Det vilar något visst över krossade människor, tycker jag. Människor som på ena eller andra viset misslyckats eller gjort bort sig å det allra grövsta, och inte längre har något att försvara. De väcker en slags medkänsla hos mig. När mediedrevet går med det allt mer indignerade ”hur kunde hon/han?” tänker jag: Vem kan vara säker på att själv inte göra samma sak, eller liknande, i andra omständigheter? Orden kommer till mig: döm inte, så blir ni inte dömda. Mekanismen som leder mot det utblommande haveriet är, tror jag, ett stegvis förfall. Det börjar i det lilla, i tanken, för att bli småfiffel, för att efterhand leda till ett förmörkat och tappat omdöme. Och väl där kan vad som helst hända.
Det var därför jag hajade till direkt när jag fick mejl om Publicistklubbens arrangemang Bilden och verkligheten som hålls på måndag. En av de inbjudna att diskutera fejkade bilder och vem man i hela världen kan lita på, är Terje Hellesö. Ni vet, fotografen från Mullsjö vars prisbelönta lodjursbilder visade sig vara manipulerade. Efter avslöjandet fråntogs han utmärkelsen som Årets naturfotograf 2010 som han fått av Naturvårdsverket.
I fallet Hellesö kom erkännandet nästan direkt. Och med det ursäkterna, ångern, avbönen. Ja, vad skulle han göra, ertappad som han var med händerna i syltburken. Men för mig vittnar det också om mod och ödmjukhet, om en hjärtats för-krosselse, att fortsätta våga vara offentlig och nu att medverka i Publicistklubbens debatt. Därför omnämns han också som särskild gäst. Jag är säker på att det blir en spännande debatt, men lika spännande skulle det vara att höra Hellesös egen berättelse om en fotografs och människas uppgång, fall och fortsatta verkan i spåren av ett stort personligt misslyckande.
