Jag är i Berlin. Och hela anledningen till att jag är här i dag är för att jag är frilans (och har bra barnvakter – sambon är med). Som frilans behöver jag inte åka hem på söndagkvällen för att komma till jobbet på måndagen. Jag kan ju nämligen jobba var fan som helst, och dessutom vinna på det ekonomiskt eftersom biljetterna är bra mycket billigare på måndag än på söndagkvällen. Här sitter jag nu och gör research, som vilken dag som helst på kontoret. Bara det att mitt kontor är ett supercoolt ungdomligt hotell som heter Michelberger hotel (man fattar hur coolt det är bara genom att försöka surfa sig fram på deras hemsida).
Berlin är en väldigt trevlig stad. Så ruffig, det är fullt av graffiti och öldrickande ungdomar i svarta kläder och mycket piercing. Samtidigt så tyngd av sin historia. I lördags var jag på Tredje Riket-visning och guiden reciterade pastor Martin Niemöllers dikt som fick mina ögon att tåras.
Han var engelsman och läste den på engelska:
First they came for the communists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a communist.
Then they came for the trade unionists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a trade unionist.
Then they came for the Jews,
and I didn’t speak out because I wasn’t a Jew.
Then they came for the Catholics,
and I didn’t speak out because I was Protestant.
Then they came for me
and there was no one left to speak out for me.
Tänk på det i tider som dessa, med Sverigedemokrater hemma och andra högerpopulister i Europa. De börjar med en grupp, säg muslimerna. Sedan kommer förstås nästa grupp. Och nästa. Till sist är det ingen kvar som kan rädda dig när de kommer för dig.
Jag tror att den här resan var precis vad jag behövde för att kavla upp ärmarna ordentligt och börja göra det jag ska – granska makten, granska människor och hur vi beter oss mot varandra och börja leta rätt på solidariteten och medkänslan i samhället.
