Berörd av dikt

Hur ofta händer det att jag blir berörd av poesi? I likhet med de flesta människor är jag visserligen ingen storkonsument av diktverk (en genomsnittlig diktsamling säljer under 500 exemplar) men det händer ju att tar mig an en dikt. Jag läste till exempel lite av Tranströmer nu när han var i ropet, och visst var det bra och fina texter – men blev jag verkligen berörd? På allvar? Det ärliga svaret måste bli nej.

Plötsligt hittar jag en dikt som träffar som ett klubbslag. Jag citerar ur texten (nu blir det lite långt, men stå ut, det är värt det):

Du var helt lysande på Singstar i kväll

trakterade den röda mikrofonen

som vore den the real thing

som om det fortfarande var åttioal

då ni satt i din morsas vardagsrum

i chockrosa tights och hårdsprayad permanent

rökte mentolciggaretter

och bläddrade i en tummad årgång av Okej

och vägen till stjärnorna var spikrak

För är man snyggast i klassen

kan man gå hur långt som helst

Men det blev inte som du tänkt dig, Angela

…

Det blev inte som du tänkt dig, Angela

du blev ingen Samantha Fox

du blev inte ens Linda Rosing

Du blev schlagerkvällar och hemmablondering

du blev nätdejting och tequilarace

du blev bantningsångest och bortamatcher

Den fortsatta texten är en slags upprättelse för Angela men det är framför allt de här raderna som biter sig fast. Orden kastar mig tillbaka i tiden, jag minns och känner. Det var ju ”Angela”, ”Micke” och ”Lollo” som gick tvåårig social linje med mig och som jag var med på de där lägenhetsfesterna i gråvita betongklossar i Jakobsberg. Det var Tina jag dansade med på Be-wes diskotek i en skola i Upplands-Bro. Samtidigt distanserade jag mig från dem, jag ville något annat och blev punkare och hatade melodifestivalen, föraktade svennelivet, tyckte Pirre som ville bli polis var dum i huvudet. Men egentligen var vi ju samma sort, bar på vaga drömmar, undrade hur livet skulle bli.

Fotnot. Den citerade dikten är skriven av Marcus Priftis och finns i samlingen ”En käftsmäll är också beröring”.

Tweet