skriva förmiddagar, äta raw-foodig lunch och låta eftermiddagen vara fylld av snabba effektiva telefonintervjuer eller djupborrande research.

 Det blev ju inte så. Januarigråheten drog ner mig och såg till att jag var sjukt ineffektiv på dagarna och hetsjobbade på nätterna, och som idag: jobbläsning mellan petshopsleken med mitt mellanbarn, och sedan en intervju på lördagseftermiddagen, gråtande barn hemma och trött sambo, och när jag efter avslutad intervjun (som blev helt sönderhackad eftersom en försupen författare hela tiden kom fram till vårt bord och öppnade med sitt levnadsöde, om och om igen, så därför drog ju intervjun ut på tiden och jag tänkte att nu tänks det många sura tankar därhemma och det är ju inte bra, det ingår inte alls i mitt nya fräscha nyårsliv) så gick jag in i affären på hörnet och handlade fil och yoghurt (som liksom rinner ut ur vårt kylskåp) och middagsmat och GODIS. Och jag tänkte att  nu är det mörkt ute igen och fan vad dyrt det blev och är det verkligen lördag idag? Då lyfter kvinnan bredvid mig, (som också plockat ihop sina varor) upp en solgul paprika och säger: ”är det din?” ”Jamen just ja, det är ju min”, (den enda grönsaken som mitt mellanbarn äter typ) och tack så mycket men då bryter kassören in med sin myndiga stämma och säger: ”fast det går ju inte, för den har du betalat för”, till kvinnan som har pigga ögon och glad mun som då säger: ”Jag bjuder på den idag!” Och solsken i mitt hjärta, tänker jag och att det enkla är det bästa och att nya nyåret kanske är det solglada solgula paprikaåret, i varje fall idag, och det räcker ju ganska långt.