Äta mindre? Nejtack!

I tidningarna bara kryllar det av tips på hur vi ska förlora x antal kilon, LCHF/GI/Zon-dieter hitan och träningsprogram ditan i dessa tider. Samtidigt är det inte det ultimata klimatet för att kasta sig ut i joggingspår, fara kors och tvärs till gym och salsalektioner. Kylan. Mörkret. Den där koppen varm choklad som ryker så lockande bredvid fårfällen.

Egentligen är det ju så lätt. Ät mindre. Rör dig mer. Så går vi människor ner i vikt, och det vet vi ju varenda en, egentligen. Problemet, som jag ser det, är tiden. Alla dessa dagar. Visst kan man äta mindre och tvinga sig ut i iskylan EN dag. Och kanske en dag till. Men sedan kommer det ju ytterligare en dag, och så en till efter det, och så vidare i all evinnerlighet. Det dyker upp små oväntade saker – som ett pressat schema för att hinna med ett jobb, en intervju som flyttas så vi inte hinner göra den där perfekta salladslunchen utan måste försöka hitta något ätbart på ett sunkigt kafé. En unge som ska till simskolan och du fastnar i simhallens matsal där allt som serveras innehåller kolhydrater av värsta sort.

En gång läste jag att vi måste äta mindre när vi ska gå ner i vikt – visst, det har man ju fattat – men ALLTID. Vi måste ALLTID äta mindre. I resten av livet. Det satte lite perspektiv på saker. Inga problem att dra ner på portionerna i en månad, kanske två. Men att göra det i cirka 40 år!? Hur fan står man ut med det? Att ständigt lämna bordet med en känsla av otillfredsställelse?

Det var då jag började prioritera den andra av de bägge käcka uppmaningarna – rör dig mer. Träningen. För jag säger hellre ja än nej till mig själv. Att gå och träna är inte att förneka sig något, även om det tar emot ibland så är träningen ändå att betrakta som ett plus. Inte ett minus, som ätandet. Du får inte äta det. Du får inte dricka det. Du får inte, du får inte, du får inte. Så fruktansvärt trist i längden.

Så frågan är nu – ska jag ta och unna mig en yogastund här på golvet? Ja, gärna, tackar som frågar!